Fyra Röda Rosor

Kapitel 16

 "Innan du säger något", skyndade han sig med att säga, med handen snabbt höjd upp i luften med försök i att stoppa henne ifrån att skrika åt honom. “Låt mig förklara."
 "Helvete heller", upprepade hon från det som han hade svarat Zac tidigare samma dag, då frågan var om han hade kysst henne. Helvete heller, var vad svaret var.  
 "Vad ville du att jag skulle svara?"
Hon stirrade mot Kevin som ställde den fråga som lät så dum i hennes öron. Vad ville hon att han skulle svara? Hon hade det inte på papper, om vad hon ville att han skulle säga istället för det han sa. Sanningen, kanske var det vad hon ville åt. Kanske var det den som skulle gjort hela situationen lugn. Om han hade själv sagt att han hade kysst henne så skulle hon inte stått och sett dum ut. Ilskan tog i henne hårt och hon kramade nävarna vid sidorna av sig.
 "Gå ut!" skrek hon mot honom. "Lämna mig ifred!"
 "Jag tänker inte gå ut härifrån!" Han överröstade henne med blicken uppspärrad. "Jag vill inte lämna dig.”
 "Du vill inte heller lämna det fåniga gänget som du tillhör."
Hon var däremot rädd att ilskan skulle gå ut i tårar. Hon försökte hålla sig så stark som det var möjligt, men detta var inte lätt. Hon kände sig svag.  Hon kämpade starkt över att inte börja gråta.
 "Bella, du fattar inte." Kevin pratade lågt.
 "Nej, jag fattar inte!" skrek hon mot honom. "Jag fattar inte vad du vill med mig, Kevin!"
Hon stod med armarna utåt, då hon oftast pratade genom kroppsspråket. Bella använde alltid händerna samtidigt som hon pratade. Hon höll dem alltid utåt när hon skrek och alltid om sig när hon pratade lågt. Hennes händer levde med hennes humör.
 Kevin såg länge på henne. Han såg alldeles för länge på henne under en extrem tystnad, innan han tillslut gick fram till henne med blicken på henne länge. Blicken som såg ut att bry sig så mycket om henne. Han suckade åt henne innan han lätt tog hennes ansikte mellan sina händer och strök hennes kinder som var fulla med fräknar.
 "Jag vill kyssa dig, Bella", viskade han fram. "Jag vill göra så mycket med dig."
Hon stod som förstummad mellan hans händer och blicken flyttades mellan hans läppar till hans ögon. Hon kunde inte få dem till ett. Hans läppar rörde sig samtidigt som han sa orden. Hon kunde ändå inte förstå att det var just de orden som kom från just Kevins läppar. Hon såg upp i hans ögon, åter med frågan; förstod han vad han höll på med?
  "Vad vill du göra med mig?" viskade hon fram, då hon krävde mer till svar.
  "Allt", mumlade han. "Jag vill få dig att känna dig speciell. Jag vill kyssa dig, varje morgon och varje kväll och lämna blöta kyssar över hela din kropp varje dag. Jag vill få dig till min."
  Hon kunde inte ens röra läpparna. Hon såg på honom länge och ju längre hon tittade desto närmare henne kom han.. Hans hand höll lätt värmande om hennes kind. Hans läppar närmade sig hennes, det fanns inga ord för hur mycket hon hade saknat de där läpparna. De läppar som hade kysst bort hennes Nutellafläckar, som på samma sätt också skulle kunna kyssa iväg hennes tårar. Hon ville ha honom hos sig, så fruktansvärt gärna. Men det kunde hon inte, för i huvudet så flög Fanny upp med ena handen riktad mot henne och en stopp skylt i andra handen.
  "Inga fler kyssar”, sa hon bestämt och just de orden ekade inne i Bellas huvud.
  Bella fann sig själv med läpparna allt för nära Kevin, då hon så snabbt som hon kunde sköt iväg honom ifrån sig med handen tryckandes mot hans bröstkorg. Han såg förvånad ut, och hennes blick såg på honom lätt granskande. Han var så obeskrivligt het, så het att hon hon nästan inte kunde förstå varför hon nekat en kyss från honom och kanske hon inte kunde förlåta sig själv heller, men tankarna på samtalet med killarna i skolan kom tillbaka och så kisade hon med ögonen mot honom.  
  "Dröm vidare", härmade hon honom med kisande mordiska ögon. "Gå nu."
  Han backade undan henne ett steg, och hon korsade armarna över bröstet med blicken surt åt sidan.
 "Du vet varför jag sa så, Bella", suckade han. "Vad skulle jag  annars säga? Att jag gick hem till  tjejen vi mobbar, och sedan så kysste jag henne för vi hade krig med Nutella i hennes vardagsrum och just då föll jag för henne, för det var då jag fick en helt annan bild av henne.”
  Han fortsatte snacka i ett med blicken runt omkring sig, som att han pratade inför en hel folksgrupp, och det var då hon även insåg att det var hans grej. Hon talade med händerna, och han talade inför rummets möbler, som att de skulle vakna till liv och tycka synd om honom.
  Hans blick träffades åter hennes och han knäppte lätt med fingrarna, som att han kom på något som han hade missat.
  "Vi gick i säng sedan.”
  Bellas mun blev vidöppen av hans kommentar då han hade valt att verka lustig av sig. Kevin stirrade mot hennes grimas, då han kunde förstå hur sårad hon blev av det. Gick i säng med henne? Aj. Kanske inte de rätta orden.
  "Bella!" skyndade han sig att säga och höjande snabbt upp händerna i en ursäktande gest, som att Bella vore en polis och bara var någon sekund från att arrestera honom ifrån ett grymt brott. "Jag menade inget fräckt med det!"
  Hennes mun stängdes igen med en lätt suck åt honom. Han var helt otrolig och hon var inte längre säker på om det var otrolig på ett bra eller ett dåligt sätt.
  "Vad menar du då?" Hon skakade på huvudet åt honom. Hon visste inte ens om hon ville ha hans svar.
  När hon vände sig om för att gå ifrån honom så dök han upp framför henne igen. Hon höjde blicken till hans och han fortsatte.
"Jag menar", hans blick djupt i hennes och var fylld av allvar, “att det skulle låta sjukt om jag sa allt det där. De skulle inte förstå mig."
  "De behöver inte förstå dig", viskade hon fram. "Säg till mig att detta inte är någon dum lek."
  Hennes hand rörde försiktigt vid hans ansikte. Hans ansikte som såg så avslappnat ut när han var med henne, och inte sådär stelt som bland de andra killarna. Hon rörde lätt vid hans kind.
  "Det är ingen dum lek, Bella", viskade han fram. "Jag..."
  "Säg det inte." Handen som rört honom smekande, blev plötsligt stel och likaså hennes blick in i hans.
  Hon stoppade honom med handen snabbt framför hans mun och hans ögon såg förvånade ut. Han såg så dum ut med hennes hand oproffisionellt mot hans mun. Han såg nästan uppstoppad ut, då han var så nära på säga de tre följande orden, som hon kände en viss rädsla för.
  Han hummade in i hennes handflata. Han kunde inget säga förrän hon flyttade undan handen, men vågade hon verkligen det? Tänk om han skulle skjuta pilar mot henne med orden som hon var så rädd för.
  "Lova att inte säga det."
  Han nickade kort, knappt märkbart. Hon tog undan handen i en lätt suck innan hon backade undan ett steg ifrån honom.
  "Är du rädd?" frågade han henne med höjt ögonbryn.
  Hon svarade honom inte. Hon var rädd, men inte för kärleken. Hon var rädd för dessa tre killar som plågade henne ordentligt, fyra med Zac, men han hade knappast gått på henne på något sexuellt sätt. Hon gick till sin köksbänk och satte sig där, medan blicken granskande honom där han stod kvar på sin punkt i mitten av köket.
Hon bestämde sig för att få ut orden som han inte uppfattat, eftersom han frågade; vad är du rädd för?
  "Säg inte att du älskar mig, Kevin."
  Han såg aning road ut då hon sa det. Han lämnade sin punkt i köket och började sakta gå fram mot henne.
  "Varför inte?"
  Hon såg ut att vara på sin vakt då han gick fram till henne. Hon hade båda händerna på var sida om sig själv på köksbänken och blicken fast på honom. Varför inte?
  "Jag kanske gör något galet", viskade hon fram.
  Han höjde ögonbrynet mot henne när hon sa så som hon sa. Han ställde sig nu framför henne, mellan hennes ben och händerna smekte i hennes hår lätt bakom öronen. Allt det lockiga håret gick ner över ryggen. Så vacker var hon egentligen, men alla ser inte lika klart på det vackra som man borde.
  "Något galet?" Han studerade hennes ansikte, och hon lika så hans drag. Hon kunde inte hålla sig undan ifrån honom, utan hennes hand pillade i hans bruna hår. “Något galet, som vad?”
  "Som att tro på det", viskade hon fram.
  Det behövdes inte sägas mycket mer, då det inte fanns mycket att säga som inte skulle leda det till bråk. Endast blickarna talade till varandra. Kevin var ingen kille som orkade med tjafs i hel timme. Han var killen som levde på skratt. Han stod inte ens ut att bråka med henne denna korta stund, utan drog henne till sig och hon hoppade in i hans famn som att det var vad de hade planerat mellan blickarna till varandra. Hon drog benen om hans höfter och hans händer höll vid hennes rumpa till hjälp att hålla henne uppe hos honom, läppar träffades direkt till varandra i en desperat kyss. Hon höll hårt i hans kinder när läpparna hungrigt kysste efter honom. Han lyfte med henne vidare till nästa rum, som han var bekant med sen innan och hamnade då i vardagsrummets soffa med henne liggandes på rygg och med honom över henne. Han låg över henne med armbågarna lätt stöttandes vid hennes sidor.
  Det brände i henne av längtan efter honom. Längtan? Ja, längtan. Hon hade saknat hans läppar sen sekunden de hade lämnat henne. Fingrarna pillade vid hans tröjkant, och hon hann inte ens tänka innan hon som desperat började pilla upp den flummigt. Han avbröt det lätt med kyssarna mjukt om hennes kindben, och drog av sig tröjan som slängdes iväg i rummet. Han var på henne igen och läpparna lämnade blöta kyssar längs hennes hals, samtidigt som han började knäppa upp hennes byxknapp, för att få av henne de vita jeansen. Hon hade inget emot att bli av med dem, de hade ju trots allt den stora röda fläcken som hon visste aldrig skulle gå bort, då hennes mamma köpte otroligt dåligt tvättmedel som alltid höll hennes kladdfläckar kvar på kläderna, därmed hade hon flera blodfläckar på sina kläder, från Nathans slag.
  Kevin var däremot i hennes tankar nu, och inte Nathan. Hon tänkte tillbaka på Kevin och dagen då han kysst varje centimeter av hennes ansikte för att få bort varenda Nutellafläck han hade gett henne. Han hade kysst hennes mungipor lätt och så hennes smilgropar när han hade fått henne att skratta med de vilda kyssarna. Kevin var underbar, vare sig hon skulle få folk att tro det eller inte.
  Men nu var det knappast några flummiga skratt bland kyssarna, utan hon kände redan hur Kevins andetag började bli som Nathans hade varit. De tunga upphetsade andetagen som sökte efter mer hos henne. Han började känna över hennes ben då han började dra av henne byxorna, vilka han lyckades få av smidigt och hon strejkade inte ens mot det. Istället såg hon till att sparka av sig jeansen så de hamnade bredvid soffan. Hon drog honom tillbaka upp till sig för att kyssa hans läppar men han flinade åt det.
  "Lugn", viskade han till henne med ett lätt busigt flin på läpparna.
  Hon skakade leendes på huvudet åt det.
  "Jag kan inte vara lugn, när jag är med dig."
Han kysste hennes kind lätt, innan han gick ner på henne. Han tog lätt upp hennes tjocktröja över magen, i försök att dra av henne den helt, men hon vägrade. Inte tröjan. Så värst säker var hon verkligen inte på sin kropp, och på vem som skulle ha den var mer osäkert. Kevin?
  Han nöjde sig i alla fall för stunden och kysste hennes höftben med sina mjuka läppar. Hon kände redan hur leendet bubblade fram på hennes läppar. Fanns inte ord till beskrivning om hur galen  hon blev av hans läppar.
  Snart försvann hans läppar från hennes höfter och han testade helt överraskande med att reta henne med att kyssa henne vid innelåren. Det var då hon blev på sin vakt. Vad höll på att hända?
  "Bella, är du hemma?"
  Nej, det där hände inte. Spola tillbaka bandet! Det där hände inte. Hör någon på det? Det hände inte!
  Det hände.
  Från dörröppningen in till vardagsrummet kikade en orangehårig tjej in med ett brett leende på läpparna. Leendet försvann genast vid synen av den byxlösa Bella i soffan, med en kille med bar överkropp mellan benen.
  "Fanny!" Bellas leende försvann snabbt. Kevin stannade upp med att ge kyssar och kollade bak över axeln med frågande blick på den andra gingern som dykt upp oväntat i rummet. Tjejen stod klädd i svarta läderbyxor med en simpel tröja med ett bandtryck på. Hennes hår var ett stort fluff och hennes ögon var denna stund uppspärrade,
  "Du!" Hon pekade mordiskt mot Kevin, och det var då han fann sin dödssignal. Han reste sig genast upp ifrån soffan och skyndade sig till att hämta sin tröja som låg framme vid Fannys fötter. Fanny såg till att ta upp den när han kom fram till henne. Hon såg på honom med kisande ögon och inte så värst diskret så kollade hon in hans vältränade mage hårt sammanbitet.
  "Vad heter du?"
  Kevin såg bak över axeln på Bella som satt i soffan, fortfarande byxlös. Hon såg själv besvärad ut, då hon förstod att det var hon som skulle svara på detta då Kevin höll sig tyst.
  "Det är Kevin", kved hon sedan.
  "Den Kevin?"
  "Den Kevin", mumlade Bella.
  Det var allt som räckte. Fanny tryckte hans tröja hårt mot hans bröst och därefter knuffade hon ut honom. Han hann inte ta sina skor, men väl ute så slängde hon dem efter honom, siktandes mot hans huvud.
  Bella satt med blicken stel samtidigt hon hörde Kevin och Fanny skrika utanför huset. De skrek så hela området hörde. Väl då Fanny kom in så stirrade hon på Bella, samtidigt som hon skakade på huvudet.
  "Du lyssnade inte på ett enda ord jag sa, va?"
  Bella svarade inte.
  "Du behöver verkligen hjälp med det här, eller hur?" 

_
Sååå vad tyckte ni?
SOMMARLOV.
jag har också dåliga nyheter; Jag kommer inte att kunna lova er om uppdatering varje dag (vilket också kan vara bra ifall någon behöver läsa ifatt hahah)
Glad sommar nu!

intressant kommentar jag fick, som jag vill ställa till er; vem av killarna skulle ni falla för först? och varför? gawwr!