Fyra Röda Rosor

Kapitel 7

   "Bella?"
   Hon skakade på huvudet åt honom innan hon snabbt vek undan blicken och direkt gick och ställde sig vid fönstret. Hon kramade åter om sig själv med blicken ut genom fönstret. Hennes önskan var att hennes pappa skulle komma hem och istället för att välkomna Kevin till att känna sig som hemma så skulle han slänga ut denna kille.  
   "Hur är det?" Kevin ställde en sådan onödig fråga. Hur det var för henne? Jo, det var hemskt. Kevin tryckte upp henne mot väggen tidigare och därefter snodde han hennes geografiuppsats, och bara någon timme senare befann han sig i hennes hus och kallade sig för att vara hennes vän. Han var snabb med att ta Nutella och därefter blev det som ett stort ologiskt krig mellan dem, som slutade lekfullt med kladd och därefter i finalkampen vann han striden med en kyss. Hur allt var, hade han frågat henne. Hon hade svaret. Obeskrivligt.
  "Varför gjorde du det?" viskade hon snart fram med hes röst. Hon kände hur tårarna brände inombords.
Snart kom ett par armar om hennes midja som lätt kramade bak henne till en stor bröstkorg.
   "Jag ville göra det."
   Hon lät sig dumt nog njuta av att vara i hans armar ett tag, för det kändes bra att någon höll om henne. Hon hade aldrig upplevt något sådant innan. Hon var snabb med att vakna upp och slå sig fri ur från hans famn då hon backade åt sidan med stegen baklänges och blicken stirrande på honom, som att han var något monster.
   "Så du gör allt du vill med mig, vare sig jag vill eller inte?" Hon kände sig sårad.
Han gjorde det för att han ville, precis som allt annat hemskt han hade gjort mot henne.
   "Du förstår inte", suckade han med blicken sökande runt omkring sig, som att han skulle hitta något medlidande i hennes kök. Glöm det. Detta var inte skönheten och odjuret som utspelade sig i detta kök. Ett par bestick och koppar skulle inte hoppa fram och tycka synd om honom.
   "Nej", skrattade hon lätt, men skrattet var mer bubblande av gråt. "Jag förstår inte, Kevin."
   Hon kunde erkänna att hon inte förstod. Hon förstod inte varför han kysste henne, varför han befann sig i hennes kök eller i hennes hus över huvudtaget.
   "Vad gör du ens här?" Hon var skakad av alla frågor hon hade.
    "Jag ville."
   Hon höll tyst om det att denna mening han sa irriterade henne som mest.
    "Jag vill inte", protesterade Bella emot.. "Gå."
    "Jag vill inte, Bella", suckade han med blicken åter sökande efter medlidande av hennes kök.
    “Men jag vill", skyndade hon sig. "Kom med så visar jag vägen ut."
   Hon gick fram till honom och tog lätt tag i hans tröjas ärm, för att sedan dra ut honom från köket, men han var på god väg på att anfalla hennes läppar igen, direkt då släppte hon taget om honom och gick undan med armen utåt sträckt mot honom. En arm skulle vara emellan dem iallafall, närmare än så fick hon inte riskera att komma nära honom.
   Han såg länge på henne, innan han suckade till och därmed gav sig med händerna över huvudet.
   "Jag vet vägen ut."
   Hon nickade kort, med armen fortfarande utsträckt mot honom, då han gick ut från köket. Väl ute från köket så suckade hon ut av lättnad. Armen sänktes ner och hon hoppade upp på diskbänken med händerna täckande för ansiktet för att hämta sig. Detta var för mycket. Först Adam som sa att han gillade henne, sedan Zac på teatern som inte egentligen sa att han gillade henne något värst men fortfarande var ett problem, och bättre blev det inte då Kevin dök upp i hennes hus och gav henne första kyssen. Katastrof var en bra beskrivning på situationen.
    Hennes mamma kom senare hem och kysste hennes panna lätt. "Allt bra, älskling?"
   Hon hummade svagt till, vilket besvärade hennes mamma direkt. Hon lade handryggen mot sin dotters panna i en besvärad min. "Du är inte på väg på att bli sjuk, tror du?"
Bella hade knappast något svar på det. Hon önskade att hon var sjuk, men hon visste bara att hon mådde dåligt för senaste besöket. Hon var hyfsat glad över att hon hade hunnit få bort honom timmen innan hans mamma kom hem.
    "Nej, mamma", sa hon lågt. "Jag mår bra."
   Ännu en puss mot pannan, innan ett lätt drag i hennes hår med hennes mammas fingrar vars naglar målade i neon blå. Hennes mamma var speciell i sin stil med utstickande färger, men fortfarnade söt. En söt mamma.
 Bella borde vara glad, som liknade sin mamma så pass i ansiktet och håret, men det var just de anledningarna som hon var mobbad för. Hennes fräknar täckte för hela kroppen, och hennes orange hår i en skrikande utstrålande färg i en enda stor röra. Sådana som henne hade en egen grupp, tydligen. Ett namn såkallat som ginger.
   "Jag hittade detta i hallen", började sedan hennes mamma, då hon tog upp ett papper som var vikt i bakfickan, och precis som hon redan visste var det pjäspappret som hade hamnat i handen på hennes mamma, “sökte du?"
Det var lika bra att göra sin mamma stolt en stund som denna. Bella gjorde ett leende i en stel grimas innan hon oskyldigt ryckte på axlarna, som svar på frågan.
   "Lägg av!" utbrast hennes mamma leendes med följesfråga därefter, “vem kommer du att spela?"
   "Julia”, viskade Bella fram lågt, som att hon själv insåg det för stunden.
   Hennes mamma skrek till i ett skratt och klappade händerna medan hon skuttade på sitt ställe. Detta innan hon drog Bella in i en kram. Bella kunde inte låta bli utan skrattade också med sin lyckliga mamma.
   "Jag är så stolt över dig, Bella", viskade hennes mamma fram leendes.
   Bella skrattade svagt till, men ångest fanns fortfarande i henne. Tankar om att hon skulle sabotera hela pjäsen, och få se hur hennes mammas leende skulle slockna. Hon rös av det.
   "Tack.” Hon drog sig ur kramen sakta medan blicken lätt sökte efter klockan på väggen för att se dess klockslag. Det var så pass att det inte skulle bli konstigt om hon gick och lade sig, så därför tog hon chansen. "Jag är trött."
   "Är du säker på att du mår bra?" frågade hennes mamma åter då hon skannade henne från topp till tå. "Du ser så blek ut."
   "Det är bara min hud", sa Bella med ett osäkert leende. Blek som snö, det var just vad hon var.
   Hennes mamma log tillbaka varmt innan Bella gick upp för trappan och gjorde sig iordning. Väl efter toalettbesök med att borsta tänder och fått sitt hår i en fläta så gick hon till sitt rum, och väl vid dörröppningen stirrade hon med stora ögon och läpparna började darra.
Hon skyndade sig in i rummet med dörren sedan snabbt stängd bakom henne intill hennes rygg. Hjärtat slog i halsgropen på henne.
   "Vad gör du kvar här?" frågade hon chockat.
   Kevin vände sig om med förvånad blick på henne. Vad han tänkte ville hon inte ens chansa på. Hon var nog redan smått irriterad över varför han såg förvånad på henne, som att han inte trodde att det var hennes hus som han befann sig i.
Hans förvånade blick försvann och ersattes till ett roat flin.
   "Jag ville se ditt rum", flinade han lågt.
   "Du har varit här uppe i”, hon tänkte efter men lät bli att räkna tiden, "i timmar, Kevin. I timmar har du varit här uppe."
  Det kändes hemskt, konstigt nog. En av skolans snyggaste killar stod i hennes rum, som hon knappast kunde kalla för tonårsrum. Tapeter i baby rosa med tavlor upphängda, de tavlor som innehöll antingen bilder på henne och familjen, eller det hon varit stolt över, eller rättare sagt bilder på det som hennes mamma varit stolt över och fortfarande var. Diplom i stavningstävlingar bland annat.
 Det gjorde inte det hela bättre av alla tiotals böcker som låg på varandra på hennes skrivbord.
Hon kollade in rummet snabbt, som att hon aldrig hade sett det innan och hennes besvärda känslor kom tillbaka då hennes mjukdjur låg i sängen. Det ryckte roat i Kevins mungipor över att se henne så besvärad över den saken. Han ryckte på axlarna med ett leende, “"så?"
   "Så? Hon upprepade hans korta ord som att han inte tyckte att det var någonting konstigt med det alls. "Jag sa tydligt åt dig innan att gå."
   "Jag lyssnade inte på dig, Bella."
   "Jag vet, men..." Sluttjatat.
Han lyssnade inte på henne. Han skulle bara gå om han själv kände för det, och som det såg ut nu så verkade han knappast vilja gå ut.
  "Vet de andra om att du är här?” blev hon tvungen att fråga honom.  
   Hans leende försvann genast. Han såg direkt gravallvarlig ut då hon nämnde de andra. Han klev fram till henne och såg på henne med allvarlig blick, vilket skrämde henne. Hon backade undan snabbt med handtaget obekvämt in i ryggen på henne.
   "De får inget veta, fattar du?"
   Hon såg oförstående på honom. Vad gjorde han ens här om de andra killarna inget fick veta om det? Vad hade han för fördelar i detta?  
 "Fattar du?" upprepade han lågt.
 "Ja", andades hon fram.
   Han såg mjukare ut efter ha fått hennes svar men krävde ett löfte ifrån henne "Lova det."
   "Varför skulle jag vilja berätta?" Detta var något hon mer skämdes över. Hon skulle aldrig berätta för någon om att Kevin tog hennes första kyss, för det skulle ingen tro på och det skulle bara sluta i skithögen för henne.
   "Bra", viskade han fram leendes, innan han tog hennes ansikte lätt mellan sina händer.
   Hans ögon såg ner på hennes läppar och fladdrade sedan upp till hennes ögon. Hon visste inte vad som höll på att hända men hon gjorde det samma. Hon såg ner på hans läppar. De läppar som hade kysst henne så mjukt och omsorgsfullt innan. Hon såg upp i hans ögon. Var han ens medveten om vad han hade gjort? Han närmade sig och hon såg ner på hans läppar igen som lätt såg ut att viska till henne. Han viskade fram 'bra' ännu en gång innan hon med slutna ögon fick hans läppar till sina igen i en mjuk kyss. Denna kyss som blev djupare, med hennes händer lätt pillades vid hans tröjkant. Hans ena hand lämnade hennes kind och istället höll sig lutad mot hennes dörr.
   "Låt mig stanna", mumlade han fram innan hans läppar åter kom till hennes i en kyss.
   Hon såg till att ta en paus från hans läppar då hon svarade honom ett enkelt nej till svar.  
   Han flinade åt det. Denna killen verkade aldrig ha fått ett nej innan. Han mumlade fram bedjande ord några gånger med kyssar längst hennes käklinje, och då var det som omöjligt att säga nej. Hon hummade till svar, helt bortförtrollad av alla dessa mjuka kyssar. Han förde med henne till sängen där han såg till att få henne på rygg med honom lätt över. Med kyssarna som fortsatte och täcket över dem båda. Det kunde inte kännas mysigare. Det var som att hon levde i en helt ny värld, men väl då han pillade med henne tröja avbröt hon kyssen med ett flämt efter luft.
   "Du måste gå", mumlade hon.
   "Jag sover hos dig."
   "Inte hos mig."
   "Bredvid dig?"
   "På golvet”, mumlade hon lågt och kröp genast ihop sig som en boll, undan ifrån honom med ryggen vänd mot honom.
   "På golvet", gick han med på.
   Han somnade inte alls på golvet, utan bredvid Bella med armarna om hennes midja.