Fyra Röda Rosor

Kapitel 18

Dagen innehöll stirrande, under alla dessa lektioner som hade gått så hade blickarna varit på henne under hela dagen. Ja, mer än så kunde hon inte beskriva det. Blickar från de fyra killarna stirrade mot henne hela tiden. Det kom aldrig några ord, vilket hon väntade på hela tiden. Med blicken mot Kevin höjde hon ögonbrynet lätt, i  väntan på att han skulle säga något, men han såg endast stumt på henne. Men egentligen, vad skulle han säga? Igår var pinsamt. Om Fanny inte hade kommit in, vad hade då hänt? Hon rös åt det. Otroligt underbara saker skulle ha hänt... Nej, ta tillbaka det där, genast. Hemska saker skulle hänt, det var vad som skulle hänt.
 Kevin sa inget, utan gick iväg. Så gjorde resten av killarna. Det var väldigt annorlunda. Bella stod vid sitt skåp med ett leende lekandes på läpparna. Planen hade funkat. Planen, förresten, hon visste egentligen inte vad den gick ut på. Hon visste inte vart den var på väg. Hon löd Fanny i alla fall, något annat vågade hon sig inte på att göra.
 Hon tog ut sin väska och drog på sig axelbandet med leendet fortfarande på läpparna. Det slocknade däremot när en röst hördes, så välbekant.
 "Vi ses ikväll", viskade den.
Hon vände sig genast om med höjt ögonbryn, och hon hade väntat sig att Kevin skulle prata med henne, men där stod Adam och såg på henne med ett litet leende.  
 "Ikväll?" Hon skrattade lätt till. "Vad får dig att tro att jag ska vara med dig ikväll?"
Kaxigt. Hon gillade det inte ens. Hon gillade inte att låta kaxig, men det behövdes. Hon fingrade lätt vid bandet nere vid väskan.
 Blicken på Adam var granskande. Han var som vanligt klädd i en tjocktröja och ett par shorts. Hon gillade hans klädstil, måste hon erkänna. Det var inget fel på killarnas klädersstilar. Inte alls. Zac såg ut som en modell direkt tagen ur en tidning, och Nathan likaså. Han såg ut som någon skådespelare. Kevin, han var inte heller så tokig. Hon blev nästan gråtfärdig över att ha en snygg kille som kränkte ner henne med ord. Adam däremot, han var simpel. Han liknade ingen modell, utan en kille som bara var någon i mängden. Vilket var bra. Om Bella själv kunnat peka ut vilken kille som helst hon ville ha, så skulle det bli någon som var en i mängden, för att kunna gömma sig för världen med honom. Men sedan killar med hög status hittat henne och börjat se henne som en attraktiv sak, så skulle det bli svårt att vilja ha en sådan till kille. Vad ville hon ens komma fram till med denna tanke? Hon såg på Adam som bara stod där som någon sårad hundvalp på grund av hennes kommentar, och det var då det slog henne. Hennes Lufsen. Hon drog genast handen för munnen.
 "Just det!" väste hon lågt i handflatan.
Hon hade lovat honom en kväll hemma hos henne med massor av filmer från Disney. Detta gick inte alls in i hennes plan, eller Fannys plan som det faktiskt var.
 "Precis", flinade han åt henne. Han var glad över att hon kom på det trots allt. "Jag tar med några filmer."
 "Du är sådan tönt", var hon tvungen att viska fram leendes.
Han hade börjat gå, men stannade till och såg bak på henne. Hon trodde först att han skulle fräsa åt henne, som att hon skulle dö om hon sa det där igen, men istället sa han något helt annat.
 "Man blir som dem man umgås med."
Hon fnös åt det. "Vi är inte vänner, Adam."
Han ryckte på axlarna åt det. "Ses ikväll", sa han sedan endast och gick vidare.
 Hon hade bjudit hem Adam ikväll. Han skulle dyka upp hemma hos henne och det var inte bara det som skrämde henne. Han skulle säkert träffa hennes föräldrar. De skulle anta att han var Bellas kompis. Det var så fel. De var inte kompisar. Punkt. När Adam väl hade lämnat henne så slog det henne att hon inte fick gå hem ännu utan hade en lektion kvar; pjäsen stod i schemat.
 
Början på denna lektion var plågsam. Zac satt framför henne, med blicken stirrande på henne.
  Hon kände sig obekväm redan under de första tio minuterna, och nu, när det hade gått halva lektionen och hon hade läst samma replik om och om igen i huvudet med tankarna på annat, var det nästan ännu värre. Borde hon säga något? Tack för bindorna..? Hon skakade på huvudet åt sig själv. Hon måste säga något. Hon skulle i alla fall låtsas gilla honom, tills den dumma pjäsen var över.
 "Något är annorlunda med dig", mumlade han, äntligen. Äntligen sa han något, och hon slapp besväret med att hitta ett samtalsämne. Detta skulle handla om att trycka ner henne, och hon hade inget emot det vid denna stund faktiskt. Ut med det. Hon behövde bara få bort tystnaden.
  Hon såg upp från manuset med ett tillgjort "jaha", då hon egentligen ville fråga honom om vad och om hur hon var annorlunda. Såg hon bra ut? Varför brydde hon sig ens om vad han tyckte?
 "Jaha", härmade han kort, innan han vek ner blicken.
Nej. Vik inte ner den jävla blicken! Hon började trumma med fingrarna på kjolen med såg sig runt i lokalen. Det var fullt med ljud och väsen. Alla hade fullt upp med att fixa scensakerna, och att få in replikerna i huvudet. Detta var sjukt. Själv hade hon inte kommit någonstans med sin Romeo. Hon såg på Zac med ett lätt bett om kinderna. Okej, prata Bella. Gör det bara. Hon försökte sig på en mening.
  "Hur? Hur ser jag annorlunda ut?" Hon ställde frågan, och kände sig faktiskt stolt över sig själv.
Zac tittade upp från sitt manus, som han inte ens läste ifrån utan bara såg ut att glo på det, som alltid.
 "Du är...", började han dröjande med tummen lätt smekande vid underläppen. Blicken spanade in henne från topp till tå. Han mötte hennes ögon då han svarade henne i en hel mening. "Du är snygg."
Hon ryggade genast tillbaka, då hon släppte ner manuset i sitt knä och satt helrak i ryggen, spänd i varje muskel. Han sa vadå? Hon visste inte ens om hon skulle skratta eller hata honom för att driva med henne, men det läskiga var att han såg seriös ut.
 Hon såg sig runt, och precis som innan så var alla borta i sina arbeten till skolpjäsen. Hon lutade sig då fram sakta med blicken på honom. Zac, som fortfarande kollade in henne, nu med ett lätt leende ryckandes i hans mungipor. Jävla vad perfekt han såg ut, men ändå var något fel, det visste hon. Hon höjde ögonbrynet mot honom.
 "Zac", började hon och han lutade sig likaså fram med lätt stöd med armbågarna i knäna med ett lätt mummel till svar, då frågade hon sakta frågade honom, “är du sjuk?"
Han rynkade pannan i veck åt det.
 "Nej, jag tycker bara att du är mindre ful än andra dagar."
 "Tack för komplimangen", mumlade hon med lätt pillande om papperskanten, och innan hon visste ordet av så lutade sig Zac närmare henne för att göra det ofattbara. Hon ryggade genast tillbaka som innan; hon blev rak i ryggen och spänd i varje muskel av kroppen.
  Hon skakade på huvudet åt honom häftigt från sida till sida, innan hon klumpigt reste sig upp med jackan snabbt på slarvigt med armarna. Det kändes aning pinsamt, och innan hon visste ordet av så var Zac bakom henne, hjälpande på med jackan.
 "Zac!" väste hon och drog åt sig armen. "Jag kan själv."
Det kunde hon inte. Hon trasslade med jackan och snart visste hon att jackan skulle slitas itu av hennes klumpighet.
 "Nej, det kan du inte", sa han roat. "Du är kass."
Hur han kunde blanda in mobbningen in i ett, bara sekunden efter att ha försökt kyssa henne var otroligt.  
 "Vad är det för fel på dig?" väste hon innan hon tog väskan i ett fast grepp och drog ut ifrån salen med stegen bestämda och häftiga. Hon måste ut, och andas. Andas, det är viktigt. Ja. Hålla sig borta ifrån Zac, det är också viktigt. Jävligt viktigt.
På väg mot luften, mötte hon rädslan; Zac var bakom henne, och sa.. åt henne att stanna? Nej!
  "Bella!"  Han suckade högt åt henne. "Stanna för i helvetet!"
Hon hade aldrig stannat för honom innan, och tänkte inte heller börja med det.
  "Varför skulle jag?" väste hon, utan att se bak på honom. Hon såg ljuset som kom skinande genom de genomskinliga dörrarna ut. Hon ville ut och andas. Hon ville se till att inte bryta den viktigaste regeln hon hade; Hålla sig borta ifrån Zac.
 Hon högg tag i dörrens handtag, med gled direkt undan från det då Zac tog tag i hennes andra arm och med ett lätt svep tog henne in till sig. Han högg tag i båda hennes armar och granskade hennes ansikte med blicken på något stressigt sätt, som att detta vore de sista sekundena han skulle se henne i hela sitt liv.
 "Varför springer du ifrån mig, Bella?" frågade han henne, och då visste hon; Zac är sjuk.
Killen vet varför hon springer. Det borde han veta i alla fall.
  "Ge mig en anledning till att stanna", viskade hon fram.
Han såg på henne med blicken stirrande, som att hon hade sagt något dumt. Han såg ut som att han tyckte det var helt uppenbart, och på samma sätt så sa han det.
  "Jag tänkte kyssa dig, Bella."
  "Jag vet."
  "Du vet?" Han höjde ögonbrynet åt det och hon blev tvungen till att fortsätta, med lite mer försvar. Ja, varför lät hon honom inte kyssa henne? Efter att ha kysst redan mer än halva gänget, så skulle inte en fjärde skada.
Vad tänkte hon nu? Självklart att det skulle skada. Fanny hade själv sagt det; håll dig borta ifrån dem.
  "Varför vill du kyssa mig?"
  "Vår personkemi funkar inte", sa han tillslust med en rynkad panna.
  "Och en kyss skulle lösa allt?" Hon hade lust att skratta åt honom.
Nej, en kyss skulle inte lösa all skit som han fått in henne i.
  "Nej", hummade han till svar. "Men för fan, Bella. Känner du dig inte ens lite smickrad över att jag ville kyssa dig?"
  “Intressant samtal", mumlade hon ironiskt. "Men jag måste verkligen gå nu."
  "Bella", väste han åt henne.
Hon gick ur hans grepp och lyckades äntligen att ta handen om dörrens handtag igen. Hon öppnade upp dörren och slängde bak blicken mot honom.
  "En kyss skulle inte lösa något, Zac!" väste hon nu högt, för högt. "Du tittar inte ens ner i replikerna!"
Det ekade i korridoren och hon blev redan röd i ansiktet.
  "Jag kan inte!" fräste han högt. "Fattar du trögt på riktigt? Jag kan inte, Bella."
  "Jag hjälper dig!" suckade hon. "Imorgon!"
  "Du kommer inte att kunna att hjälpa mig", mumlade han irriterat, men snart så gick han själv med på det. "Kom hem till mig imorgon vid tolv. Om Lisa öppnar, var fan snäll och prata inte med henne."
Hon gick iväg, väl då han hade släppt henne med blicken. Vägen hem var andningen konstig, för den där känslan av att Zac hade varit så nära på att kyssa henne, och att det faktiskt blixtrade i henne. Nej, det var inga fjärilar. Det var blixtrar. Blixtrar i hennes mage, och inte av kärlek. Hon var rädd, men ändå hade hon känt en extrem styrka idag. En sak var säker; hon tänkte inte ha på sig kjol och magtröja något mera. Hon trivdes bra i tjocktröja och jeans. Hon hade knappast brytt sig om kläder innan, och Fannys plan skulle inte ändra på henne.
  Men gissa vad, det hade funkat. Hon hade nekat två killar på en dag. Och hemma, där väntade Adam. Det lekte ett leende på hennes läppar. Han skulle inte heller få något. Men så frågade hon sig själv. Vem startade en film med två animerade hundar i hopp om att få ligg? Adam? Hon skakade på huvudet åt det, men samtidigt kände hon sig nervös. Hon hade inte ens berättat för sina föräldrar, och hon visste inte om hur hennes föräldrar skulle reagera. 

 
_ 
Nu har jag inte läst igenom det, men detta får funka. Jag känner bara att jag måste publicera innan ni glömmer bort mig hahah! Hoppas ni gillar kapitlet. Kommentera gärna era åsikter. Jag älskar att läsa de! ♥