Fyra Röda Rosor

Kapitel 36

Adam lät henne gå och det var hon tacksam över. Han hade sagt förlåt, för vad han nu hade gjort. Hon visste inte säkert. Hon kunde inte koppla hans ord. Han sa att han inte hade gjort något utan att allt hade varit på riktigt, men ändå hade han sagt förlåt, kanske var han en sådan som sa förlåt för varje liten sak, bara för att få känna sig skuldfri? Hon visste inte. Han var lika komplicerad som resten av killarna.
  Bella höll i rosen med fingrarna lätt över taggarna, som att skära sig vore lockande. Hon suckade åt sina egna tankar. Väl då hon kom hem så hade Fanny redan dragit sig iväg. Det var en hemsk ensamhet som inträffade då Bella satte sig på sitt rum med blicken riktad rakt fram utan att något att sätta blicken på. Innan hade hon tyckt att ensamheten hade varit en bra sak. Hon hade innan längtat till att få vara ensam och slippa killarna, men helt plötsligt ville hon helst av allt vara bland folk. Hon ville inte vara ensam. Hon ville bli ompysslad av Fanny och lekt med av killarna, det sista lät sjukt, men då hon inte hade vetat om att allt hade varit en lek så hade det varit en härlig känsla inom henne. En känsla av att känna sig älskad.
  Känslan hon hade nu var endast tom. Hon pillade i sitt hår med småtankar om att färga det. Men sanningen var att mobbningen som hon upplevde berodde inte på varken hennes hårfärg eller hennes fräknar. Det handlade om makt, det hade det alltid gjort. Det slog henne. Zac. Han krävde makt. Hon slängde en blick mot klockan och suckade tyst. Skoldagen var slut och hennes pjäs väntade. Hon kunde inte skippa den denna dag också. Det skulle leda till att hennes huvudroll skulle gå till någon annan, exempel till blondinen Kajsa. Det kanske lät konstigt, men Bella ville inte förlora sin plats i rollen som huvudperson, då hennes mamma aldrig hade varit så stolt över Bella som hon varit vid den stunden som hon hade fått reda på om Bellas roll i pjäsen. Det vore synd att göra hennes besviken, därför reste sig Bella upp och gick för att möta sin rädsla - att träffa Zac. Hon var tvungen att göra det någongång med tanke på deras pjäs. Zac var hennes Romeo dumt nog. Hon kunde inte ignorera honom för alltid.
  Stegen kändes tunga då hon började gå mot skolan. Hon fuktade läpparna mot varandra gång på gång och tänkte på rosorna som stod hemma, nu i en och samma vas. Fanny hade ordnat vasen och Bella hade bara placerat i Adams ros tillsammans med den främmande rosen. Adam som var en av hennes röda rosor. Den första rosen visste hon inte vem som hade gett henne, med texten om förlåt, och inte bara för det han hade gjort utan också för det han kommer att göra. Hon kunde inte lista ut vem det var. Kevin? Nathan? Zac? Hon visste inte. Hon skulle psyka ner Zac med blicken om det nu så var illa tvunget för att få fram om det var han.
  Hon öppnade upp skolans dörrar och klev in i den tomma korridoren, då alla som skulle vara med på pjäsen redan befann sig där. Hennes steg började att tveka då hon gick saktare med blicken över axeln på dörrarna som sakta stängdes efter henne. Att träffa Zac var en läskig tanke. Hon visste inte om han skulle börja röra om bland hennes sår eller faktiskt låta henne vara ifred. Hon tog risken.Hon riktade blicken fram igen med ett djupt andetag. Bästa sättet att komma över sina rädslor var att möta dem. Därför ökade hon sina steg och hon nästan skyndade sig till salen som ivrigt. Väl framme tog hon ett djupt andetag, innan hon öppnade sakta upp dörren till den stora salen och kikade in genom dörrspringan för att försäkra sig om att hon hade kommit rätt.
  "Miss Bella?" Taylor, förstås. Hon stod längst fram med lätt kisade ögon igenom glasögonen som hon höll lätt vid med fingrarna, som att hon skulle försöka använda dem som kikare och zooma in på Bella där hon stod och få en närbild.
  Bella klev in och alla i salen vände sig om för att se henne. Det hördes applåder, men inte från dem, utan från Taylor.
  "Vår Julia är här!" utbrast hon och viftade runt med händerna. "Vi har en vecka kvar på oss att öva. Kom igen nu!"
  Bella drog sig lätt i mungipan innan hon började gå ner för dem få stegen för komma till den stora breda ytan där alla satt utspritt och övade med och till varandra. Men Taylor avbröt allt genast, då hon tyckte att en vecka kvar inte kunde tillbringas med ännu övningar för enskilda personer, utan inför varandra.
  Bella hörde knappt på. Hon letade med blicken efter Zac och hon fann honom sittande på golvet lätt lutad mot väggen. Han slöläste igenom manuset med blicken, förmodligen för att dölja sin hemlighet. Hon stirrade på honom, för länge. Det syntes på honom att han började känna av det då han rynkade pannan och sneglade åt sidan då han mötte hennes blick. Väl då så sänkte han sitt manus och såg på henne. Han såg förvånad ut, som att han aldrig sett henne innan. Han reste sig upp från golvet och började att gå fram till henne. Det pirrade i henne, som att hon bara förberedde sig för en elchock då han närmade sig. Hon tänkte tillbaka på kyssen i klassrummet. Hur allt hade känts rätt men varit så fel. Hon ville inte ens veta hur dum hon såg ut där hon stod och glodde på honom med manuset hängandes i fingertopparna. Ett tag glömde hon bort hur man andades. Hon glömde bort hur man vred på huvudet och glömde bort att inte möta ögonkontakt med sin mobbare. Men där stod han, bara någon meter ifrån henne och såg in i hennes gröna ögon med sina bruna.
  Hon stod med lätt särade läppar sökandes efter ord att säga. Ett enkelt hej skulle inte skada men det kanske skulle få henne att blekna en aning. Hon borde inte ens prata med honom. Han hade sårat henne. Han hade valt att leka med hennes känslor. Han hade varit ute efter att krossa henne. Han förtjänade inte ett enda ord ifrån henne. Med de tankarna så fuktade hon lätt ihop läpparna med blicken ner i manuset.
  Taylor var ivrigare än en farm med höns. Hon skuttade omkring, placerade ut alla på scen samtidigt som hon drog undan deras manus ifrån deras händer. Hon tog slutligen en hand på Zacs rygg och den andra handen på Bellas rygg, då hon ledde dem fram i mittpunkten av scenen och lät dem där stå och glo med alla runt omkring. Bella kände hur pulsen steg direkt. Om detta skrämde henne ville hon inte ens veta av vilka känslor hon skulle få när hela salen blev som full av hela skolan.
  "Sådär!" utbrast Taylor lyckligt innan hon gjorde gest mot dem båda som stod i mitten, Zac och Bella som stirrade på varandra. "Vi tar det från början."
  Båda stod fortfarande tysta. Zac harklade sig lätt innan han vek ner blicken.
  "Bella", spottade någon ut irriterat. "Det är du."
  Bella flaxade med blicken runt om sig. Hon visste inte ens vem som sa det och hon kände sig redan yr. Hon stammade fram ord efter ord innan hon skakade på huvudet.
  "Jag kan inte", mumlade hon.
  Kajsa skrattade högt till. "Och du fick huvudrollen? Som att Julia vore ginger!"
  Bella stirrade mot Kajsa som drog handen genom sitt egna hår.
  "Blond", rättade Kajsa leendes. "Jag tror att Julia var blond. Vad tror du, Zac?"
  Bella vågade knappt se på Zac då han fick det starka tillfället att trycka ner henne, inför alla runt omkring. Han ryckte enkelt på axlarna.
  "Vem bryr sig", muttrade han.
  Bella brydde sig. Hon såg på honom länge, imponerad över att han inte tog chansen till att trycka ner henne. Hon såg på honom och han såg tillbaka med höjt ögonbryn. Det var som att han själv missat sin enda goda gärning.
  Hon vek ner blicken innan hon mumlade fram sin replik, och därifrån gick det rullande fram med repliker efter repliker. Kajsa hade suckat högt åt det medan Taylor hade jublat högt åt det uppmuntrande. Zac kunde det så bra utantill och det värsta var att han försökte hålla ögonkontakt med henne genom orden. Hon plågades under den tiden, men snart gick det bättre. Helt plötsligt kände hon sig inte som Bella. Hon kände sig som Julia, med ögonen på sin Romeo som likaså hade ögonen på henne. Det handlade inte om Bella och Zac längre på denna pjästid utan om Romeo och Julia och deras kärlek. Inte Zac och Bellas kärlek, om de nu hade något som kallades kärlek.
  Efter flera repliker som kastas runt mellan alla i cirkeln så klev Romeo och Julia fram i sin sista scen. Scenen som skulle ta slut på allt. Julia satte sig ner på knän med blicken förvånad på colaburken som stod på golvet.
  "Vi hade ingen flaska", ursäktade sig Taylor med en grimas.
  Julia ryckte på axlarna. Det spelade ingen roll om vad hon drack för hon skulle ändå dö av det, tydligen. Hon höll upp burken och såg länge på den innan hon uttalade sin replik lågt och dramatiskt.
  "Om jag inte får vara med den jag älskar", började hon lågt viskande. "Ack vill jag inte vara med någon."
  Hon lutade huvudet lätt bakåt och tog några små klunkar från colaburken. Hon placerade den på golvet och med handryggen för pannan så lade hon sig ner med slutna ögon och lätt särade läppar.
  "Romeo fick höra om Julias död och gick för att se om det var sant, det som han hade hört", berättade berättarrösten som tillhörde en tjej i klassen som satt på ett bord och dinglade med benen med blicken på Romeo och Julia.
  Romeo klev in i bilden. Julia låg ner med fortfarande slutna ögon, men hon var motsatsen till död. Hennes hjärta rusade, för hon hade läst denna scen så många gånger förut och alltid undrat hur det skulle gå inför publik. Hon kände av Romeos närvaro då han satte sig ner vid hennes kropp på golvet. Hon hörde hur hans fingertoppar snuddade vid colaburken och gav ifrån sig ett besvärat ljud, för det ingick i pjäsen. Han satte ner colaburken som gav ifrån ett klink till ljud när den slog i golvet.
  "Julia, åh Julia", började han och hon kände av hans hand kupa hennes kind lätt.
Meningen var att hon skulle se död ut men istället blev andetagen som okontrollerade i liv och hon fick kämpa sig till att komma i form. Hjärtat slog och pulsen ökade. Det var inte enkelt att spela död när man nästan kände sig som mest levande.
  Romeo fortsatte inte på några ord. Han hade inga fler ord. En tystnad lade sig över rummet och Bella låg tyst med slutna ögon och lätt särade läppar, väntandes på slutet. Dödens kyss.
  Romeo tog ett lätt handen bakom hennes nacke, då han höjde hennes läppar till sina. Kyssen inträffade försiktigt med Romeos läppar snuddandes vid hennes till en början. Hans hand fortfarande om hennes kind och den andra i hennes hår. Kyssen var försiktig, som att de aldrig hade gjort det förr. Men det hade de. Romeos läppar kysste Julias och därmed fick han smaken av gift på sina läppar. Det var vad han ville. Han ville känna samma smärta som hans Julia hade fått. Han lade henne ner vid sin sida och snart så slöt han själv ögonen. En djup tystnad i rummet då han lade sig ner med handen på hjärtat och döden inträffade de båda.
  Dödens kyss var träffad.
  Bellas hjärta slog hårt. Hon funderade på när hon fick återuppstå, då hon skulle sticka spjutet i sig. Blodet i henne forsade vilt och känslor i hela kroppen fanns. Detta bara av en lätt beröring, av Zac. Det slog henne att detta inte bara var Romeo och Julia, utan Zac och Bella. Det var det som fick henne att sluta andas för någon sekund.
  Det som väckte alla till liv igen var Taylors glädjeskrik då hon började hoppa på stället med händerna som applåderade, och till Bellas förvåning så var hon inte den enda som klappade denna gång. Pjäsen hade inte ens varit slut där, utan ännu fanns det en fortsättning på att Julia skulle vakna och sticka ett spjut i sig, men denna pjäs skulle kunna bli omskrian flera tusen gånger innan pjäsen skulle visas på riktigt. Hon var redan säker, på att den inte skulle bli precis som de hade övat de senaste gångerna.
  Hon öppnade sakta upp ögonen och satte sig upp bredvid Zac som redan satt upp. Han log inte ens. Han satt som lika chockad som Bella. Snart vände han blicken till Bella och med alla applåder och allt stim i bakgrunden så sa han orden som skrämde henne.
  "Möt mig utanför."
  Bella såg länge på honom innan hon vågade sig på att säga ifrån, i försök av att han skulle dra sig tillbaka och inte alls vilja träffa henne utanför.
  "Det var bara en pjäs", mumlade hon lågt.
  Det var på låtsas, det visste han väl ändå om.
  "För dig kanske det bara var en pjäs", sa han med höjt ögonbryn mot henne.
  Det fick hennes hjärta att stanna till och hon visste inte varför. Hon såg på honom stumt då han reste sig upp från golvet och därmed fick Kajsa med armarna slängande om honom.
  Hon tänkte tillbaka från replikerna från manuset;
 Det som vi kallar ros skulle dofta lika underbart vad det än hette. Och om Romeo bar ett annat namn så skulle han bara vara den han var.
  Kanske hon visste för mycket om Zacs namn men för lite om just honom som person.