Fyra Röda Rosor

Kapitel 20

  "Upp och hoppa!”
Det fanns inget mer irriterande än när någon rullade upp gardinen och lät solen sluka en. Bella stönade högt åt det, och samma gjorde Adam som låg under henne. Bella tvingade upp de tunga ögonlocken och mötte då hennes mamma i en färgglad mönstrad klänning och håret ute i ett stort fluffigt moln.
  "Oj", började hon hackande på sig själv. "Jag visste inte.. Jag trodde inte.. Hej!"
Hennes mamma såg nervös ut, då hon kraxade fram ett hej och räckte fram handen till Adam som låg i gårdagens kläder. Tanken hade inte alls varit att han skulle somna hos henne.
  Bellas mamma verkade inte ens ha fått informationen om att Bella hade någon som var över hos henne.
 "Du måste vara Bellas vän.” Hon blinkade charmigt med ögat och ett leende bredde ut sig på hennes röda läppar. När hon dessutom uttalade ordet om att han var Bellas vän, lät det som något helt annat, som att hon hoppades på mera.
  Adam såg fortfarande som nyvaken ut och han hade turen med den korta frisyren. Adam var nog bland de få som faktiskt passade i snaggat. Hon kunde inte låta bli att tycka att killar som var mörkhyade faktiskt passade bra i snaggat. Afron var helt okej, men med bara blicken på Bellas mamma så skulle Bella aldrig önska sig något afro på huvudet.
  "Adam." Han presenterade sig med den allt för grova hesa rösten han hade på morgonen. Han blev sig tvungen att harkla sig och därmed försöka resa sig upp, och då blev Bella först tvungen att maka på sig. Hon lade sig åt sidan i sängen, så Adam fick kliva över henne med den stela kroppen. Han sträckte på sig väl uppe på benen.
  "Sovit gott?" frågade Bellas mamma, som lyste likaså som solskenet.
Adam sneglade mot Bella leendes, då han nickade. "Väldigt bekvämt."
Bella himlade med ögonen åt det, men kunde inte låta bli att le tillbaka. Hennes mamma hoppade genast av lycka på stället där hon stod, samtidigt som hon pep om att göra världens frukost till de två.
Det kändes som att hon var mer på gång att planera deras bröllop. Bella gjorde en grimas mot Adam innan hon mimade åt honom att gå, vilket han bara nickade åt som en bekräftelse. Han gick fram till henne väl då hennes mamma hoppat ut. Bella reste sig upp och sträckte likaså på sig.
  "Jag skulle vilja vakna upp med dig varje morgon", flinade han lätt.
Bella skakade på huvudet. "Tro mig, det vill du inte."
Vem vill väckas med en mamma som drar upp rullgardinen och skriker ut att man ska upp och hoppa, så man inte sover bort hela dagen. Hon var i alla fall glad att inga barnsliga smeknamn kom upp denna morgon. "Min lilla rödtopp", brukade vara ett av de smeknamn som fanns.
  "När kan vi ses igen?" Adam ställde frågan och hans bruna ögon lyste klart, trots hur nyvaken han faktiskt var. Hon dröjde länge på svaret. Hur hon än ville säga nej åt att han skulle träffa henne igen, så ville hon träffa honom. Adam kunde bli en bra vän, hade hon en stark känsla av. Hon skulle behöva en vän.
  "Du låter så dramatisk", viskade hon leendes.
  "Om jag känner dig rätt, så är du väldigt svår att få tid med", flinade han.
  "Då känner du inte mig", skrattade hon lätt. "Jag har all tid i världen."
  "Idag?"
Han log ett brett lysande leende och hon blev tvungen till att förstöra det. Hon skakade sakta på huvudet.
 "Jag har inte tid idag", mumlade hon, då hon skulle träffa Zac. Hemma hos Zac, där det inte alls slutade bra sist när hon besökte. Hon var nervös, verkligen. Vad skulle hon säga när hon klev in hos Zac? "Hej Lisa. Har du kvar den där killen som jag sa att du inte skulle ha adopterat?"
Hon minns så väl att hon hade sagt till Lisa att hon inte borde ha adopterat Zac, och nu skämdes hon över det.
  "Du har inte tid", sa Adam med höjt ögonbryn. "Jag sa ju att jag kände dig."
Bella skrattade åt det innan hon slog honom löst mot hans bröst.
  "Gå, nu."
Adam valde att gå själv ut istället för att bli knuffad ut. Bella kunde nästan se honom skutta iväg.  Hon kunde inte låta bli att le åt det. Leendet skulle vara kvar ett bra tag denna dag då hon visste om Zacs hemlighet,  men Adam hade gett henne en ny tanke. Alla killarna i gänget måste ha en historia bakom hur de hamnade där och Bella skulle få reda på det, kanske var detta hennes nya lek.  
   Kanske killarna inte var så elaka trots allt. Nej, stryk det där. Killarna har de alla varit elaka mot henne och ingen av dem var oskyldiga. Inte heller nu då de lekte att de hade privat ägande på henne som att hon vore ett objekt.  Bella var inget objekt de kunde styra hur de ville med och det skulle hon visa dem allihopa.  
  "Mig äger ingen", viskade Bella för sig själv med blicken på sin spegelbild.