Fyra Röda Rosor

Kapitel 39

Kevin. Självklart var det Kevin som snubblade ut från garderoben. Han kliade sig generat bakom nacken med ett litet leende på läpparna. Hon skakade misstyckande på huvudet innan hon vände och gick för att stänga dörren till rummet, därefter vände hon blicken tillbaka till Kevin. Istället för något att bara säga något så slog han sig ner på knä och räckte en röd ros till henne. Han såg bedjande upp på henne. Ett tag var hon orolig för att han skulle fria.
  "Förlåt mig", viskade han fram.
  Bella såg stumt på honom. Hon skakade på huvudet gång på gång med ögonen som hade fäst sig in i hans blåa ögon. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle göra.
  ”Vad gör du här?” viskade hon fram och riktade blicken till rosen.
  Det var som att någon släppte ut en samling med fjärilar i hennes mage. Dessa killar hade verkligen en inre charmör som kom med blommor hem till en tjej när hon behövde det. Det skrämde henne. Kevin skrämde henne, på ett bra sätt.
  Kevin sänkte huvudet i en suck, med blicken ner i golvet så reste han sig upp.
  ”I min garderob”, fortsatte Bella förvirrat. ”Varför?”
  Ett litet flin rycktes i hans mungipor då han såg på henne med kisande ögon.
  ”Du har ju varit i min, så varför inte?”
  Bella skakade bort hans ord med huvudet lätt innan hon höll handen mot hans bröstkorg.
  ”Du måste gå, Kevin”, mumlade hon. ”Jag vill inte ha dig här. Jag vill inte ha med dina lekar att göra.”
  Kevin suckade. Han stod emot stadigt med handen om hennes kind och höjde hennes blick åter upp till hans.
  ”Jag vet att du hatar mig”, suckade han. ”Jag vet.”
  Bella stirrade upp i hans ögon. Hans ord irriterade henne smått. Det irriterade henne att han bara kom från hennes garderob med en ros i hand och föll ner på knä framför henne som i någon kliché till film.
  ”Du hade mig verkligen, Kevin”, mumlade hon misstroget. ”Hur kunde du?”
  Kevin skakade på huvudet innan han suckade tungt ut, samtidigt som huvudet lätt hängdes ned med blicken mellan dem.
  ”Jag vet inte”, svarade han. ”Jag var en idiot.”
  Hon vågade sig på att höja upp blicken för att möta hans ögon, och de blåa ögonen blänkte sorgligt mot hennes. Kevin var ledsen, det syntes. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle göra. Han förtjänade knappast en kram till tröst för att ha försökt krossat hennes hjärta.  
  ”Jag ville inte krossa ditt hjärta, Bella”, sa han lågt.
  ”Bra”, avbröt hon innan han hann fortsätta. ”För det gjorde du inte heller. Jag lät dig inte.”
  Han log snett åt hennes ord.
  ”Bra”, svarade han likadant tillbaka innan han med båda händerna höll vid hennes kinder för att hålla hennes blick in i hans. ”Jag skulle inte heller göra det.”
  Bella blinkade upp i hans ögon förvirrat.
  ”Skulle du inte?” Hon hatade hur hon lät knäsvag för honom, men kanske var hon det, hon visste inte.
  Kevin såg in i hennes ögon. Hans blick var allvarlig och hans käke spände sig.
  ”Jag tänkte göra det, och fan vad dum i huvudet jag var”, mumlade han. ”Jag föll för dig, Bella.”
  Bella kände hur hjärtat tog ett skutt och hon hade inga ord utan lät honom fortsätta.
  ”Redan första dagen, Bella”, mumlade han. ”Jag visste att du var speciell. Det visste jag hela tiden. Men jag trodde inte att jag skulle få känslor för dig. Speciella känslor för en speciell person.”
  Bella sänkte ner blicken med en rodnad som smög sig över hela henne. Hon mumlade till svar.
  ”Du är ganska speciell du med.”
  Han skrattade lågt åt det innan han höjde upp hennes blick med bara några ord.
  ”Du gjorde mig speciell.”
  Med de orden så närmade han sig och hon blev som förförd av hans närhet, med hans kropp tätt intill hennes. Hans läppar träffade hennes i först en försiktig kyss och där stod de med läpparna till varandras. En kyss som han fortsatte på lekfullt med tungan lätt slickandes vid hennes läpp, som förfrågan till att få fördjupa kyssen. Bella höll händerna vid hans muskelösa armar och han med händerna om hennes kinder. Det kändes som att det inte fanns något slut på denna kyss. Men precis som allt så kom ett slut i det hela. Dörren öppnades upp och Bella drog sig snabbt undan. Hon stirrade mot dörröppningen där hennes pappa stod med kinderna röda och blicken vass.
  ”Inte visste jag att du hade kille..”
  ”Han är inte min…” började Bella men Kevin var redan snabb med att stiga fram framför henne med handen sträckt till hennes pappa, en dålig ide.
  ”Kevin”, presenterade han sig. “Bellas pojkvän. Du måste vara hennes far?”
  Trots hur trevlig Kevin var, så spärrades hennes pappas ögon direkt upp då han hörde namnet.
  ”Den Kevin?” Rösten var inte trevlig, utan grov och rosslig över att säga namnet. Självklart visste han vem denna Kevin var, killen som höll festen som han dotter hade varit på.
  Kevin rynkade pannan innan han vände sig om för att möta Bellas blick.
  ”Är det vad alla kallar mig?” Den Kevin. Han såg osäker ut, då han inte visste om han skulle skratta bort det eller hålla den seriösa stämningen kvar mellan dem alla.
  Bella bet ihop med blicken ursäktandes mot Kevin, innan hon såg på hennes pappa.
  ”Den Kevin”, gav hon sig men skyndade sig fram till sin pappa. ”Men han tänkte be om ursäkt, det var inget mer än så.”
  ”Jag såg att du tog emot ursäkten”, muttrade hennes pappa irriterat. ”Jag tyckte vi sa att det inte skulle vara några killar på besök.”
  ”Pappa”, bad Bella lågt. “Var inte sådan.”
  Kevin tog hennes hand och förde henne tillbaka till sig. Han sneglade mot hennes pappa innan han såg tillbaka på Bella och såg henne in i ögonen.
  ”Ge mig en ny chans”, viskade han till henne innan han gav henne rosen.
  Hon tog lätt vid rosen med blicken ner för att studera dess röda blomblad som lyste starkt. Hon såg sedan upp på honom med lätt särade läppar sökande efter ord att säga.
  Hennes pappa stod och harklade sig i dörröppningen med armarna korsade över bröstet.
  Bella såg på Kevin som sökte med blicken in i hennes efter bekräftelse. Han sökte efter en ny chans. Hon öppnade munnen men det kändes som att orden hon började på endast sas i den osäkra skakiga rösten. Hon visste inte. Hon kunde inte riktigt bekräfta hans ursäkt, då hennes tankar snurrade runt som galet. Om han nu hade älskat henne så mycket så kunde han väl ändå avbrutit leken. Det kunde inte vara så komplicerat att göra.
  ”Jag vet inte, Kevin”, viskade hon fram. ”Du måste gå.”
  ”Han måste gå”, morrade hennes pappa vid sidan av. Bella sneglade mot honom, trots hur hennes pappa morrade över Kevin, så visste hon på något sätt att han tyckte om Kevin. De skulle fungera bra ihop.
  ”Han ska gå”, försäkrade hon till sin pappa innan hon vände blicken till Kevin och såg in i hans ögon som näst intill glittrade igenom de bruna hårstråna. ”Du ska gå.”
  Hon såg in i Kevins ögon som näst intill glittrade.
  ”Tänk på det”, mumlade han till henne.” Du måste inte svara mig nu.”
  Han levde farligt då han tog nytt tag om hennes höfter och drog henne till sig med en överraskande kyss. Kyssen fick henne att rycka till men sedan le då han försvann ut från hennes rum med Bellas pappa efter som en löjlig livvakt åt Bella. Dörren stängdes efter dem och hon lutade sig mot den med slutna ögon. Hon kunde fortfarande känna Kevins smak på sina läppar. Hon höll rosen lätt till sitt bröst med en lätt suck. 

_ 
Att publicera är som en drog, men vad gör jag när det inte finns något att publicera längre omg fepjfjpj.