Fyra Röda Rosor

Kapitel 19

Stegen in leddes med en tung suck.
  "Pappa", började hon ifrån hallen medan hon sakta drog av sina skor efter varandra genom att stå på hälen av conversen sedan dra ut foten. Det dröjde en kort stund innan en flinande pappa svarade.
  "Bella, kom in", hojtade han ifrån köket. "Vill du ha kaffe?"
Mer än gärna. Kaffe satt perfekt efter en dag som denna.
  "Ja tack", svarade hon med en tröttsam suck, då hon slängde väskan på golvet och slarvigt hängde upp jackan bland de andra. Utan något mer att bry sig om hur det såg ut i hallen, så trampade hon in till köket där hon såg sin pappa vid kaffebryggaren.
  "Tja", kom en röst från ingenstans. Bella hoppade genast till, men snart såg hon Adam sitta själv vid deras köksbord med en av hennes rosa kaffemuggar. Hon stirrade mot honom, med blicken; vad gör du här?
  Han log och hann inte svara hennes blick utan hennes pappa satte igång direkt med ämnet; "Så du är Bellas kompis?"
Nej.
  "Ja", svarade Adam innan han lätt smuttade på kaffet.
Bella sjönk ner på en stol bredvid Adam, med blicken varnandes.
  "Så", började Bellas pappa när han slog sig ner, med en kopp till Bella likaså. Tacksamt tog hon emot den och drack ifrån det varma. Det värmde härligt, och hon kunde sig tro överleva denna kväll trots allt. "Är ni bara vänner?"
  "Nej", svarade Adam med ett skratt. "Jag och Bella", sa han och såg på henne lätt leendes. "Vi har något speciellt."
Bella hann inte ens svälja kaffet utan lät det spruta ut, som att hon levde i någon film.  Backa bandet, snälla. Vad sa han precis?
  "Bella", mumlade hennes pappa med blicken på bordet som hade kaffe spottat ut över hela ytan. Hon mumlade ett förlåt, men han verkade inte bry sig mer om det utan såg istället mer intressant på Adam. "Något speciellt? Stämmer det, Bella?"
  "Jodå", hummade hon till svar med blicken sneglande på Adam. "Något speciellt, kan man ju alltid kalla det."
  "Något speciellt", instämde Adam leendes. Hon himlade med ögonen åt det då hon såg hur hennes pappas ögon lyste av dessa ord.
Hennes pappa log brett mot dem.
  "Det är underbart", viskade han fram. "Bella gömmer alltid sina vänner. Jag förstår inte varför du aldrig tar hem några vänner."
För hon har inga.
  "Bella är en upptagen tjej", kom Adam in mitt i allt. "Riktigt duktig i skolan, och för att inte tala om pjäsen i skolan som hon har gått med i."
  "Vilken pjäs?" Hennes pappa drack från kaffet med en blick på Bella, anklagande över att en kompis berättade detta och inte Bella själv.
  "Bella är Julia i pjäsen om Romeo och Julia."
  "Hon är vadå, sa du?" Bellas pappa satte ner koppen på bordet med uppspärrade ögon
  "Hon är huvudpersonen”, förklarade Adam dumt.  
Bella var glad över att se sin pappa himla med ögonen åt Adams ord. Hon skålade med sig själv och drack åter det sista från kaffet, som började smaka riktigt slaskigt och bärskt i slutet.
  "Du borde komma och se den", föreslog Adam, och det var precis då han fick en rejäl spark på sidan av smalbenet, och han var inte diskret utan lät ut ett smärtsamt ljud, men klämde ändå fram de sista orden. "Borde han inte?”
  "Nej", sa hon med en grimas. "Det blir inte alls kul."
  "Vem kommer du att kyssa?" Bellas pappa lutade sig lätt över bordet med ett brett flin, precis som en pappa ska och därefter kommer han småtetas, men Bella satt endast med rakt streck som mun utan något att säga. Istället sköt Adam in i den frågan.
  "Kyssa?” Adam såg frågande på Bellas pappa. "Vad menar du med  vem hon kommer att kyssa?"
  "I Romeo och Julia sker förstås en kyss i slutscen."
Bella blängde ner i bordet samtidigt hon pillade med håret och mumlade lågt till svar. "Ingen."
  "Så Julia står på scen och hånglar med sig själv?"
Hennes pappa hade så dåliga skämt, och tydligen hängde Adam på då han reste sig upp med ryggen mot dem och började med att hångla med sig själv med armarna om sin kropp, med en hand i sitt hår och den andra glidandes upp och ner för hans rygg. Han stönade för sig själv; "Julia, var är du?"
Hennes pappa skrattade, och Bella skämdes ihjäl. Det blev helt utbytta roller. Det skulle vara mer okej om det var  hennes pappa som skämde ut henne och inte gästen.
  "Släpp ner ditt långa hår, Julia."
Hon vände sig om och stirrade mot Adam innan hon skrattade högt till åt honom.
  "Det är inte ens Romeo och Julia!" skrattade Bella till högt.
  Adam släppte genast armarna ifrån sig med blicken förvirrad bak över axeln då han såg på henne med höjt ögonbryn, “är det inte?"
En suck hördes vid bordet. Bella reste sig upp, och skakade på huvudet åt honom innan hon vinkade till sig honom.
  "Kom nu", sa hon.
  "Vart ska ni?" En fråga som innehöll mer än så, egentligen.
  Följesfrågor som hon inte tänkte svara på.
  "Vi ska se på film, pappa", sa Bella med blicken mot Adam som log belåtet, då han fyllde på, "Disney."
  "Disney", bekräftade Bella.
Och bara någon halvtimme senare satt de i hennes säng inne på hennes rum. Han hade armen om henne, då hon låg lutad intill hans bröstkorg med blicken mot tvn. Hon grät. Det var så sjukt, men hon grät faktiskt. Hon kunde inte hålla det inne, då Belle i filmen gick in till det stora biblioteket Skönheten och odjuret. En fantastisk film.
  "Gråter du?" mumlade Adam sammanbitet.
  "Gråter inte du?" fick Bella fram mellan tårarna glidandes ner för hennes kinder. Tänk ett rum fullt med böcker, från golv till tak. Böcker i alla former och alla genrer. Hon blev som kär. “Kolla in bokhyllan.”
  "Du är en sådan tönt", flinade han åt henne.
Hon höjde ögonbrynen mot honom, innan hon reste sig lätt ifrån honom. "Är jag en tönt?"
Han nickade kort till svar med ett lekfullt flin.
  "Jag kan vara din Lufsen", härmade hon med blicken blängandes på honom.
  "Jag är ganska söt, eller hur?" flinade han och hon var snabb med att ta kudden och slå till honom med den innan hon satte sig vid andra hörnet av sängen med armarna korsade över kudden fängslande.
 "Vad är det med er killar, egentligen?" Hon mumlade det lågt, och han var därmed snabb att vända uppmärksamheten till henne. Han tog sin tid att svara, med en fråga tyvärr.
  "Varför berättade du om att jag kysste dig?" Han ändrade sina ord. “Om att jag tänkte kyssa dig.”  
  "Adam, ni gör mig galen." Hon drog upp benen till hakan och omfamnade dem med armarna.
  "Vi?"
  "Ni", stämde Bella in med blicken in i hans. "Jag svär, Adam. Kevin kysste mig och Nathan kysste mig.”
En djup tystnad mellan dem, och hon skämdes redan. Hon hade lovat att inget säga om kyssarna, och se här. Hon berättade för sina fiender. Två stycken av dem.
  "Jag tror dig", sa han tillsist. "Jag tror på det du säger."
Hon stirrade mot honom.
  "Gör du?", viskade hon fram. "Då är du den enda."
Han nickade kort åt det, och hon kunde inte hjälpa det utan löste upp sin ställning på andra sidan av sängen och gick över till hans sida då hon drog armarna om hans hals i en tung suck in mot hans halsgrop.
  "Ni gör mitt liv komplicerat."
 "Bella", suckade han med armarna om henne i en kram, som kändes helt rätt för den delen. "Jag gillar dig, verkligen."
 "Adam", suckade hon. Hon hade inga som helst känslor för Adam. Hon tyckte fortfarande kyssen han tänkt ge henne överraskade henne samt också var det hemskaste hon hade upplevt i sina dagar. Den hade varit så plötslig, och det hade varit början på allt det här dramat. "Är detta en lek?"
 "Jag vet inte", flinade han med höjt ögonbryn. "Leker du med mig?"
 "Leker du med mig?" frågade hon istället tillbaka med blicken upp till hans.
Han skakade på huvudet och hon nickade kort till, innan hon mumlade samma i ord. "Inte jag heller."
Han ryckte på axlarna.
 "Bra.”
 "Adam", började hon sedan, innan hon sakta men säkert flyttade sig tillbaka till honom. Hon lade sig lätt mot hans bröstkorg, då han hade lagt sig ner. Det kändes bekvämt. Han hummade till svar och hon kunde känna hans hjärta. Hans fingrar pillade i hennes hår och hon kände sig som borta för stunden.
 "Du är så speciell, Bella", viskade han leendes.
Hon dog inombords av värme vid hans ord. Hon ville pussa honom, men då hade hon förlorat sin utmaning. Fanny skulle rusa in och skälla ut henne.
 "Varför är du ens med dem?" frågade hon lågt, “du verkar inte vara som dem."
 "Det är jag inte heller", suckade han.
Han var någon helt annan än de andra killarna i gänget. Han hade mera varit åskådaren i gänget. Det hade varit som hans roll Han hade tittat på när killarna spöat upp henne och slängt ord som smutsat hennes inre. Han hade varit med på lekarna, men då hon tänkte närmare på det så hade alltid Adam varit den som tagit hand om henne. Han hade fångat henne, väl då de siktat mot att knuffa henne till marken. Han hade sagt att han råkade träffa fel med sitt spott, och det fanns många fler liknande händelser.
 "Du tillhör dem inte", viskade hon fram. "Vad gör du där?"
Han dröjde på svaret. "Det känns bara bra att ha någon."
Hon tittade endast på honom väntandes på fortsättning på hans ord.
 "Zac", mumlade han sedan, “jag har sett upp till honom sen dag ett."
 "Jag har varit rädd för honom sen dag ett", mumlade hon sammanbitet.
 "Jag gjorde allt, Bella", mumlade han sedan. "Jag gjorde allt för att komma med i gänget."
Det lät på honom som att få en plats i gänget inte var något enkelt och därmed inget som han tänkte ge upp så lätt.
Bella såg upp på honom med läpparna lätt särade. Hon ville fråga vad han exakt menade med att han gjorde allt för att komma med i gänget. För inte kunde det vara så svårt att komma med i det gänget.
 "Du trodde väl inte att man skulle komma in i gänget helt gratis?" Hon skakade sakta på huvudet åt frågan, men sanningen var den att det var precis vad hon hade trott.
 "Vad behövde du göra?” frågade hon lågt.
 "De gav mig en burk." Han såg åt sidan, som att han kände sig aning obekväm i ämnet.
 "En burk?" Bella rynkade pannan.
Han vände blicken tillbaka till henne och nickade kort.
 "En cola burk, och sa åt mig att dricka upp."
Bella kunde inte låta bli att le lite åt det. Det lät så fånigt i hennes öron, i jämförelse med det hon hade trott.  
 "Alltså behövde du bara dricka upp cola och så var du med i gänget."
En lång tystnad och han såg besvärad ut. Han visste inte ens om han skulle säga det.
 "Bella", började han sakta då han harklade sig lätt av att behöva säga fortsättning. "Det var inte Cola i burken."
Hon höjde ögonbrynen förvånat och snart började hon själv känna obehag av denna uppgift han hade fått för att bli med i gänget.
 "Vad var det då?” frågade hon med en illa grimas.
En illa grimas som Adam likaså härmade då han berättade för henne.
 "Kiss."
Hon suckade åt det och gjorde ett äcklat ljud över det innan hon reste sig upp från honom.
 "De är så äckliga." Hon borde inte ens låta förvånad över det hela.
 "Men det var värt det!" Adam skyndade sig med orden och ett brett leende fäst över läpparna. Självklart att det var värt det. Adam såg så lycklig ut då han var med dem, egentligen. Hon skulle kunna se de som ett mysigt killgäng, sitta hemma hos Zac och spela tv-spel medan Lisa serverade brickor med colaburkar, som det förhoppningsvis fanns cola i också.
 “Hur kan du säga så?” frågade hon trots allt med armarna korsade över bröstet och med blicken mot honom.
Filmen spelades fortfarande då ingen hade haft ork nog att sträcka sig till dosan och stänga av.
 "De är inte alltid så dumma”, försvarade han killarna försiktigt.
 "Mot mig är de", suckade hon.
 "Ja, men det är för att du är..."
 "Ginger? Sjuk? Äcklig? Ful?" Hon gissade på allt möjligt. Hon hade en hel lista med vad Kevin hade kallat henne detta året, men inget av det som stod på listan var ordet som Adam sökte.
"Speciell", avslutade han sedan med. "Ditt utseende", han lät som förtrollad. "Du är speciell."
 "Är det dåligt?"
Han skakade på huvudet.
 "Det är bra att vara speciell", log han svagt.
Hon var så trött på att bli kallad speciell för det kändes inte som de runt om henne såg det speciella i hennes utseende som positivt utan som nackdelar. Adam hade inte sagt ett enda ord. Han hade bara kramat om henne och tillslut viskat att han var där hos henne och det var okej, att gråta ut. Tillslut var Bella trött på att gråta. Hon hade stänkt ner hela hans tröja med tårar, men skämdes inte ens. Nu visste han, och det var rätt åt honom. Han såg ut att skämmas, bra det. Trots att han inte gjorde grovdelarna i mobbningen så var han fortfarande en del av det. Han var en åskådare. Han stod och såg på, som ingenting. Han kunde göra så mycket annat istället. Han kunde ha hjälpt henne, men nej. Han var rädd för att förlora sin plats.
 "Har du ingen sorglig historia då?", frågade hon lågt. "Man hamnar alltid i fel umgänge av anledning."
"Jag hamnade i gänget av fel anledning då", mumlade han. "Det har inte hänt något i mitt liv. Jag är ensam barn och bor ihop med mina föräldrar i ett hus med hyfsad ekonomi. Jag har ingen lång historia om mitt liv, som de andra i gänget."
En tystnad. Adam harklade sig då han såg Bella titta upp till hans ögon igen med nyfiken glimt.
 "Jag skulle inte ha sagt det där."
 "Vad är det med Zac egentligen?" frågade hon lågt med kisande ögon. “Vad är det egentligen?”
 "Bella", började han lågt. "Nathan tänkte säga det innan, men han är  rädd att själv få stryk av Zac."
Bella såg upp på Adam med höjda ögonbryn. Om Nathan var rädd för att få stryk av Zac så kändes hela hennes liv som en lögn plötsligt. Hon trodde inte att Nathan hade något hot, men tydligen så hade Zac mycket respekt.
 "Zac vill inte att någon ska veta.”
Intressant. Bella satte sig upp med ett brett leende, intresserad över vad Zac hade för svaghet i sitt liv. Kanske var det något som hon skulle kunna använda.  
 "Sluta le", varnade Adam, och så enkelt försvann leendet från hennes läppar och hon såg tålmodigt på honom.
 "Vad är det?" frågade hon samtidigt som hon såg upp allvarligt i hans mörka ögon.
"Berätta inte att jag sa det här", suckade han. "Det finns anledning till varför Zac gick med i pjäsen. Han har fått underkänt i flera ämnen. Detta för att han är speciell.”
Hon såg på honom storögt med de bruna ögonen. Hennes hår var i ett trollrufs, och hon såg nog bara galen ut. Hon hörde beskrivningen på Zac som var ordet speciell, det ordet som hon var nertryckt pågrund av. Nu själv beskrevs Zac med det ordet.
  "Zac är analfabet."
  Adam nickade sakta medan han granskade hennes reaktion då hon stirrade på honom med en öppen mun. Hon fann inte orden att säga om detta. Hon visste inte ens vad ordet betydde.  
  "Han kan inte läsa eller skriva", mumlade han lågt förklarande.
  Bella stirrade fortfarande på Adam. Zac är vadå? Hon hade fortfarande inte greppat det han precis hade sagt helt riktigt.
  "Om Zac inte kan läsa, så varför är han då med i pjäsen?"
  Bella kunde inte låta bli att fråga, för hon undrade så mycket. Hon tänkte tillbaka på de gånger hon bara sett honom stirra in i manuset, utan att läsa ett enda ord. Han hade endast bara upprepat det han hört att han skulle säga, mer än så hade han inte sagt ifrån manuset. Det förklarade så mycket då Adam berättade om det. Men fortfarande var frågan om varför.
  "Är han med för jag är där?" frågade hon försiktigt.
Adam rynkade pannan leendes. "För att du är där?"
Hon nickade instämmande på sina ord. "Ni killar har börjat bete er riktigt konstigt, Adam."
Han skakade på huvudet åt det.
  "De driver säkert med dig", mumlade han.
  "Och det gör inte du?"
Han ryckte på axlarna generat. "Bella, du vet redan vad jag känner och tycker."
  "Du har sett mig bli slagen, Adam. Du har sett mig lida och du..."
Hon kunde inte sätta orden på det, och heller fanns det ingen tid att prata om det. Hon skakade på huvudet. Hon kunde knappast tro att killarna drev med henne, kanske för att hon tyckte om dem allihopa för mycket på sådan alldeles för kort tid...
  Nej, stopp. Hon tyckte inte om någon. Hon pratade länge med sig själv i huvudet, medan Adam höll på att babbla på. Hon såg bara hur hans läppar rörde sig. De mjuka fylliga läpparna som fick henne att drömma sig bort. Hon kunde inte låta bli att le en aning.
  Om inte någon slog henne i ansiktet snart så skulle hon själv bli tvungen till att göra det. Hon kunde inte låta Adam vinna. Hon vaknade tillbaka till verkligheten då hon började höra på orden som Adams läppar perfekt skapade.  
  "Jag gillar dig verkligen, Bella", mumlade Adam, då han lade sig ner på hennes säng. Hon lade dumt nog huvudet mot hans bröstkorg i en lätt suck.
  "Varför?" viskade hon fram efter en svag gäspning.
Det rycktes i hans mungipor.
  "Du är speciell", log han. "Det är du verkligen."
Hon somnade på hans bröstkorg med ett litet leende på läpparna.  

_

Åter ett stort tack för tålamod och förlåt för slarv och kort kapitel!  ♡

Nu drar jag sju timmar buss upp till uppsala!