Fyra Röda Rosor

Kapitel 55

Bella stirrade in i spegeln, medan hon upprepade replikerna lågt viskandes för sig själv, med blicken fokuserad på de alldeles målade läpparna i den starka röda färgen. Hennes händer kallsvettades och darrade, det syntes då pappret svankade i hennes grepp. Hon andades häftigt och gjorde ett försök i att lugna ner sig själv genom att blunda, drömma sig bort till ett bättre ställe och till en bättre tid. Hon hamnade i någons armar. Hon hamnade i en känsla av en varm famn, vilket fick det att pirra till i henne. Hon ville vara kvar i denna stund, tills allt det onda var förbi. Hon drog snart armarna om sig själv och ett litet leende fästes på de röda läpparna. Hennes händer darrade längre inte och hon tycktes hitta tillbaka sig själv med andetagen lugna. Det sammanbetade om att andas in genom munnen och ut genom näsan.
  Hon vaknade upp ur sitt drömmande väl då slag mot dörren hördes.
  "Är du klar där inne, Julia?" väste rösten med en viss irritation.
  Kajsa stod självklart utanför, irriterad över fått rollen som Julias moder i denna pjäs. All skuld hade hon lagt på Bella de senaste dagarna och allt hon önskade var förstås om ett misslyckande till skådespeleri av Bella. En önskan som faktiskt skulle kunna gå till uppfyllelse.
  Bella klev ut från båset med kinderna röda, röda över att drömt sig bort och så plötsligt vaknat upp till djävulens röst. Kajsa log falskt då hon tog sig förbi Bella och därefter klev in i båset.
  "Jag skäms över att du fick rollen." Kajsa kastade en äcklad blick mot Bella. "Du är så annorlunda."
  Bella kommenterade ingenting om det till en början, då hon hade tänkt låta Kajsa kasta elaka ord som vanligt mot henne, precis som vanligt. Men en tanke slog henne genast. Allt var inte längre som vanligt. Mycket hade förändrats under de senaste månaderna och vid denna stund insåg Bella något nytt om sig själv. Hon hade förändrats. Inte bara livet hon levde hade löpt iväg till något nytt, utan också hon som person hade förändrats till någon bättre. Bella hade blivit något av stark. Hon hade klarat av en hel del utan att låta hjärtat bli krossat. Hon hade börjat stå upp för sig själv och hon hade tagit till mycket mod under månaderna. Därmed, tänkte hon inte låta Kajsa fortsätta behandla henne som skit. Därför, i ett rejält ryck slog hon upp dörren till toaletten där hon såg Kajsa titta förvånande upp där hon hade satt sig ner på toaletten med kjolen uppe i famn. Direkt så skrek hon till över Bellas plötsliga besök. Att Kajsa inte låst in sig, var rena turen för Bella. Bella som höll stadigt grepp om dörren då hon fäste ögonen i Kajsa.
  "Du borde skämmas", försvarade hon sig, genom att attackera tillbaka. "Du borde skämmas för att inte vara annorlunda. Du borde skämmas över att vara precis som alla andra!"
  Kajsa tycktes inte höra på det som Bella sa, då hon endast skrek på Bella att stänga igen dörren, men knappast så. Fler började komma in till toaletterna, men tycktes inte reagera speciellt mycket, mer än blickar som övervakade händelsen av den tysta tjejen som klev ut från sitt skal och skrek ut sitt vrede.
  "Du borde skämmas", väste Bella högt igen. "Du kallar mig annorlunda, på ett sätt som att det vore fel. Vet du vad som vore fel?"
  Bella kastade blickar över axeln där nu en tjej stod tyst med armarna korsade och blicken sänkt. Tydligen så hade Bella blivit den som skrämde upp andra och inte tvärtom. Bella vände sig om till Kajsa med avsky i blicken, för det var vad som fanns. Avsky efter sättet som Kajsa hade behandlat henne på.
  "Det vore så fel om alla var som du, Kajsa." Hon ångrade inte ett enda ord som kom ut från hennes mun. "Det vore ett äckligt samhälle om alla vore som dig. Att kränka någon för att vara annorlunda."
  Det var det enda som hon ville ha sagt och det förvånade henne att hon fick ut orden utan att stamma någonting. Hennes röst skakade medan hon skrek, men hon kunde inte begära så mycket av sig själv vid denna stund.
  Hon släppte greppet om båset och dörren smälldes igen. Hon stod inte kvar för att beundra den stängda dörren. Hon hörde på Kajsas tystnad en kort stund, och det måste ha varit det vackraste som hon hade hört. Hon tog ett lätt andetag innan hon vände sig om, log mot tjejen som hon passerade förbi och ut genom korridoren gick hon. Korridoren som var full av personer, från hennes skola och fler. Alla dessa för att placera sig i den stora lokalen för att se Bella göra bort sig, men det slog henne; Hon skulle inte skämma ut sig själv ensam.
  Zac skulle vara vid hennes sida, hoppades hon. Men hon tappade hoppet, då hon inte sett till honom på hela skoldagen och klockan var illa slagen vid fyra på eftermiddagen. Han var sjuk, sa de. Killen som var hans reserv var dessvärre stel när han sa replikerna, och hur dumt det än var, så tyckte hon att Zac hade levt sig in i replikerna då de övat. Han hade faktiskt försökt, trots allt.
  Paniken hade kommit tillbaka och hon sprang omkring i den stora klänningen med det allt för stora släpet. Hon skyndade sina steg och det kändes som att springa från ett bröllop. Hon sprang omkring och letade efter Romeo, men istället krockade hon in i någons famn.
  "Ta det lugnt!” Han tog ett tag om hennes axlar och skrattade en aning åt henne. Det förstås, där kom hon springandes stor som en rund boll med den stora klänningen och dessutom var stressnivån maxad. Han däremot, han såg lugn ut. Han såg glad ut, glad över att se henne.
  Denna han som var killen som fick hennes kinder att nästan brinna upp. Då denna famn påminde henne så mycket, om vad hon hade bett om i alla sina drömmar. Hon blinkade okontrollerat, ner i mark och ner åt sidorna. Snart så kändes hans hand om hennes kind och han tvingade henne att höja blicken till hans.
  Kevin hade en stickad tröja till de bruna byxorna han bar. Han såg otroligt gullig ut och ett litet leende lekte på hans läppar när han pratade med henne, som alltid. Hon kom på sig själv att le som en dåre. Vilket hon inte borde, med tanke på deras avslut, då de hade suttit i hans lägenhet och hon hade sagt till honom; att kärleken för honom räckte inte. Förtroendet hade inte funnits.
  Hans leende domnade bort och han harklade sig lätt, innan hans händer gled ner för hennes armar och med en tung suck så släppte han henne fri.
  "Lycka till", sa han. "Du kommer att klara det utmärkt."
  Han log med ena mungipan och hans blick granskade av hennes stora klänning och upp till hennes ansikte igen. Han bet sig lätt om läppen, som att han hade många tankar som gnagde honom i bakhuvudet. Hon kunde inte låta bli att svagt le och vänta på att han skulle säga mer. Hon ville höra mer. Hon behövde höra mer från honom.
  "Du förstår inte ens hur lockande det är att kyssa dig”, sa han lågt till henne, trots att hon såg ut som någon som sprungit vilse ifrån 1600-talet in till 2000-talet.  
  Meningen kom oväntat, och om han inte hade lagt märke till hennes röda läppar så kunde han ta och lägga märke till hennes röda kinder. Hon skakade sedan på huvudet åt hans ord.
  "Vi har pratat", viskade hon. ”Du vet hur det är.”
  "Jag vet", mumlade han samtidigt som han kliade sig bakom nacken med blicken bortåt. "Vi har pratat, om att du är osäker."
  Hon skakade hopplöst på huvudet, men trots allt hade hon ett litet leende på läpparna. Det hade inte handlat om att hon var osäker, ville hon säga, men det hade det. Hon var rädd för kärleken. Hon var rädd för Kevin.
  "Du ger visst aldrig upp, visst är det så?" sa hon leendes.
  "Du känner mig bra", noterade han leendes. "Vill jag ha något så kämpar jag för det."
  Hon kisade med ögonen mot honom med ett skyggt leende på läpparna.
  "Kevin." Hon suckade åt honom, men han lät henne inte prata till punkt. Direkt pressade han sina läppar till hennes i en kyss med händerna om hennes kinder och därefter lämnade henne där hon stod stående med blicken som borta. Hon kunde dock se hur han drog med handryggen över läpparna, förstås hade hon gett honom en del läppstift på den kyssen.
  Kevin hade kysst henne, bara så helt plötsligt. Det var som att någon släppte löst en hel djurpark i hennes mage. Hon visste inte ens vart hon skulle ta vägen, då blicken endast följde honom och hon visste inte ens om hon var vid medvetande liv. Inte förrän en hand högg tag om hennes handled och förde henne bortåt. Bella pep till men sa ingenting förrän hon skymtade ansiktet på denna kille som drog iväg henne.
  Zac var färdig klädd och hårat var fixat. Hon kände knappt igenom honom. Dessutom bar han smink och såg ut som något av en docka med det sliskiga håret och med kinderna rosiga. Han var trots allt vacker.
  "Jag trodde inte att du skulle komma", viskade hon fram.
  "Och missa den stora kyssen? Glöm det." Han lät däremot inte alls speciellt uppjagad över det. Han lät mer som att han hade kunnat ha bättre för sig, och då insåg hon att det var tillbaka på steg ett, där Zac inte längre brydde sig om vad Bella gjorde eller sa, utan bara betyget fanns i hans ögon. Bella var inte hans mål längre.
  Det var endast några få minuter kvar till föreställning. Alla stod och värmde upp rabblande på replikerna framför varandra och även lade dem till dramatiska rörelser i sitt skådespeleri. Bella bara stod och stirrade på Zac. Zac som gick runt i cirklar medan han mumlade över hur förfärligt det var att spela pjäsen inför skolan. Hon om någon tyckte likaså att det var hemskt, därmed undrade hon hur reaktionerna skulle vara vid att hon var den som blev utvald till huvudpersonen.
  Miss Taylor strålade då hon hoppade från person till en annan, med uppmuntrade ord till var och en. Väl framme vid Zac och Bella klappade hon dem båda på axlarna med ett brett leende som nådde upp till hennes öron.
  "Jag tror på er", viskade hon innan hon hoppade vidare.
  Zac mumlade vid Bellas sida, något som inte gjorde henne lugnare.
  "Det kommer hon att ångra."
  Bella nickade ändå medhållandes om hans ord samtidigt som paniken spred sig inom henne. Hon försökte sig på nya friska och lugna andetag och väl då ögonen slöt sig så började ett ansikte skapas i hennes huvud. Ett ansikte som hon var väl bekant med. De tydliga käklinjerna och de vackra ögonen som hon hade svårt med att glömma. Kevins ansikte var vad hon såg och det var något som gjorde henne trygg. Hon tänkte tillbaka på hans armar om hennes lilla kropp. Hon tänkte tillbaka på alla ord han hade sagt. Hon skakade hopplöst på huvudet. Kevin var inte någon för henne, kanske ingen av dessa killar hon hade mött var något för henne. Kanske de endast var en läxa i hennes liv. En läxa som hon snart var klar med, trodde hon i alla fall. Då någon började knuffa ut henne på scen slog hjärtat vilt i hennes bröst. Hon klev ut och ljuset siktades mot henne. Hon måste sett som skrämd ut. Där stod hon med håret uppsatt i en kunglig frisyr som hade några slingor flätade och det stora håret var samlat till en bulle på huvudet. Den stora klänningen höll hon hårt om i släpet medan hon såg ut över publiken, ett stort misstag då hon kände hur halsen torkades ut. Hon trodde för stunden att hon hade förlorat luften, men inte så. Bland personerna längst fram på första raden så satt Fanny, med Nathan bredvid. De båda log svagt mot henne. Fanny nickade åt henne sakta, som att hon trodde att det skulle hjälpa. Det slutade med att Bella nickade sakta tillbaka, som att ett hemligt språk skedde mellan dem, vilket det kanske också gjorde.
  Vidare gick blicken då längst bak hon skymtade någon som stod. Den som stod och såg på henne med armarna korsade över bröstkorgen. Snart tycktes hon se killens ansiktsdrag och han tycktes inte le det minsta över synen. Denna person var Adam. Mest av allt ville hon springa ner för scenen och vidare till honom; be honom om ursäkt, för gårdagen då han hade tagit slag från Zac för hennes skull.
  Zac hade blivit avundsjuk över att Adam hade legat med Bella och därmed åkte han på kort stryk. Bella mådde självklart illa över detta. Det drog sig i magen så fort hon tänkte på det.
  Väl då berättarrösten hade tystnat så var det hennes tur. Hon förvånade sig själv att låta stadig på rösten. Det gick, att skådespela var som att låtsas att vara någon annan. Vem är Bella? Detta är Julia som talar. Julia, prinsessan Julia om jag får be.
  Självförtroendet höjdes till denna stora del. Replik efter replik, scen efter scen. Zac skötte sig bra han också. Han hade sett aning besvärad ut till en viss början, men en blick från Miss Taylor hade räckt och han satte igång med känslan för denna pjäs. Med handen på hjärtat så sa han repliken som att det kom från honom själv. En passion han hade gömt inom sig i många dagar. Bella fick kämpa för att inte svimma vid hans fötter över hans bedårande ord med blicken som tycktes se in i hennes djupt. Hon föll för det. Innan hade han varit den som kysst henne under övningarna, men hon hade stor lust att byta plats och vara den som attackerade hans läppar denna gång, men hon föll för fel kille. Hon föll för Romeo. Killen som använde ord som ack, icke och skall. Det var inte Zac som talade.
  Tiden gick, med ord om kärlek och hat, med syn av smärta och svek. Det började närma sig slutet. Storslagna slutet som skulle få alla att trilla av stolarna och undra vad som hände. Bella skulle själv inte hinna med att veta vad som hände. Men med Zac visste hon aldrig vad som skulle hända egentligen.
  Väl efter Julia fått besked om Romeos död så rusade hon ut från scenen och bakom den stora duken, där alla stod gömda och gjorde sig iordning. Den hon inte förväntat sig gömma sig bakom duken, var Adam. Adam som stod och bråkade med Zac och vad hon tycktes skymta i Adams ögon var tårar. Zac väste åt honom och Adam stirrade på honom med tårar blänkande envist i hans ögon.
  Bella kunde inte avgöra vad bråket handlade om och hon ville verkligen inte avbryta men blev illa tvungen. Hon petade på Zacs axel försiktigt med blicken på Adam. Adam som inte vek undan blicken till Bella, utan höll den kvar mot Zac.
  "Det är din scen", fick hon fram lågt.
  Zac riktade inte blicken ens mot henne utan höll den kvar vasst mot Adam. Det såg ut som att ingen av dem ville vika undan blicken, som att det vore att förlora i deras gräl.
  "Idiot", väste Zac till innan han skyndade sig ut, med handen dragen genom håret och ett djupt andetag, antagligen för att samla sig själv och sedan därefter drog ut på scen.
  Adam sänkte blicken och snörvlade till. Bella tog försiktigt steget till honom med handen tröstande vid hans arm. Han drog sig däremot undan direkt från hennes lilla beröring.
  "Vad håller du på med?" frågade han henne skarpt. "Allt det här är ditt fel."
  Hon såg på honom med läpparna darrande av hans ord. Hon visste inte ens om hon skulle försvara sig, eller om hans ord nu var sanna och att hon inte egentligen hade något att säga emot. Hon såg förvirrat på honom.
  "Jag trodde inte att du hade några känslor för mig, Adam", viskade hon lågt, förvirrad då hon inte alls hade trott det, om att Adam hade känslor för henne och såg det som känsligt att hon var med Zac, bara denna korta stund som faktiskt egentligen bara var skådespeleri. "Jag visste inte heller att Zac skulle bli arg över att du och jag var med varandra en kväll..."
  Adam skakade frustrerat på huvudet, som att det hon sa faktiskt inte spelade någon roll i hans huvud. Han brydde sig inte, utan istället såg han på henne med kisande ögon.
  "Kyss honom inte, Bella", väste han. "Jag varnar dig."
  En tydlig varning men trots det så skakade Bella på huvudet. Hon kunde inte bara helt plötsligt låta bli att kyssa Zac, det handlade inte om att det var hon som ville kyssa Zac. Det ville hon inte.
  "Det står i manuset", sa hon, för det gjorde det. Kyssen var hela pjäsen i stort sätt, det var därför Miss Taylor lade in den, trots att den inte riktigt säkert var med i den riktiga pjäsen om Romeo och Julia. De skulle få en dödlig kyss mellan farlig kärlek, hade hon bestämt. Det var egentligen ingenting Bella bara skyllde på, det var sanningen. Denna kyss var tvungen att utföras.
  Han skakade på huvudet med kisande ögon.
  "Jag varnade dig, kom ihåg det." Det var allt han sa. Adam hade i stort sätt ändrat attityd på någon kort stund, då hon antog att Zac och Adams bråk inte hade varit en höjdpunkt i hans dag.
  En vissling kom från sidan av, då Miss Taylor kallade efter Bella. Det var Julia som skulle kliva in nu på scen, då Romeo tycks ha gjort sin scen. Hon vände sig till Adam för att be honom att lugna sig, men för sent. Han var borta.
  Hon gick därför ut igen och gick till platsen där Zac låg med handen för bröstet och ögonen slutna, då han spelade död. Hon höll vid klänningens släp då hon slog sig ner vid hans sida med handen över hans. Hon uttalade sina repliker för honom, ord om hur mycket hon älskade honom och inte kunde leva utan honom, därför tog hon flaskan med gift och drack. Därefter slocknade hon bredvid honom.
  Så vaknade Romeo upp kort därefter och väl då han såg sin Julia död så bestämde han sig för att dö, då han inte likaså kunde leva utan henne. Men gift fanns inte kvar i flaskan och stunden som alla väntat på kom. Den stora kyssen.
  Han lutade sig ner till hennes läppar och Bella kunde inte låta bli utan att öppna upp ögonen försiktigt och såg hur han närmade henne med läpparna, men så plötsligt kom det oväntade. Ett skrik, från en person ifrån publiken, om att de skulle akta sig, se upp för hinken.
  Hinken? Zac rynkade pannan och såg ut över publiken och snart såg han upp mot taket, det var då han reagerade snabbare än någonsin och ryggade undan. Bella öppnade upp ögonen och det var då hon såg det populära som publiken tjoade om, en hink knuten till ett snöre, föll ner från taket och ur denna hink hälldes en svart blaska rakt över henne. Hon knep direkt ihop ögonen i en illa grimas och blaskan träffade henne i ansiktet samt hennes överdel på klänningen. Hon kämpade sig upp på fötter med andetagen uppjagade och händerna åter darrande. Hon såg ut över publiken med särade läppar. Nu var längre inte hennes läppar röda, utan hennes läppar var i en svart färg och likaså hennes hår hade fått blaskan svart i sig och även på klänningen.
  En tystnad uppstod i salen, inte ett ljud hördes förutom andetag som drogs in från publiken. Bella satt i geggan av svart och såg ut över publiken förstört. En tystnad som höll ett tag, innan någon gav ifrån sig ett högt skratt och därefter började det. Skolans elever applåderade med höga skratt. Killar reste sig upp från sina stolar och skapade en ny trend med att klappa händerna i takt samtidigt som de kallade henne för gammalt tamponghuvud i en melodi som ingen hört förut. Hennes blick såg omkring och hon kände sig som fast. Alla blickar på henne höll henne som att de band fast henne med ett rep gjort av stål. Stål som sved längs hennes armar och ben. Geggan försökte hon sig på att gnugga ur hennes ansikte men det var som att hon endast smetade ut det mer. Hon vände blicken till Zac, som hade ställt sig upp och själv stirrade ut mot publiken. Snart fick han ögonkontakt med henne och i den stunden tycktes hon se att han led. Han klappade snart med händerna, men inte med dem. Han klappade händerna mot dem. När ingen tystnades så tog han till hårda tag och fräste ut över publiken.
  "Käften!"
  Det krävdes endast ett ord ifrån honom. Killarnas röster försvann sakta tillsammans med klappningarna som försvann likaså och en efter en satte sig ner med förvirrade blickar. Bad Zac dem om att hålla käften? Han som i normala fall skulle klappa händerna åt dem och vara något av stolt. Men denna gång stod han upp för Bella.
  Bella såg på honom länge och han likaså tillbaka på henne.
  "Varför säger du åt dem att hålla käften?" viskade hon sedan. "Det var du som började med att trycka ner mig. Du kan inte anklaga dem för att göra det du gör."
  Han skakade på huvudet.
  "Jag kan anklaga dem för att vara lika idiotiska som jag är", mumlade han. "Det är idiotiskt att trycka ner dig som att det vore en trend."
  Hon bredde ut armarna med ett sorgset skratt. Det var som att vara en ledsen clown. Hon var neddränkt i svart smörja och tårarna rann men hon log ändå, för att hon skulle kunna låtsas att det hela var ett skämt. Ett dåligt skämt, förstås. Det var vad det var.
  "Idiotiskt?" Hon såg på honom förvirrat, att höra Zac beskriva sig som en idiot, det var något nytt.
  Han suckade, då han vände sig ut till publiken och inför allt folk så öppnade han munnen för att få ut orden, orden som han skulle säga. Miss Taylor kom utspringandes och bad honom att inget säga. Hon försökte hålla en god min med tänderna sammanbitna till varandra och ögonen på Zac stelt. Hon ville att de skulle avsluta pjäsen, sa att riktiga skådisar improviserar sig ut från problemet, inte tar upp det.
  "Jag måste", skyndade han sig. "Jag är skyldig för att pjäsen förstördes. Jag är skyldig för allt som Bella har gått igenom detta år."
  Han såg på Bella och hon kände hur hjärtat slog hårt i henne av hans ord. Han var skyldig, det betydde mycket att han sa det. Hon brydde sig inte ens om resten av personerna inne i rummet. Allt hon hade krävt i sina dagar var att han skulle erkänna att han låg bakom hennes struliga liv.
  Han såg ut över publiken återigen, då Miss Taylor lät honom tala. Hennes läppar som blev till förseglade och hon nickade lätt mot honom, med tillåtelsen till honom att tala. Hon själv backade undan, stod fortfarande på scen, men inte bredvid varken Zac eller Bella.
  "Jag är en idiot", uttalade han sig högt inför publiken. "En stor sådan."
  Han gjorde en grimas åt sig själv med blicken sneglandes mot Bella. Bella som såg på honom med all sin uppmärksamhet, vilket alla i publiken gjorde. Att Zac uttalade sig som en stor idiot, det var något man inte ville missa.
  "Jag har straffat många detta år, för att vara annorlunda." Han svalde hårt, med blicken ut till publiken erkände han den sak som han verka ha hållit inne ett tag. "Sanningen är den att jag är annorlunda och det skrämmer mig.
Det skrämde mig."
  Bella såg oförstående på honom. Han sa någonting, som betydde något mer än det lilla som han faktiskt sa, men hon kunde inte få fram vad han riktigt menade. Han dolde fortfarande mycket i den meningen. Han var så hemlighetsfull. Han hade något på hjärtat, som han inte var fullt redo att släppa ut.
  "Men Bella har lärt mig något", fick han fram, då han vände sig om och gick fram till henne, då han tog hennes hand och hjälpte henne upp på ben.
  Hans hand gick till hennes höft, och ett rejält drag så slet han undan en rejäl remsa ifrån hennes släp av klänningen. Miss Taylor skrek till av skräck, men Zac reagerade inget åt hennes reaktion, utan istället så drog han remsan försiktigt vid Bellas ansikte och torkade undan den svarta färgen.
  "Du har lärt mig att det är okej att vara annorlunda", sa han till henne lågt, men alla i salen hörde hans ord.
  Alla i denna sal satt tysta och lyssnade respektfullt då Zac talade. Inte ens lärarna ryckte in för att rädda situationen, för den tycktes redan se räddad ut. Zac gjorde någonting som var viktigare än pjäsen, han stoppade en mobbning mot Bella och det betydde så mycket mer.
  "Förlåt för allt som jag har plågat dig med under detta år", sa han med handen kupande om hennes kind. "Förlåt för den idiot som jag har varit."
  Hon log varmt åt hans ord och slöt ögonen en kort sekund. Att få en ursäkt, det var vad hon hade väntat på under så värst lång tid. Detta som nu hände inför hela skolan.
  Ett ljud hördes i publiken, då hon såg mot publiken kunde hon se Nathan ställa sig upp. Han såg besvärat på Fanny som stirrade mot honom. Hon mimade åt honom, såg aning uppmuntrande ut. Han suckade åt det, innan han med ett tag om scenen hoppade upp och stegen ledde han fram till Bella. Han vände sig till publiken, som satt tyst och såg på, ännu mer förvirrade för varje sekund.
  "Jag är en idiot", mumlade han, med blicken sneglandes mot Bella därefter.
  Plötsligt hördes en applåd, från ingen mindre än Fanny. Bella log svagt åt sin älskade kusin, innan hon gick förbi Zac och tog sig fram till Nathan. Fanny slutade klappa händerna åt Nathans erkännande och log endast varmt mot dem.
  "Ja, det var du”, viskade Bella fram.
  Han suckade tungt innan han vände sig till henne.
  "Förlåt", sa han till henne, med blicken allvarligt in i hennes. "Jag behandlade dig fel."
  Bella log snett, hon kunde inte säga det inför hela skolan men det hon ville säga, var att hon förstod honom. Han själv hade behandlats fel, men sanningen var den; Det gav honom inte rätten att få behandla henne så fel.
  "Du är förlåten", viskade hon fram, innan hon drog armarna om hans nacke och kladdade ner honom likaså med det svarta kladdet mot hans bröst, sedan vidare viskade hon i hans öra, "om du behandlar Fanny fel, då blir du aldrig förlåten."
  Han flinade svagt då han besvarade kramen kort. Något som måste ha förvånat hela publiken. Den iskalla Nathan gav en kram till någon som Bella.
  "Är det någonting som du ska vara orolig för, så är det inte det." Han gjorde en grimas. "Jag är såld på din kusin."
  Bella trodde sig aldrig på att hon skulle le åt det, men det gjorde hon. För hon visste det faktum att Nathan och Fanny funkade ihop. Nathan skulle bli behandlad som en kung, så länge som han behandlade henne som sin drottning. Om han behandlade henne som en pjäs i hans spel så skulle hon vara den som visade hur spelet skulle spelas. Det var så som Fanny fungerade.
  "Hon är rätt såld på dig också", viskade Bella, då hon sneglade mot Fanny som såg på dem leendes.
  Det syntes i en killes ögon om han var kär och det syntes på en tjejs leende. Det var så det var.
  Zac gick snart åter fram till Bella och med handen om hennes så vände han henne till sig för att få ge henne en kram. En kram som hon besvarade. Under denna kram så började applåder komma ur publiken. Bella drog sig ur kramen försiktigt och aldrig trodde hon sig på att hon kunde le i ett tillfälle som detta. Nerkladdad som hon var i den svarta geggan och ändå ha ett leende på läpparna åt folket som applåderade åt henne, med killarna. I publiken satt hennes föräldrar med oroliga blickar men applåderade likaså. Hennes mamma skakade på huvudet med ett snett leende. Inte hade hon vetat om den kniviga situationen. Hennes pappa skakade på huvudet besvärat, då han antingen vetat, utan att ens behövt höra något om det innan, men han såg lättad ut, över att det togs upp på denna scen. Saken var den att det skulle vara över snart.
  Skådespelarna till denna pjäs klev fram och de alla bugade åt deras framträdande, som hade spårat ut till annat i slutet. Applåderna höll länge på och fotografier blev det många av. Blommor kastades fram framför deras fötter.
  En röd ros hamnade vid Bellas fötter och hon hukade sig lätt då hon tog den i sin hand. Hon såg ut över publiken och såg Kevin stå och se på henne. Inte behövde det vara han som hade kastat rosen, men bara den saken att hon höll i denna röda ros, och såg nu på en av hennes röda rosor. Hon log svagt mot honom och han besvarade det lilla leendet.

_

Vad tyckte ni om detta? Vad har ni för känslor efter ha läst detta kapitel? Verkar allt falla på plats eller tycker ni rena motsatsen, att pusselbitarna till denna bild har blivit flera?

Skänk en liten röst till mig på detta kapitel och gör mig lycklig. Kram! ♥