Fyra Röda Rosor

Kapitel 10

Skoldagen hade fortsatt som en helt vanlig dag. Blickar, kommentarer och inget speciellt. Hur var skoldagen, älskling? Som vanligt. Det var ett vanligt svar, för hennes så kallade “vanliga” dagar.
  Nu var det bara det jobbigaste kvar. Hon satt ner på golvet med blicken sökandes i korridoren efter de tre killar som dagen innan dykt upp och hälsat henne från Zac, men nu var det tomt.
  Hon satt med hörlurar i öronen och blicken som borta. Musiken kunde få den effekten på henne ibland, och ibland kändes det faktiskt bra. Det kändes bra att försvinna och låtsas som att man inte fanns. Men snart insåg hon att verkligheten fortfarande var där. Zac kom fram till henne med avsmak i blicken. Hon såg upp på honom utan något att säga eller göra. Hon satt med tankarna dunkandes i huvudet, om vad hans drag i detta spel var. Han kunde skrämma upp henne genom att bara gå fram till henne, men frågan var vad han tänkte göra därnäst. Det kunde vara allt från att sparka henne, till att kommentera kränkande ord till henne och även så till att bara gå förbi henne kunde skrämma upp henne.
  Han räckte fram sin hand till henne. Hon var som borta, men denna gången var det inte musikens effekt. Hon tog sin mobil från fickan och stängde av musiken innan hon slarvigt lade ner den samt hörlurarna i ett av facken. Hon såg sedan upp på Zac utan något att säga. Han stod tålmodigt kvar med handen räckandes ner till henne.
  "Vad väntar du på?" Zac såg otålig ut då han sa det och rösten riktigt fräste mot henne.
  "Vad är det?" frågade hon lågt, som att hon aldrig hade sett en hand innan, men så var det förstås inte. Hon hade bara aldrig sett Zac räcka sin hand till henne och hon behövde veta vad hon skulle gå med på om hon nu tog emot hans hand.  
  Han såg redan ut att vara besvärad när hon ställde den frågan. Han fick länge stå och mumla för sig själv efter ett passande ord att säga detta med.
  "Fred?"
  "Fred?" Hon upprepade frågan, mer som hon vore förvånad över ordet.
  Han nickade kort. Varför skulle han kräva fred, som att hon inte redan hade gjort det? Helt plötsligt var det annorlunda.
  "Denna eftermiddag", var han noggrann med. "Annars är du skit för mig, men just nu.. Måste du fan sammabeta."
Hon suckade till tyst innan hon med tvekan tog tag i hans hand, och till hennes förvåning drog han upp henne. Hon kom upp på ben och de höll kvar handgreppet länge med blickarna in i varandras.
  "För betyget”, sa han allvarligt.
  "För betyget", höll hon med honom om, annars skulle hon inte röra vid hans smutsiga hand.
 Han släppte hennes hand och gick in före i lokalen med snabba steg. Väl där inne så var alla redan samlade och de pratade högt om planering inför pjäsen, som skulle spelas om några få veckor.
  "Vet de andra?" frågade Bella lågt, i försök i att starta ett ämne mellan dem när hon väl satte sig på en stol bredvid Zac. Allt skulle inte kännas helt okej om de satt tysta med varandra.
  "De går ändå inte och ser på sådant skit som detta."
Det han sa var sant. Hon skulle aldrig kunna se de tre killarna sitta i denna lokal och gråta till Romeo och Julia direkt, men samtidigt hade hon heller inte kunnat se Zac uppe på scen och spela som Romeo. Allt kan hända.
  "Och det gör du?" frågade hon med ett lätt smygande leende.
  Han log inte ens tillbaka utan såg på henne med avsmak. Som att han var för bra för henne, vilket han var. Zac var en av de bortskämda överklasskillarna på hennes skola. Zac hade allt. Han hade ett perfekt liv, vad hon såg.
  "Jag är inte här frivilligt."
  "Men varför är du då här?" frågade hon försiktigt. "Är du dålig i skolan?"
  Han vred sig på stolen han satt på och såg på Bella med allvar i blicken, som att han kastade knivar.
 "Bella", började han och hon såg genast på honom med beundran, beundran över att han säger hennes namn. "Du tigger stryk, eller hur?"
  Hon ryggade tillbaka. Nej, det påstod hon inte alls att hon gjorde. Eller var det precis vad hon gjorde? Hon blev som stel av hans kommentar och satt endast och glodde på honom utan att få fram ett enda ord till försvar.
  Taylor klappade med händerna mellan de två, och sade med hög röst. "Öva nu!"
  Zac och Bella stirrade länge på varandra. I hennes huvud upprepades hans kommentar: Du tigger stryk, eller hur? Vad var det ens för kommentar? Hon kände hur varje muskel i henne spände sig av denna kommentaren. Hon kände sig redan plågad. Hon fick kämpa med att vrida blicken ifrån honom och istället se ner i texten, då hon smått började mumla på replikerna.
  "Jag hör dig inte", började han genast.
Hon försökte sig på att läsa texten högre, och när det vväl ar hans tur så bara tittade han på henne utan någonting att säga.
  "Det är din tur", sa Bella försiktigt med rösten låg och osäker.
  Han såg förvånad ut. Han som hade tittat ner i texten då hon läste. Det som stod så tydligt när det var hans tur.
  "Jag vet", morrade han lågt och vek ner blicken till manuset och sökte lätt med fingret. Hon kunde inte låta bli, utan lutade sig lätt till hans manus och pekade på hans replik. Han mumlade ännu en gång samma sak för henne; Jag vet.  
  Hon satt tålmodigt tyst och väntade, men inga ord kom från Zac. Han satt tyst och stirrade oförstående i texten med en liten rynka mellan ögonbrynen.
  "Jag gör inte sådant här skit."
  "Du gör inte vad?" frågade hon förvirrat.
  Han reste sig upp från platsen och på mindre än en sekund så rev han isär häftet på mitten till två bitar och lät det falla ner till marken. Han svarade henne inte, utan istället lämnade han henne ensam sittandes kvar på stolen med manus i hand och blicken på honom tom.
  Hon såg som borta ut. Inte stod det i manuset att Julia skulle bli lämnad av Romeo på detta vis och inte heller stod det någonting om att det skulle hända redan efter första replik.
  "Mister!" ropade Taylor efter Zac, som knappast lyssnade, utan stängde dörrarna högt efter sig då han hade klivit ut. Det var då hon satte sig på scenen med orolig blick. "Jag känner på mig att detta inte kommer att vara enda gången."
  Bella såg förvirrad ut. Vad hade gått så fel? Detta gällde trots allt att rädda deras betyg, och Zac hade inte ens försökt. Bella fick dumt nog ögonkontakt med Taylor, som gick fram till Bella och satte sig på stolen bredvid, den stol där hennes så kallade Romeo hade suttit.
  "Hjälp honom", viskade Taylor med handen över Bellas hand. "Han behöver din hjälp."
  Bella stammade till svar till en början men fann sedan ord till en hel mening.
  "Han vill inte ha min hjälp."
  Taylor suckade lågt åt det.
  "Men han behöver den, minsann."
  Det blev sedan tyst mellan dem då Bella såg ner i sitt manus med ett lätt mummel till svar. Hur skulle hon kunna hjälpa honom med replikerna då han inte ens själv ville?
  "Om inte Zac gör det här, så förlorar ni båda på det", var Taylor tydlig med. "Vill du rädda ditt betyg?"
  Självklart att hon ville rädda sitt betyg, och hon visste så mycket som att hon var tvungen att hjälpa Zac om det nu skulle bli något godkänt. Hur skulle det egentligen gå? Zac som knappast ens ville vara i samma rum som Bella, grisen eller trollet. Vad hon nu än kallades i hans värld.