Fyra Röda Rosor

Kapitel 35

Efter ett tag sittandes vid bordet hade hon stirrat på den röda rosen i sin hand allt för länge och lappen hade inte gett henne någon vidare ledtråd på vem det kunde vara.
  “Jag stannar hemma idag”, bestämde hon sig för tillslut.
  "Bella", suckade Fanny med en suck. "Men du måste ändå ana vem det är ifrån?"
  Hon skakade på huvudet. Hon hade inte en enda aning, det kunde vara vem som helst av de fyra killarna. 25% chans till dem alla, om inte mer, med tanke på att Zac var analfabet och därmed inte kunde stava, så varför skulle det vara han? Och även om han hade kunnat stava, så trodde hon sig inte på att han skulle beställa en ros och be om förlåtelse. Han hade sett allt för nöjd ut med sig själv, vad hon minns.
  "Det är inte Zac", suckade hon lågt och lade ner rosen på bordet mellan de två. "Han kan inte skriva."
  Fanny såg på henne med höjda ögonbryn. "Tur att han är snygg då."
  Bella såg på Fanny förvirrat innan hon lutade sig lätt fram och studerade Fanny länge.
  "Hur vet du om hur han ser ut?"
  Den frågan fick Fanny att skratta nervöst och därmed dra handen genom det stora håret och blicken svävade runt omkring. Fanny stannade med blicken in i Bellas och hon gjorde en illa grimas.
  "Jag såg Kevin", erkände hon med fingrarna spelandes på bordet oskyldigt. "Så, jag skuggade honom. Jag fick därmed se hela gänget."
  Bella såg på Fanny med vidöppen mun till det som hon fick höra. Hon kunde inte låta bli utan kände hur nyfikenheten växte inom henne.
  "När?" krävde hon att veta. "Vad gjorde de?"
  Fanny ryckte på axlarna. "De var som vilka killar som helst som bara hängde i stan."
  Bella höjde ögonbrynet mot sin kusin, sökandes efter mer information.
  "Jag tycker personligen att Zac är snyggast", påpekade hon. "Men efter allt skit jag har hört så kan han ta sig där bak. Om hans utseende försvann så skulle han vara värdelös, med den attityden."
  Bella drog sig om mungipan, för egentligen, skulle Zac vara värdelös om hans utseende inte var så pass bra som det var? Hon visste inte. Hon visste inte alls vad hon tyckte om Zac. Han var komplicerad.
  "Varför tvekar du?" Fanny spände blicken i Bella. "Nej. Ett starkt nej till att du ska ha känslor för honom. Han är killen som är anledningen till allt det här."
  Bella ryckte på axlarna, för Fanny hade trots allt rätt. På samma sätt var hon glad över det som hänt, för det som hänt senaste hade hon kanske inte ha fått uppleva om inte följande hade hänt. Nutellakriget med Kevin, disneymyset med Adam och boxningträningen med Nathan hade förmodligen inte ha hänt annars. Kanske hon hade varit osynlig för de killarna. Zac hade hon aldrig fått kyssa innan. Hans mening hängde fortfarande kvar i luften runt henne. Hade hon inte känt sig en aning smickrad över att han ville kyssa henne? Hon visste inte längre. Nu när det handlade om en lek var det ett klart nej. Hon var inte glad över att ha blivit behandlad som en spelpjäs i deras liv.
  ”Jag måste gå ut”, suckade Bella då hon kände hur ansiktet hettade av ilska och luften kändes jobbigare att andas in.
  ”Du tänker väl inte göra något dumt?” Fanny såg på Bella med en orolig blick då hon samtidigt som Bella reste sig upp från matbordet.
  ”Jag ger inte upp”, viskade Bella med blicken ut genom fönstret. ”De äger inte mig.”
  ”Bra”, mumlade Fanny. ”Men just nu, verkar du äga någon.”
  Hon nickade menande mot rosen. Bella såg ner på bordet med blicken tom. Hon visste inte vem det var ifrån och hon hade sådan god lust att anlita någon slags detektiv för att få reda på om det fanns fingeravtryck på det lilla meddelandet.
  Bella svarade inte på Fanny. Hon sa ingenting mer alls över huvudtaget utan gick endast och drog av sig gårdagens kläder och bytte om till ett färgglatt linne i olika färger med en svart kjol som satt uppe vid höften på henne. Hon knöt sina converse och drog sig sedan ut. Fanny blev kvar, men hon hade varit ensam hemma hos Bella förut, så det var inget nytt.
  Med blicken ner i astfalten så lyssnade hon till musik, med hörsnäckorna i öronen som var inkopplade till mobilen som spelade på högsta volym så försökte hon sig på att koppla bort sig från omvärlden, men det var omöjligt. Killarna hade lyckats bra med att få henne ur balans, som vanligt.
  Hon svängde in till parken där hon såg till att hitta en plats att få vara ensam på, vilket inte var så svårt då parken oftast var tom. Hon satte sig på parkbänken bakåtlutad med slutna ögon och lyssnade på rösten som sjöng i mörk hes ton till gitarrens strängljud. Hon njöt av det. Med ögonen slutna kunde hon ändå känna solens strålar mot sin hud och även ljuset kunde hon se igenom ögonlocken då de skapade en röd varm färg, men snart blev det mörkt. Hon rynkade pannan åt det. Det var som att någon hade ställt sig framför solen, vilket någon faktiskt hade gjort, eller rättare sagt, hade någon ställt sig framför henne. Hon öppnade upp ögonen med förvirrad blick, inte mindre förvirrad kände hon sig när hon såg personen.
  Han stod med ett oskyldigt leende på läpparna och greppade om en rödros i sin hand samt i ett snöre kopplat till en ballong, som inte liknade något mindre än självaste kända hunden vid namn Lady från den klassiska filmen Lady och Lufsen. Hon hade gärna behållit öronsnäckorna i öronen för att undvika Adam, men hans ögon bad om att få hennes uppmärksamhet, bara för en stund och hon suckade lågt då hon tog ut dem och placerade i knät. Hon såg på honom, stumt på den röda rosen sedan vidare till den svävande Lady.
  "Vad gör du här?" frågade hon rakt ut, för hon ville inte ha honom där. Hon ville inte ha Adam med sig i närheten någonstans. Dessutom var det hon som skolkade, inte han. Han svarade däremot inte på hennes fråga, för han kanske inte heller ville berätta.
  Adam räckte fram snöret som var kopplat till ballongen. Bella tvekade men hon tog emot ballongen med en oförstående blick och kämpade mot att släppa ut ett skratt.
  "Här är en plastpåse som jag har fyllt med luften från mina lungor", sa han med en grimas åt ballongen. "Jag vill säga förlåt, Bella. Jag borde ha berättat om vad killarna gjorde."
  Bella såg stumt på ballongen innan hon knöt den i räcket på träbänken, där den likagärna kunde få sväva. Hon såg på honom och nickade medhållande.
  "Jag litade på dig, Adam", mumlade hon. "Jag trodde verkligen på att vi var vänner."
  Han suckade tungt innan han placerade sig bredvid henne på parkbänken. Han stirrade stumt rakt framåt innan han själv började prata.
  "Vi var vänner", envisades han.
  "Nej", sa hon direkt och vem undan med blicken från honom. "Vänner gör inte sådant. Du skulle inte låta någon att göra så mot mig om du tyckte att vi var vänner."
  "De är också mina vänner", mumlade han. "Jag visste inte vad jag skulle göra, Bella."
  Hon vände blicken till honom och kände hur det bankade i hela henne av ett skrik som ville ut, men hon satt tyst. Hon satt tyst och bara såg på honom. Han såg ut att tycka synd om sig själv och hon visste inte vad hon skulle säga om det, annat än vad hon kände.
  "Ge din kärlek till någon som skulle riskera allt för att vara med dig", citerade hon med blicken in i hans. "Det skulle jag."
  Det var orden som Adam hade sagt till henne. Orden som tydligen inte hade betytt någonting.
  "Var det med i leken?"
  Han såg på henne och skakade på huvudet sakta innan han letade hennes hand till sin och kramade om mjukt.
  "Jag sa det till dig när leken var avslutad", förklarade han lågt för henne. "Det var en lek för dem, men tror du verkligen att det var en lek för mig?"
  Bella såg på honom då han räckte rosen till henne. Den röda rosen, precis som hon hade fått på budbäraren till blomleverans och nu fick den i hand. Hon såg på Adam.
  "Förlåt", uttalade han för henne lågt. "Inget mellan oss var med på lek. Jag lovar dig det."
  Hon betraktade rosen länge samtidigt som hon lyssnade till hans ord. Hon ville förlåta honom, men vad sen?
  "Om jag förlåter dig, Adam", mumlade hon fram. "Vad händer sen då?"
  Han såg på henne länge och stumt innan han lätt kysste hennes hand som han höll i.
  "Jag kommer att vara den vän som jag skulle ha varit från första början."
  Hon såg på honom länge men lätt särade läppar för att få in luft. Hon skulle kunna krossa hans ballong för att andas in den luft han hade andats ut för henne. Det lät dramatiskt, men det var bara han av alla som kunde få det att låta så. Hon tog lätt undan sin hand från hans läppar och såg på honom. Hon sa ingenting mer till honom, utan reste sig upp, satte in hörsnäckorna i öronen igen, höll mobilen i ena handen och rosen i den andra. Hon rörde lätt vid den med tårar i ögonen. Hon skulle inte bara kunna förlåta honom sådär, hur mycket hon än gillade honom. 

_ 
Försök att se en fördel med korta kapitlen; Snabbare uppdatering. 
Så, andra rosen är skedd. Vi vet fortfarande inte om vem som gav den första.