Fyra Röda Rosor

Kapitel 12

Hon sveptes med av Nathans dominanta grepp om henne och hur hett han tryckte upp henne mot väggen. Kanske gick det av bara farten, men hon lät benen lätt fästa sig runt hans höfter och armarna runt hans nacke.. Hon hann inte ens tänka igenom det, utan de vilda kyssarna från Nathan fick henne uppspelt som aldrig förr. Hon flämtade snart efter luft. Hur klarade alla ens av att hångla i flera timmar? Hon fick slut på syre på bara någon minut. Nathan sa inte mycket mer, utan när väl Bella sträckte på halsen för hämta luft så började han ge intensiva kyssar nerför hennes hals. Hon kunde inte hålla det inne, utan ett lätt stön lämnade hennes läppar. Var detta på riktigt? Hennes fingrar flätade in sigi hans hår med lätt kramandes. Hon hatade att älska det här. Hon hatade det så mycket, så att hon älskade det.
  "Nathan", stönade hon lätt fram, och väl då påminde hon sig själv om vad hon faktiskt höll på med.
  Nathans lätt fuktiga läppar lämnade henne inte, och det ville hon inte heller. Hon ville ha hans läppar hos sig, och göra som Zac; säga på kommando om vad han skulle göra.
  Kyss mig, och låt det hålla för alltid.
  Men det slog henne också; Zac, det var han som gav kommando till killarna. Det var han som ständigt gav killarna order om vad de skulle göra.
  "Nathan!" sa hon högre och hennes händer försökte få hans läppar ifrån sig, men han var inte villig till att sluta mitt i allt kyssande. Tillslut lyckades hon få honom att hålla läpparna borta ifrån henne och blicken såg nu på henne, där de nu var jämna i höjden.
  "Vad?" andades han upphetsat fram.
  Det var då det nästan brast i henne. Hon ville kyssa honom. Hon ville kyssa honom på grund av hans hesa sexiga röst som kunde få varenda ord att låta som världens sexigaste.
  "Vad håller du på med?", viskade hon fram med fingrarna lätt lekandes i hans nackhår.
  Han såg själv som borta ut och hans svar gjorde inte det hela bättre.
  "Jag vet inte."
  Han visste inte vad han höll på med, galant. Hon såg på honom med blicken lika så som borta.
"Jag vet inte heller", viskade hon fram, med ett svagt leende. Men snart försvann leendet; då hon insåg att hon behövde dra iväg, bort från honom och dessutom tvungen att samla ihop det som hade bildat en röra i hennes huvud.
  Hon skakade på huvudet med panik i ögonen.
  "Bella?" Hans iskalla blåa ögon såg på henne med blicken granskande. "Vad är det?"
  "Jag måste bort", viskade hon fram.
  "Fan heller." Han såg arg ut, utan tvekan.
  Hon kämpade sig ner nu för att få marken stadig under sina fötter, och det var då hon märkte det. Hon såg ner på Nathan med ansiktet som bubblade till hett av värmen som spred sig i hennes kropp. Nathan hade blivit väl upphetsad under denna stund. Inte konstigt att han blev arg över att hon lämnade honom såhär, men hon var tvungen. Saker var inte som de skulle vara.
  "Förlåt", viskade hon fram med blicken blinkande fram och tillbaka mellan honom och dörren ut för att undvika att få blicken att hamna på annat. Hon visste inte ens vart hon skulle kolla längre. Hon stirrade inte på den - den stirrade på henne.
  "Förlåt", upprepade hon igen innan hon med snabba steg försvann ut. Han ropade inte efter henne, utan såg endast efter henne med blicken förvånad. Han var inte direkt van vid att bli lämnad såhär.
  Väl ute på gatan så drog Bella händerna täckande över ansiktet, försök till att stoppa sig själv ifrån att skrika ut all ilska och förtvivlan hon hade inom sig. Vad var det för fel på henne? Nej,  frågan var om vad var det för fel på killarna? Hon drog undan händerna och skakade på huvudet åt sig själv. Det fanns bara en person som hade svaret på detta.
  Hon tog några andetag, i ett försök att tänka på något annat än Nathans läppar. Hur han så oväntat pressade upp henne mot väggen och började kyssa henne som det vore allt världen hängde på. Hon skakade på huvudet åt sig själv. Varför gjorde han det? Det var Bella som han gjorde det mot.. Tjejen som ingen ville röra, hade de sagt, inte ens om någon gav dem pengar för det. Var allt ett stort skådespel för dem alla?
  Stegen var snabba och hjärtat slog hårt i bröstet. Hon hoppade på bussen i tid och blev stående då alla platser var upptagna, men denna dag brydde hon sig knappast. Visst att hon egentligen behövde sätta sig ner för att lugna ner sig och samla ihop alla tankar, men de på bussen tycktes behöva dem mer då det var skrikande barn och vuxna som satt trötta och jobbade med att hålla ögonen öppna.
  Det dröjde bara någon kvart innan bussen stannade på rätt gata. Den gatan alla visste om. Den gatan där han bodde. Han, alla visste vem det var. Alla visste vilken familj han var i. Deras hus var mycket omtalat för den stora herrgården de ägde samt det stora och ståtliga huset.
  Hon fick kämpa länge innan hon tog modet till sig att gå innanför hans grindar. Hon gick med raka och bestämda steg över hans gård, och joggade lätt upp för stentrappan som ledde till den lilla altanen, samt den breda dörren. Hon tänkte trycka på ringklockan på dörren, men det skulle låta för trevligt. Det var inte pizzabudet som kom och besökte. Det var Bella och om hon hade haft en pizza med sig, så skulle hon ha slängt upp den i hans ansikte.
  Hon knackade på med lösa men snabba slag. Hon fortsattelänge, och med tiden så blev knackningarna starkare. Dörren öppnades samtidigt som hon slog handen mot den. Hon öppnade munnen för att ryta ut sin ilska men var snabb med att stänga igen den lika snabbt.
  "Hej", log kvinnan i dörröppningen. "Vem söker du?"
  Bella blev förvånad av den vänliga rösten, som frågade om vem hon sökte. Ja, vem sökte hon ens längre? Hade hon kommit rätt? Denna kvinnan var så ung, med ansiktet uppsminkat och det blonda håret i en fin uppsättning. Hon hade ett par stora öronhängen av guld och en ljuvgul klänning på sig. Hon var vacker. En riktig skönhet och kunde inte vara mamma till detta monster som Bella sökte.
  "Zac", sa Bella snabbt, då det hade gått flera sekunders tystnad. "Jag söker Zac, men jag har nog gått fel."
  Kvinnan lyste upp i ett starkt leende. Hon klev bakåt, med en gest åt henne att kliva in, vilket Bella gjorde stumt, tyst och stel. Hon höll armarna om sig själv med blicken osäker. Att gå in på fiendens område kändes inte alls bra.
  "Så, du är Zacs mamma?" började Bella sakta, bara för att fylla tomrummen mellan dem.
  Hon såg aningen besvärad ut vid frågan, och skakade snabbt på huvudet.
  "Jag är 29 år", sa hon i en grimas. "Om jag var Zacs mamma så skulle jag ha varit.."
  "13 år, när han föddes", sa Bella med höjda ögonbryn. Hon skakade på huvudet åt det, självklart var det inte Zacs mamma.
  "Är du hans syster?" frågade hon vidare, och det var illa nog. Hon skakade åter på huvudet och Bella visste att det var dags att sluta gissa på vem denna kvinna var, för snart kom det väl information som Bella inte ens hade något med att göra.  
  "Jag borde presentera mig", sa kvinnan med ett leende på läpparna. "Jag heter Lisa och jag är inte riktigt Zacs mamma, men på ett ungefär. Jag är adoptionsmamma."
  Adoptionsmamma? Zac? Var Zac adopterad? De tog hand med varandra i en lång tystnad. Snart hördes steg ner för trappan, och ner kom ingen mindre än Zac själv. Han rynkade pannan åt synen av Bella och Lisa ta hand med varandra.
  "Vad fan?"
  Direkt så slant Bella sin hand ur Lisas. Hon stod och stirrade på Zac länge där han stod vid trappuppgången med blicken likaså stirrande tillbaka.
  "Vad fan gör du här?" avslutade han sin mening. Vad gjorde hon där egentligen? Hon hade ingen rätt att gå in i Zacs hem sådär, men samtidigt så kunde han inget göra mot henne när hans så kallade mamma, vid namn Lisa, var där.
  "Zac!" Lisa såg på honom med en menad allvarlig blick. "Var trevlig mot henne."
  Han himlade endast med ögonen som svar innan han pekade mot Bella, och sedan uppåt.
  "Du följer med mig."
  Bella nickade kort till svar med kisande ögon.
  "Ha så trevligt!" Lisa log brett efter dem då Bella följde efter Zac upp för trappan. Ett tag undrade Bella om denna trappan hade ett slut, eller om den bara kändes längre på grund av hur hjärtat slog i henne. Hon kände fortfarande ilskan i sig. Väl då Zac svängde in till ett rum var hon snabbt efter. Han stängde dörren efter henne, för att fråga igen vad hon gjorde där, men Bella hann före honom..
  "Vad håller du på med?"