Fyra Röda Rosor

Kapitel 49

Zac reste sig upp från sin plats och Bella likaså med blicken på honom. Hur han ignonerade Kent som talade till honom och istället tog han ett tag om Bellas hand i sin och lämnade bordet tillsammans med henne. Det var som att gå ifrån sina problem och känslan var underbar. Zac sa inte mycket och inte hon heller. De gick endast hand i hand med varandra, ut från restaurangen och fortsättande ner för stadens gator.
  Efter några minuters tystnad så började han att snacka, och det tackade hon gudarna ovanför för. Hon hade själv inte mod till att våga starta ett samtalsämne, för hon var så rädd för att säga något fel och opassande.
  ”Du frågade innan om vad jag tyckte om Kent”, sa han med grimas. ”Kent är en idiot.”
  Bella bet hårt ihop. Det var ungefär det som hon hade velat säga sedan de lämnade restaurangen. Hon hade gärna velat spotta ut sig det när de satt i sällskap med Kent och Lisa likaså, men självklart hade hon tigit.
  ”Han ger dig allt som du vill ha”, påminde Bella ändå lågt, det faktum att han hade någon som köpte honom det som han ville ha, det var en liten detalj på att Kent faktiskt brydde sig om Zac, vad man än tänkte och trodde, så gjorde han det.
  Han suckade lågt och skakade på huvudet åt hennes ord, det handlade inte om att han nekade hennes ord, men heller höll han inte med. Han fick saker som han ville ha, men inte saker som han faktiskt behövde.
  ”Jag skulle hellre ha ingenting från honom, om jag bara hade fått stöd ifrån honom.”
  Bella kramade om hans hand lätt. Hon förstod hur han menade med det han sa. Hon själv hade tagit sitt stöd från sina föräldrar för givet, men det kanske var något som man ändå inte skulle ta för givet, kanske skulle man aldrig ta någonting för givet, då det inte var lika självklart för andra.
  ”Du har mig”, sa Bella lågt.    
  ”Jasså?” Han såg förvånad ut till en början, men med handen om hennes så drog han henne närmare sig som en flörtsam gest.  
  Hon skrattade lågt till åt hans förvåning och skakade på huvudet åt det, över hur han tog det helt fel. Hon gick lätt åt sidan, med fortfarande hand i hand med Zac, men inte samma närhet som han hade velat.  
  ”Jag behöver inte vara din tjej för att kunna bry mig om dig, Zac.” sa hon med blicken på honom. ”Det gör jag redan ändå.”
  De gick under tystnad bredvid varandra. Zac svarade inte på hennes ord, men det behövdes inte heller. Hon behövde bara att han behövde veta det lilla, det lilla om att hon skulle stötta honom lika mycket även om de bara skulle stanna som vänner.
  Att gå hand i hand med någon som en gång hade stött bort en hårt, det var någonting ovanligt. Om de hade setts ute i staden för bara några månader sedan, så hade hon sprungit ifrån honom och försökt sitt bästa att få bort hans närhet ifrån sig. Han skulle vara road över det hela. Han skulle skratta och göra narr åt henne. Det visste hon. Men här gick de, månader senare, och sökte varandras närhet då de gick bredvid varandra med hand i hand och att släppa hans hand skulle ge henne en stor mängd med ångest. Hon krävde Zacs närhet hos sig för stunden. Detta var deras första dejt.
  Han nickade åt sidan och hon förstod inte förrän han ledde med henne in till ett nytt ställe, att deras dejt inte var slut än på ett tag. Ett mindre dyrt och lyxigt område om man kunde säga så då menyn blinkade på väggen med priser som var tvåsiffriga. Han höll fortfarande i hennes hand medan de stod och stirrade på menyerna. Menyerna som tillhörde detta snabbmatstället som alla någon gång har besökt i sitt liv. Mcdonalds.
  Ett ställe som kanske passade bra till första dejten trots allt, men med Zac kändes det på något sätt konstigt. Hon hade räknat med att han skulle skryta om pengar och därmed köpa något dyrt kött, och då menade hon inte hamburgerkött. Hon funderade ett tag på om han faktiskt skulle skryta med sina pengar och köpa hela donken. Det var ingen seriös tanke.
  ”Är det här vår första dejt kommer att vara?” skrattade hon lätt till och gick aning närmare honom med blicken upp i hans.
  ”Kräsen?” frågade han henne med ett flin på läpparna. ”Om du ska vara på det viset, så köper jag hela donken till dig.”
  Hon kunde inte riktigt se om han skämtade eller inte. Hon visste aldrig om när han var allvarlig eller skämtade med henne, för skrattet kunde dröja så pass att hon hade glömt bort skämtet. Han log försäkrande om att det var ett skämt efter ett tag och sa menyn han tänkte köpa. Hon nickade medhållande, det var inte ofta hon åt ute, då inte ens på donken, så därför beslutade hon sig för samma meny, vad det nu än var som han hade beställt. Fortfarande med hennes lilla hand i hans så klev han fram till kassan då kön hade minskat.
  Bakom disken stod en kille nerböjd som gömd och strulade med någonting, verkade knappast ha märkt att det hade kommit en ny kund. Zac harklade sig och därmed flög killen upp som rak i rygg. Han rynkade sedan pannan hårt, som att han var den som var förvånad, inte alls var det så. Bella stirrade, fram och tillbaka mellan killen bakom disken och Zac som själv såg förvånad ut.
  Adam var den som jobbade på donken. Hans blick fladdrade lätt till och från Zac och Bella innan han lätt skrattade åt det hela, med ett stelt leende på läpparna och händerna hårt tagna om bänken, som stöd då han såg ut att bli riktigt osäker.
  ”Jag behöver pengar”, förklarade han sig, därefter såg sammanbiten ut på Zac. Bella tycktes också skymta att Adam rodnade när han såg på Zac.  
  Zac nickade långsamt, såg själv som obekväm ut vid att träffa Adam vid detta ställe, dessutom i det sällskapet han var i med Bella.
  Bella visste inte vem som nu tyckte att det här var pinsammast. Adam som jobbade på donken och därmed fick kundgöra för tjejen han gillade som var på dejt med hans bästa kompis, eller var det Zac som höll hand med den tjej som de båda ville ha eller var det Bella som hade det värst som stod stelt och såg på Adam, som vägrade att ta ögonkontakt med henne. Hon ville veta att allt var okej mellan dem, med tanke på deras senaste samtal men inget tecken på att allt var okej, men heller inget tecken på att det inte var okej, mer än undvikande till ögonkontakt. Han verkade endast uppjagad över att Zac hade kommit på honom att jobba på ett snabbmatställe.
  Zac hade visst beställt, för Adam var igång med att samla upp allt som han tryckte ner i en påse åt dem. Bella sneglade mot Zac.
  ”Visste du?” frågade hon lågt. ”Visste du att han jobbade här?”
  Han skakade på huvudet med ett flin på läpparna. Han kunde förstås inte undgå från att skratta en aning åt det hela, vilket fick Bella att spänna blicken i honom.  
  ”Skratta inte, Zac”, väste hon lågt.
  Han harklade sig lätt och bet snart ihop, antagligen för att hålla inom det bubblande skrattet han hade inombords. Hon himlade lätt med ögonen åt honom. Självklart att han skrattade, för han brukade oftast få pengarna serverade lika snabbt som Adam nu serverade dem med maten.
  Adam dök upp framför dem, nu denna gång med blicken på Bella. Blicken gick som in i henne. Hon kände hur ett slag i bröstet slog hårt till, av hjärtat som slog på det smutsiga samvetet över att veta om hur Adam kände över det hela. Zac stod och betalade med kortet medan Adam och Bella stod med blickarna in i varandra. Han såg så allvarlig ut. Hon vek ner blicken med ett lätt bett om underläppen.
  Zac tog påsen med mat i, för tydligen skulle de inte äta där. Han hade släppt Bellas hand och därmed drog inte med henne, utan hon stod kvar medan han gick ut. Hon höjde blicken och fortfarande var Adams blick kvar på henne.
  "Se till att inte skrämma dina kunder", klämde hon fram med ett litet leende, med hopp om att få det stela bort, men inte så gick det till.
  "Jag är för snäll för det", mumlade han. "Inte sant? Jag är för snäll."
  Hennes svaga grepp om underläppen lossade och hon såg endast på honom med lätt särade läppar, sökandes efter ord att rädda situationen men hon fann inga ord, då Zac hojtade till bakom henne.
  "Bella."
  Hon såg över axeln, där Zac stod i dörröppningen och väntade på henne. Hon såg därefter tillbaka på Adam. Adam som inte längre såg på henne utan istället höjde handen lätt för att få en ny kund. "Nästa, tack."
  Därmed trängde sig en barnfamilj fram desperata och Bella blev som bortstött från mamman i familjen. Hon backade undan och svagt vände sig om, då stegen ledde till Zac. Hon sökte med handen till hans, för att känna sig trygg. Han tog hennes hand i ett tryggt grepp och gick därefter iväg med henne. Hon gick tyst med blicken ner i marken.
  "Kanske inte såhär som du hade tänkt din dejt skulle vara", sa han med en grimas då de satte sig ner på bryggan med fötterna dinglandes över vattenytan.  
  "Jag hade inte tänkt mig en dejt med dig över huvudtaget, Zac", sa hon med en grimas, sedan skrattade lätt till vid sin fortsättning. "Du är vidrig."
  Han letade i påsen upp sin hamburgare som han rev upp pappret på, istället för att vika upp det. Han rev upp det. Därefter tog han ett bett och flinade mot henne.
  "Jag var vidrig", sa han med hamburgaren i mun.
  Hon gjorde en äcklad grimas innan hon lätt slog till honom på armen.
  "Du är vidrig", rättade hon med starkt uttal på är.
  Han kunde förstås inte låta bli att retas smått då han tog ännu en tugga och lutade sig mot henne överdrivet nära, för att skrämma iväg henne. Hon skrattade däremot bara åt honom med händerna tryckandes mot hans bröstkorg då hon skrattade åt honom att sluta, vilket han gjorde då han svalde och därmed gav henne mat. Hon började med att plocka i pommes då hon såg på honom leendes.
  "Du gillar mig", flinade han åt henne med kisade ögon.
  "Jag gillar dig inte." Hon höjde ögonbrynet mot honom, innan hon såg ut över vattnet medan hon åt pommes efter pommes, riktigt hungrig efter att ha undvikit maten som Kent hade bestämt.
  "Du älskar mig", rättade han sig själv, då han blinkade flörtigt mot henne.
  Hon skrattade högt till, kanske allt för högt då allt kändes tillgjort. Hon skakade på huvudet då hon bet av sin pommes.
  "Jag hatar dig, Zac", sa hon med blicken in i hans, sedan skrattandes vek hon ner blicken till maten som låg i hennes knä. "Jag hatar dig lite mindre, för att du köpte mat till mig."
  "Jag får dig att skratta", konsenterade han leendes. ”Vi skrattar tillsammans, Bella.”
  Hon skakade på huvudet med ett skratt.
  "Jag skrattar inte med dig, Zac. Jag skrattar åt dig."
  Han fnös åt det, innan han flinade åt det.
  "Det skulle du inte våga."
  "Inte så konstigt", påpekade hon. "Du var på mig redan första dagen."
  Det ändrade hela den bekväma situationen till en obekväm allvarlig situation, då hon rätade på sig och satte sig i skräddarställning. Hon såg ner på maten som höll på att ta slut, för snabbt.
  Han suckade tungt åt det.
  "Första dagen i gymnasiet, Bella", mumlade han. "Jag var nervös som fan. Jag använde dig för att må bättre."  
  Hon vände blicken åt sidan då han mumlade åt henne. Han lät så självisk i hennes öron, vilket han också hade varit. Han hade varit nervös? Det var en dålig ursäkt, då hon själv hade varit minst lika nervös. Hon hade inte direkt haft det bra på högstadiet, men hon hade inte trott att det skulle behöva bli värre heller. Hennes föräldrar hade alltid sagt att högstadiet var värre än gymnasiet, men så hade det inte varit för Bella. Hon hade blivit använd, för att få Zac må bättre. Själv hade hon ingen att använda för att må bättre.  
  "I ett helt år, Zac”, viskade Bella fram svagt. ”I ett helt år använde du mig för att må bättre.”
  Han lade undan maten och flyttade sig närmare henne med handen ovanför hennes. Han lyssnade till henne utan något att säga till en början, det var först då som hon fick ögonkontakt med honom som han började prata till henne.
  "Jag trodde inte att det skulle gå så långt", mumlade han. "Jag hatar mig själv för det, Bella."
  Hon kisade med ögonen mot honom, i brist i förtroende för honom över det han sa. Skulle Zac hata sig själv? Killen som var den mest egotrippade hon hade träffat och dessutom den som alltid klagade på andra, aldrig sig själv. Plötsligt sa han att han hatade sig själv, för att ha tryckt ner Bella. Det lät som att killen hade skuldkänslor, vilket Bella hade svårt att tro på.
  "Jag tror dig inte, Zac." Hon sa det lågt. "Jag tror inte att du har skuldkänslor över det."
  "Det har jag", sa han lågt, med blicken ner på hennes läppar försiktigt. "Jag visste att du var speciell, men inte så pass att jag skulle bli intresserad av dig."
  "Borde jag be om ursäkt?" viskade hon fram med kisande ögon, över det han nyss sagt. Hon tog det inte som en komplimang det han sa, efter det som hon gått igenom för att han skulle må bra, det krävde mycket mer än så att han skulle kalla henne för speciell, för det visste hon redan att hon var, men aldrig hade hon tagit det som en komplimang och heller hade han aldrig sagt det som en komplimang.   
  Han suckade åt henne och skakade lätt på huvudet. Han hade tänkt sig att hon skulle bli glad över hans ord, över att få veta att hon hade hans intresse och dessutom att han bar skuldkänslor över det år som hade gått.
  "Det är inte det jag säger”, mumlade Zac.
  "Jag vet", sa hon lågt. "Du säger så mycket, men allt jag hör från dig är bara skit."
  Hans ögon, trots hennes fräckhet, såg som förtrollade ut på henne. Hon såg stumt in i hans bruna ögon. Hennes blick gick vidare till hans läppar och tillbaka till hans ögon blygt.
  "Allt det som jag säger är sant", viskade han till henne. "Tror du mig inte? Tror du inte på att jag någonsin under året hade dåligt samvete över att behandla dig som skit? Kyss mig, om allt det jag säger är en stor lögn.”
  "Det är skit", viskade hon fram, med läpparna allt för nära hans.
  Hennes läppar skulle kyssa honom vare sig det han sa var sant eller inte, det fanns bara en viss dragning hon hade till honom. Hon förstod inte om det var honom som hon var intresserad över, eller makten som han hade. Hon ville bara ha hans läppar till sig. Han tog ett tag om hennes höfter, därefter placerade henne gränsle över sig. Hon höll sina händer om hans kinder innan hon självmant flyttade sig närmare till honom då hon kysste honom. En kyss som aldrig ville sluta. Vem behövde mat när man kunde överleva av endast smaken av Zacs läppar.  
  Läpparna som hon skulle kyssa på måndags eftermiddag, då Romeo och Julia skulle spelas.
  Inget mer än så hände den kvällen. Hon fick skjuts hem med Zac och hans adoptionsföräldrar. Kent sa ingenting, vilket verka ha varit efter Lisas villkor, då hon stort sätt satt och log under åkturen hemåt. 

_ 
Uppdaterar en dålig tid nu är jag medveten om. Funderar på att uppdatera ikväll också om ni nu vill ha fredagsläsning på Nathans dejt. ;) Kram!