Fyra Röda Rosor

Kapitel 9

Nathan greppade tag om hennes axlar i ett hårt stadigt tag och sköt hårt in henne i den hårda kakelväggen. Hon stönade högt till av smärta. Väl då hon var väg på att rymma bort från dem så tog han åter tag om hennes axlar och smällde ännu en gång  in hennes rygg i väggen.
  "Släpp mig", viskade hon bedjande till Nathan med paniken hackande i varje ord.
Nathan hörde inte på. Killarna stod samlade runt henne, denna gången inne på toaletten utanför alla toalettbåsen. Zac stod lutad mot väggen en bit ifrån henne med blicken granskande på henne och med blicken så kall som möjligt. Han såg inte ens ut att njuta av detta, och inte heller ut att smärtas av det. Han såg bara uttråkad ut.  
  "Gör det igen", upprepade han ännu en gång till Nathan som mer än gärna tog emot kommandot.
  Bella såg tillbaka från Zac och sedan tillbaka till Nathan. Han hade de där iskalla ögonen, som fick honom att se så okänslig ut. Han såg farlig ut, som att varje slag han måttade mot Bella gjorde honom något gott, och just precis så började det. Han började slå henne med sparkar mot ben och armar, som fick henne att sjunka ihop bit för bit som en boll intill hörnet med ansiktet täckande med händerna som skydd och mumlande bedjande om att han skulle sluta, men hon visste mycket väl om att när väl Nathan hade börjat så hade han svårt för att sluta, förrän Zac var den som sa åt honom.  
  Flera hårda träffar mot armar och ben. Hon kved ordentligt, men det mest plågsamma i detta läget var att Kevin och Adam såg på. Hon kände sig mer och mer förkrossad för var sekund som gick i denna skam. Tårar rann längs hennes kinder men hon lät sig inte höras. Hon vände sig om med ryggen mot Nathan, som att det skulle ge henne ett starkt skydd, men det var mer av en dålig ide då slag och sparkar istället träffade henne i ryggen. Hon skrek till högt, och det var väl då som en hand placerades över hennes mun samtidigt som hon kämpade med att kunna andas normalt.
  Med ett rejält tag i hennes fläta med en hand och den andra täckande över hennes mun så morrade Nathan åt henne i örat. "Du gör det bara värre om du skriker."
  Hon andades kämpande med tårarna flödande från hennes ögon. Hon försökte komma loss, men hans knän riktade in i hennes rygg såg till att hålla henne nere på marken.
  "Okej", sa Zac tillslut med en enkel klappning, det var på det kommandot som allt avslutades. "Hon har fått tillräckligt, eller vad tycker du, gris?"
  Bella kunde inte ens svara honom, hon hade fortfarande Nathans hand tryckande mot hennes mun och ett rejält drag i hennes hår. Hon försökte sig på att nicka, vilket hon blev tvungen till när Zac upprepade frågan, “Har du fått nog? Vill du ha mer?”
Hon skakade på huvudet med ögonen svidandes röda. Hon plågades, om något.
  "Okej, släpp henne", gav Zac tillåtelse till Nathan, som släppte henne i en lätt knuff.
I bakgrunden hörde hon skratt från Kevin.
  "Så jävla patetisk."
Sår sved värre i insidan än utsidan.  Hon vågade inte ens att se på dem utan stirrade in i väggen med häftiga andetag, kämpandes med att inte gråta allt för extremt.  
  "Hör du det, Bella?" upprepade Zac med ett flin. "Kevin.”
Kevin stod tyst några sekunder, innan han upprepade det, precis så som Zac önskat honom till att göra.
  "Jävligt patetisk.”
Hon hörde på, men kunde inte fatta det. Kevin var killen hon hade kysst som denna stund höll på att säga att hon var patetisk. Hon ville skrika. Hon ville skrika ut sin smärta. Hon drog med båda händerna i sitt hår och stirrade med blicken in i väggen medan ögonen fylldes med tårar.
  Hon hörde killarna gå iväg. Hon slutade inte gråta, eller ens att försöka resa sig upp. Hon var istället kvar nere på knä med händerna slitande i sitt hår och tårar som rann ner för hennes kinder och droppade ner för hakan ner på hennes tjocktröja.
  "Så jävla patetisk", upprepade hon lågt för sig själv. "Så jävla patetisk."
Snart så kände hon fingrar i hennes hår som släppte ut hennes fläta. Fingrarna löste upp hennes flätade hår och såg till att få det ner över ryggen där det låg i lätta vågor. Hon snyftade fortfarande, och blundade hårt av fingertopparna som snuddade vid hennes rygg. Det gjorde ont i henne.
  Hon släppte sitt hår som hon innan slitit i och placerade istället händerna i sitt knä. I sin hand fick hon snart tofsen, som den manliga handen stängde hennes hand om senare. Han höll länge sin hand över hennes, innan han drog armarna om henne i en lätt omfamning. Hans näsa borrades lätt ner i hennes hår med ett lätt andetag i sedan en suck.
  "Du är inte patetisk", mumlade Kevin.
Hon kunde inte hålla det inne utan grät ut. Vad det var för fel på denna killen som bara kom och gick hade hon inte svar på.  Hon lutade sig trots allt tillbaka mot den stora bröstkorgen med ögonen slutna. Som sagt; det kändes bra att befinna sig i någons famn ibland.
  Han placerade sin haka över hennes huvud lätt innan han kysste hennes hårbotten. Med en arm om henne och den andra handen i ett lätt försök till att vända henne om, vilket hon lydde efter ett tag. Hon vände sig om med ansiktet till hans bröstkorg, med fortfarande ögonen stänga med tårar fortsättande rinnande förbi de kalla våta kinderna.
Han drog in henne till sig i en lätt omfamning samtidigt han fortsatte att viska; Du är inte patetisk, Bella.
  "Varför gör du såhär?", viskade hon fram med läpparna skakade.
Kevin skrämde henne, rejält. Hon visste att hon inte kunde lita på honom. Han var en av dem.
  "Jag vet inte", fick hon till svar av honom.
Det var allt han sa. Han satt sedan länge med henne i sina armar. Hon var i hans armar tills sista tåren var borttorkad. Hon suckade ut och försökte sitt bästa med att mysa upp sig till honom. Hon hatade honom, så mycket. Obeskrivligt mycket. Logiken fanns inte där då hon satt och kramade honom med tankar om hur hemsk han faktiskt var. Men det kändes bra att smaka på känslan av att känna sig älskad, och i detta fall spelade det inte ens någon roll vem det var.
  "Jag hatar er", viskade hon fram.
Han svarade henne inte, men lät sin hand lätt stryka över hennes rygg.
   "Det är vad vi vill att du ska göra", svarade han lågt till sist.
Det var bara sanningen. De gjorde knappast allt det här för att de ville bli omtyckta av henne. Det var inte så det låg till. Det var inte som när man var liten och alla sa "men Bella, han retas bara för att han gillar dig." Den tiden var förbi för länge sedan.
  "Vill du?", viskade hon svagt fram.
Hon såg upp mot honom nu. Hon hade haft sin tid att samla sig, så hon såg inte fullt förstörd ut som innan. Hon såg bara så trött ut, vilket hon verkligen var.
Han såg länge på henne innan han skakade på huvudet.
   "Självklart att jag inte vill, Bella", mumlade han.
Hon svalde lätt. Självklart att han inte ville. Kevin var den som hade busat med henne och sedan tillbringat en kväll med att mysa med henne.
  "Du lämnade mig", viskade hon sedan. "Jag vaknade upp ensam."
  "Du visste redan att jag knappast skulle vara kvar när du vaknade, Bella."
Hon skakade på huvudet åt det.
  "Nej, det visste jag inte."
Han strök hennes kind lätt med blicken vikt åt sidan. Bella visste inte att hon skulle bli lämnad.
  "Du lämnade visst ett meddelande till mig, va?" fortsatte hon lågt, med tanke på märket på kinden hon hade vaknat upp med. "Vi kommer aldrig bli något, visst är det så?”
  "Jag vet inte, Bella", svarade han ärligt nog. "Jag vill inte ta några risker."
Hon nickade kort. Hon visste det. Vem skulle våga ta risker för hennes skull?