Fyra Röda Rosor

Kapitel 23

Hon sattes i bilen och hon valde själv att stänga igen ögonen hårt. Hon räknade till obestämt tal. Hon var på tjugo väl då personen satte sig i förasätet bredvid henne och stängde igen dörren.
  "Vad räknar du?"
  "Sekunderna kvar i liv."
Svaret var så dumt men något som var ännu dummare var rösten hon hörde som pratade med henne. Hon kände igen rösten men hon vågade då på sig att öppna upp ögonen. Hon andades högt ut av lättnad. Ja, lättnad var ordet då hon kände sig mer som räddad.
  "Tack!" Hon andades ut. "Vi måste köra härifrån, Nathan, Någon är efter mig och jag...”
  "Det är jag.”
  Nathan såg på henne med höjda ögonbryn.
Hon stirrade på honom med öppen mun då hon inte hade fått avsluta sin dramatiska historia om "nära-döden"-upplevelse. Han rynkade pannan åt henne och med det tog han lätt handen under hennes haka och stängde igen hennes mun lätt. Han lutade sig sedan över till henne och gav henne en lätt kyss. En kyss som hon varken besvarade eller var medveten om. Hon var fortfarande chockad.
  När hans läppar försvann såg hon på honom tomt. Helt plötsligt kände hon sig otrogen. Hon såg på honom förvirrat.
  "Varför?”
  "Jag vet inte", mumlade han lågt.
  Han placerade en hand om ratten innan han lade i gasen i botten och körde iväg. Hon stirrade ut genom fönstret och sedan tillbaka på honom. Han visste inte? Han visste inte varför han hämtade upp henne och på något sätt gav det henne rysningar men också något som gav henne en spännande känsla inombords. Nathan hämtade henne! Hennes glädjande tankar om att skolans mystiska kille hämtade upp henne försvann då hon tänkte närmare på det.
  "Hur visste du om vart jag var?" Hon stammade fram frågorna. “Varför hämtar du upp mig?”
  Varför frågar hon ens. Hon borde ha fest med sina föräldrar över att ha fått en fjärde person i kontaktlistan.
Han gav henne en snabb blick utan att ens le. Han bara såg på henne. Och för tillfället kändes klädstilen helt rätt.
Vänta, spola tillbaka. Hon tänkte inte alls så. Kläderna hon hade valt var inte rätt. Hon borde inte ha shorts och speciellt inte knästrumporna. Tänk om de gav fel signaler, som hennes mamma brukade säga. Det hade hon inte behövt tänka på tidigare förrän hennes mobbare tryckte upp henne mot en vägg.
  Hon visste inte vad som flög i killarna eller om hur hon skulle reagera. Hon såg på Nathan. Han tänkte tydligen inte svara på hennes frågor. När han svängde ut från gatan så stammade hon vidare med fingret pekandes på byggnaderna.
  "J-Jag bor inte här."
  "Jag vet."
  Han visste tydligen allt om henne helt plötsligt verkade det som. Hon tittade snabbt ut genom fönstret  sedan tillbaka på honom.
  "Nathan, vart tar du mig?"
  Han log lättfärdigt innan han smidigt tog upp sin mobil från framfickan på jeansbyxorna. Han fladdrade med blicken mellan vägen och sin mobil, på något sätt fick det henne att bli nervös och hon höll hårt i sätets sidor. Hon såg på honom då han höll sin mobil intill sitt öra.
  "Keve", började han kort och var snabb på sak därefter, “jag lånar din lägenhet ikväll."
  Det var allt han sa. Nathan var därefter snabb med att klicka bort samtalet och därmed lutade sig tillbaka i sätet och körde med ett litet leende ryckandes i mungiporna.
  "Vad sa han?"
  "Vem?" Nathan låtsades som att ingenting hade hänt tidigare.
  Bella visste inte ens om hon skulle fortsätta på samtalet men det gjorde hon.
  "Kevin", mumlade hon tyst.
 "Inte så mycket", sa han med ett enkelt axelryck.
  Kanske för att han inte lät Kevin säga emot, och därmed tog lägenheten för kvällen. Vänta lite. Varför skulle Nathan låna lägenheten för kvällen? Viktigare fråga; varför satt hon i en bil med Nathan?
  Det var inte så värst mycket mer prat och det värsta var att han heller inte startade igång radion. Endast tystnaden var mellan dem och det fick Bella att undra om Nathan kunde höra hennes extrema hjärtslag lika högt som hon kunde. Hon satt med benen tätt ihopklämda och händerna osäkra om sätet och snart om sig själv. Hennes blick gick runt. Hon såg runt i bilen och fick då även syn på ett namn som inte var Nathans. Detta var alltså inte hans bil, för vad hon visste så var han inte i rätt ålder för körkort än heller. Hon tänkte inte börja något förhör. Hon satt lydigt på plats och lyssnade på sitt hjärt som for runt i hennes bröst.
  Efter en kvart så stannade han bilen vid en byggnad. Hon böjde sig fram för att se upp mot byggnaden. Bodde Kevin där var frågan och nästa fråga var om varför de skulle dra dit, men Bella lät bli att fråga, eftersom hon visste att hon inte skulle få något svar.
  "Kom.” Det var allt Nathan sa då han klev ur bilen och hon lydde honom, eftersom att sitta kvar i en stulen bil inte var något alternativ hon hade i sitt huvud.
  "Nathan, vad gör jag här?"
  Han såg på henne med rynkad panna.
  "Frågar du alltid så mycket?"
  Hon skakade på huvudet, sedan nickade hon och sedan ryckte hon på axlarna. Hon visste inte själv svaret på första frågan han ställde till henne. Hon frågade Nathan mycket eftersom han gav henne mycket att fråga om.
  "Du svarar mig inte", viskade hon fram.
  Han flinade svagt då han placerade handen lågt på hennes rygg för att föra med henne in i byggnaden.
  "Så, varför frågar du?"
  Han hade en klar poäng där. Det fanns ingen anledning till att fråga så mycket då hon knappast fick något svar ifrån honom.
  Hon följde under tystnad med honom genom hallen och mot hissen som stod placerad längst bort. Väl där tryckte han på att kalla på hissen som öppnades upp för dem på en sekund. Han hade fortfarande handen placerat lågt vid hennes svank då han ledde in henne före, och hon var tvungen att erkänna för sig själv att detta skrämde henne. Hon var rädd att hon skulle fastna i hissen och att han skulle lämna henne där medan han var på andra sidan dörren och skrattade.
  "Finns det inte trappor?"
  Som vanligt så svarade han inte henne och hon gjorde en grimas då hon gick in. Han gick in bakom henne och hon var då snabb med att hålla handen vid hans handled, bara för att veta att hans fanns där. Nej, hon skulle aldrig klara av att åka hiss själv. Nathan såg på henne med höjt ögonbryn men kommenterade ingenting. Han kunde tydligt se hur panikslagen hon såg ut att vara, men han visste inte om det var han som var anledningen eller om hissen var det. Han tryckte på våningssymbolen 3 då dörrarna stängdes igen.
  Hon släppte honom, gick till andra väggen och lutade sig mot den med blicken på honom. Han hade sin blick på henne likaså. De stod under tystnad, men det dröjde inte länge innan han flög på henne. Hon hann inte ens smita undan innan hans läppar träffade hennes i en hård kyss som snabbt gick till strul och hans händer smekte henne om rumpan på de alltför tajta shortsen, då kom hon på att det var fel klädersval.
  Hon hann knappt andas mellan hans vilda kyssar.
  Kyssen avbröts inte förrän hissdörrarna öppnades och han direkt flög av henne med ett lätt drag i det blonda vilda håret. Hon själv stod fortfarande kvar upptryckt mot hissens vägg med händerna lätt höjda vid sina sidor och blicken stirrande på honom. Snart så sänkte hon händerna och blicken riktades utåt. Okej, detta var Nathan.
  "Allt okej?"
  Allt var mer än okej, men det svarade hon inte honom.
  Om Fanny visste om den meningen så skulle hon slå till henne och skrika; Allt är inte okej. Allt är helt fel och det vet du.
  Allt var mer än okej, höll hon fast vid då Nathan tog hennes hand i sin och ledde ut henne från hissen. Helt plötsligt tyckte hon att hissen inte hade varit så hemsk trots allt. Kanske var Nathan någon sorts terapi mot skräck för att åka hiss. Däremot var skräcken att vara fast i en hiss med Nathan i hissen värre. Han skulle hinna göra henne gravid, med tanke på den farten den kyssen hade haft.
  Bella såg på Nathan då han såg väntandes på svar. Snart så slängde han iväg blicken utan att fråga något mer. Han krävde inget svar. Han gick istället med henne till lägenheten. Under tiden så sneglade hans blick runt och det var då hon märkte; han skämdes. Han skämdes faktiskt. Han såg till att inga var där de gick. Det var som att göra ett brott.
  Väl framme vid en dörr där det stod tydliga bokstäver på ett efternamn som inte tillhörde Nathan så släppte han hennes hand och sjönk ner på huk då han tog upp nyckeln från krukan utanför dörren. Hon sneglade runt så länge och helt plötsligt var det hon som var nervös. Bella var ingen diskret person. Hennes utseende lyste upp jämfört med andra. Hennes hår lyste klarare än det röda stopplyset. Hon var ett stopp. Hon trodde ingen ville ha henne. Nathan öppnade upp dörren för henne, men hon tvekade att ta steget över tröskeln. Skulle hon gå in dit? Hon blev stående kvar.
  "Är det en fälla?" viskade hon fram.
  Han rynkade pannan mot henne.
  "Jag är rädd, Nathan." Hon erkände det och hon ångrade sig genast. Varför var hon tvungen att berätta något så mesigt för honom?
  Han såg på henne länge.
  "Du behöver inte vara rädd", mumlade han. "Det är bara du och jag här."
  Hon såg in i lägenheten och nickade kort. Hon hoppades på att det han sa var sant. Hon gick sakta in i lägenheten och vid dörrmattan till ingången så böjde hon sig ner och knöt upp skosnörena. Dörren stängdes efter henne och hon kände ett par händer på sina höfter. Hon bet ihop och reste sig direkt upp. Nathan vände henne om i sitt grepp om hennes höfter. Väl då ansiktet kom framför hans så smakade han lätt på hennes läppar. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon höll händerna mot sitt bröst med läpparna upptagna till Nathans. Hon hade bara fått skorna halvt uppknutna och han verkade inte bry sig något om det då han själv trampade in med skorna. Han höll läpparna intill Bellas då han förde med henne in i lägenheten. Hon hann inte titta runt någonting, men det gjorde henne ingenting heller. Hennes händer löstes fria och drogs istället om hans nacke. Hans händer höll henne vid ett grepp om hennes midja. Det kändes dominant. Han backade henne igenom vardagsrummet och vidare tills hon krockade in i något hårt med hälarna. Hon råkade bita till honom i läppen men det verkade inte bekymra honom det minsta. Hon föll ner på sängen bakom sig. Den säng som hon inte trodde skulle finnas där. Ett tag hade hon trott att han skulle släppa henne i ett stup. Vad förväntar man sig av sin fiende?
  Han var snabbt över henne med läppar som kysste henne.
  "Jag vet inte vad det är, Bella", viskade han mellan kyssarna. "Jag bara känner att jag behöver dig."
  Hennes hjärta slog hårt och hon blev sig tvungen till att avbryta kyssen. Hon förstod inte ens hur hon kunde gå med på alla dessa kyssar så lätt. Hon såg på Nathan. Hans blåa ögon lyste så oskyldigt och hans blonda rufs fick honom att verka mänsklig. Hon kunde inte tro att killen som låg över henne hade slagit henne. Hon ville glömma. Hon ville börja om. Hon ville inte ens tänka längre, eftersom att det fanns för mycket att tänka på.
  Hon kysste Nathans läppar lätt vilket han ivrigt besvarade. Han tog hennes hand och ledde den innanför sin tröja, och det var i den sekunden som det hettade riktigt rejält om hennes kinder. Hon visste inte hur mycket hon fick känna eller om hon ens skulle. Hon hade läst så mycket genom sina tider, men det var helt annorlunda att faktiskt uppleva det. Hon trodde sig kunna ha kontroll på allt när det gällde sådana här saker, men sanningen var att det inte fanns någon kontroll i detta alls. Hon vågade sig på att smeka handen över hans magrutor och han andades ut den luft hon hade hållit inne för länge.
  "Jag vill ha dig, Bella", viskade han lågt till henne intill hennes öra. Hans mjuka lätta kyssar tog sig sedan längst med hennes hals.
  Hon frågade sig själv; ville hon ha Nathan? Hon visste mycket väl attl tillbaka i skolan så skulle allt vara som förr. Han skulle slå henne ner till marken och hon skulle se i hans ögon att han tyckte om det. Han sparkade henne då hon låg ner och han lämnade henne nere på marken med en plågande smärta.
  Hans hand smekte henne om midjan och snart tog han tag i dragkedjan på den svarta koftan och drog ner den. Innanför hade hon ett rött linne som han direkt började att pilla vid. Hans läppar fortsatte att kyssa henne ner för halsen och snart placerades hans läppar så nära bröstet han kunde komma innan linnet bröt det. Hon visste inte vad för känslor hon var tillåten att få känna nu. Hon älskade känslan av att bli älskad, men hon hatade frågan om tid. Hur länge skulle hon bli älskad? En timme då han skulle bli nöjd och inget mer än så? Hon visste att killarna i detta gäng knappast var ute efter förhållande med henne, eller? Hon visste inget längre. Kanske var de som de killarna hon hade läst om. De killarna som visade sig vara hårda men innerst inne bara var mjuka som teddy björnar.
  Nej, knappast Nathan. Han var hård. Han var hård i personlighet och han var denna stund hård mot hennes kropp. Hon stönade lätt till då hon kände hans stånd, och det hela var tillbaka. Han hjälpte henne av med koftan och det var mer nödvändigt praktiskt tänkt, då hon trodde att hon skulle dö av överhetta där hon låg under Nathan. Han var nere vid hennes shorts och det var då igen som hon blev stel.
  "Vill du göra något äckligt med mig?" viskade Nathan sexuellt.
  Hon ville säga att hon hade bättre för sig, som innan, men hon var som borta. Hon såg upp till hans blåa ögon utan att svara.
  "Bella?" Han började bli otålig. Nu var det han som ställde frågorna men inte fick något svar. Han kysste hennes kindben uppmuntrande. "Svara."
  "Älskar du mig?"
  Frågan var dum. Den var riktig dum. Han stannade upp och stödde sig med armbågarna vid hennes sidor och såg på henne länge utan att ge henne något till svar, inte ens en blick som hon kunde tyda.
  "Jag...", började han och där avslutade han likaså också.
  "Nate för fan!" Ett vrål från hallen.
  Bella greppade tag om överkastet på sängen. Kevin. Detta var Kevins lägenhet och det hade hon helt glömt bort. Nathan stirrade likaså tillbaka på Bella då han hörde Kevins röst.
  "Fan", svor han lågt innan han reste sig upp ifrån henne och rättade till tröjan och drog handen genom håret med blicken farande i rummet innan den träffade tillbaka på henne.
  "Vad fan, Bella", fräste han lågt. "Ta på dig koftan och..."
  Han såg mot fönstret och var snabbt framme vid det. Han stirrade ut och det syntes på hans blick att det var ett otryggt alternativ. Bella kunde inte hoppa därifrån. Han såg tillbaka på henne och sedan vidare i rummet och det nästa föremål han träffade var en garderob. Han skyndade sig fram och öppnade upp dörren för henne. Bella stirrade mot honom. Hon hade tagit upp koftan i hand och stod framför honom.
  "In", fräste han lågt.
  "Vad sa du?"
  "In."
  Hon hörde steg in i lägenheten och hon kunde inte mer än att lyda Nathans order. Han nästan knuffade in henne i garderoben och  stängde därefter in henne.
 Genom en svag springa kunde hon se att Kevin klev in. Han stod vid dörröppningen med blicken på Nathan.
  "Du klickade mig, din jävel."
  "Jag har inte all tid i världen för att få höra ett ja", svarade Nathan. "Jag får alltid låna stället, det har du fan sagt."
  Kevin fnös. "Det känns mer som att vi bor tillsammans, Nate."
  "Det är vad alla bröder önskar."
  De var inte bröder, utan precis som många killar kallade varandra bröder för att deras band till varandra var så starkt.
  "Nej, Nate", fräste Kevin emot. "Jag önskar inte att du drar hem massa luder och använder min lägenhet."
  Bella höll handen för munnen. Det kändes som att det var förbjudet att andas vid det här laget.
  "Okej", gav sig Nathan med en tung suck.  
  De möttes på mitten och slog hand med varandra innan Kevin lätt dunkade till honom i ryggen.
  "Vi ses."
  Nej, nej och åter ett stort rött nej. Nathan gick ut från rummet utan att ens ge en blick mot garderoben som Bella befann sig inne i. Hon hörde senare hur dörren till lägenheten stängdes och visste då.
Hon var fast i Kevins garderob, i Kevins lägenhet och utan att Kevin visste om det. Det kunde inte bli mer kaos.