Fyra Röda Rosor

Kapitel 27

  "Vad hände egentligen igår?"
  Bella visste inte hur Adams mamma hade lyckats men från alla Adams bilder från tre årsåldern så hade ämnet helt gått åt ett annat håll och hans mamma hade med en lugn ton frågat henne om festen.
  Bella hade bitit sönder naglarna, trots att hon inte visste att hon brukade bita i dem. Det förklarade hennes naglar som alltid var så knottriga. Hon såg på Adams mamma med en blick som visade att hon ångrade så mycket. Hon ångrade allt. Hon ångrade att hon ens hade gått upp den morgonen.
  "Jag drack, för mycket", mumlade hon samtidigt som hon ryckte på axlarna åt det.
  Adams mamma nickade förstående. Det var kanske var självklart med tanke på Bellas utseende idag. Det var dag och Bella såg ut som ett vandrande spöke som sökte efter mörker. Hennes hår i ett rejält rufs, så pass att fåglar förmodligen inte skulle ha något emot att bo i det. Hennes ansikte tomt då fräknarna denna dag hade tappat liv. Hon var blek och kände sig sjuk.
  Hon hade berättat så mycket för Adams mamma. Hon hade berättat allting från början, hur det hade börjat med garderoben och hon hade inte ens skrattat åt det. Hon hade bara frågat om vad Bella hade gjort i garderoben.
Bella hade skakat på huvudet och sagt att det inte hade något med saken att göra så hon fortsatte, då hon endast ville undvika att ta upp ett samtal om Nathan. Hon berättade istället om att hon kom ut och blev tagen av festen. Att hon inte minns riktigt vad som hände, mer än morgon därefter då hon vaknat naken bredvid en kille. En okänd kille, hade Adams mamma frågat och Bella hade önskat att det hade så varit. Men nej. Hon visste om vem denna killen var och hon kunde inte sätta ord på vad hon tyckte om det.
  "Jag tror att jag förlorade oskulden den kvällen", viskade hon fram svagt.
  "Du gjorde vadå?"
Det var inte Adams mamma sa det, utan det kom från dörröppningen där Adam stod och såg på henne tomt. Han såg som borta ut.
  "Mamma, vad gör du?"
  Bella utbytte en snabb blick med hans mamma som gjorde en grimas. Hon reste sig sedan upp från sängkanten, klappade Bella på armen lugnande innan hon försvann ut. Adam följde inte ens sin mamma med blicken för att säga något till henne utan såg bara tomt på Bella.
  Han var nogrann med att stänga dörren bakom sig och satte sig sedan bredvid henne där hon satt på hans säng. Han såg alldeles förstörd ut. Hon satte sig upp över täcket och såg på Adam. Hon visste inte vad hon skulle säga.
  "Säg inget", mumlade hon till honom lågt.
  Hon visste att Adam skulle ha många åsikter och därmed mängder av frågor. Frågor som hon inte skulle klara av att besvara eller ens att höra på. Hon reste sig istället upp från sängen och gick fram till spegeln som var på hans vägg i rummet. Hon såg på spegelbilden som såg ut som ett vandrande lik till ginger. Hon hatade sig utseende. Hon såg hemsk ut. Hon drog fingrarna igenom det stökiga håret men gav upp. Hon skulle få en riktig omgång när hon kom hem. Kläderna syntes också att de var använda. Hon luktade på sin koftas ärm och gjorde en grimas åt sin spegelbild.
  Adam dök upp vid hennes sida.
  "Du är fortfarande söt", mumlade han snett leendes.
  Hon skakade på huvudet åt hans ord innan hon med en vilse blick såg runt i hans rum. Ett vanligt rum som innehöll allt en tonåring behövde. En stor säng, ett skrivbord tillsammans med en stol, en bandspelare och en garderob. En bokhylla hade han full med böcker och det var något hon log svagt åt. Vad hon tycktes se så lyste Harry Potter böckerna starkt upp och hon kunde se i tankarna hur Adam som liten hade lekt runt med en pinne i handen och viftat samtidigt som han låtsas vara Harry Potter själv.
  "Bella", började han och tog hennes hand i sin med en allvarlig min. "Jag vill vara med dig."
  Bella hade innan haft ett leende på läpparna men det slocknade tillsammans med hans ord och hon skakade på huvudet sakta med läpparna lätt särande sökande efter orden.
  "Adam", började hon viskandes.
  "Jag vet", skyndade han sig snabbt att säga innan hon hann fortsätta. "Jag vet att det låter galet, Bella. Men jag kan dra mig ut från gänget. Jag kan vara din och du kan vara lika mycket min."
  Hon ville gråta ut. Hon tycktes se hur alla ord Adam viskade fram betydde för honom. Varenda ord han sa hade en mening som han tycktes vilja ge till Bella. Han tog nu tag i båda hennes händer och höll dem lätt mellan sina handflator. Hon skakade fortfarande på huvudet och kämpade för att inte brista ut i tårar.
  "Jag kan inte", viskade hon fram. "Jag är ledsen, Adam."
  Hon hade aldrig behövt göra slut med en kille, och med en kille som Adam kändes det hemskt. Hon kände sig hemsk. Han såg på henne med de mörkbruna ögonen som visade ett extremt allvar. Hon visste att han menade allvar.
  "Du behöver någon, Bella", viskade han fram.
  Hon nickade. Det gjorde hon verkligen. Hon nickade med orden upprepande i huvudet.
  "Jag behöver någon, Adam", viskade hon. "Jag behöver dig."
  "Jag finns för dig, Bella", skyndade han sig och släppte genast hennes händer för att istället hålla hennes ansikte mellan sina händer för att få hennes blick att fokusera in i hans. "Jag gillar dig så mycket.”
  Han närmade sig henne för att ge henne en av sina aggresiva dramatiska kyssar, men hon såg ner i golvet med en skakande röst som sa nej.
  "Jag behöver dig till att vara min vän."
  Hans händer föll ner till hennes axlar och han såg på henne besvärat. Han visste inte vad han skulle svara på det hon sa. Hon behövde en vän. Hon behövde Adam. Han nickade sakta.
  "Jag kommer att finnas för dig, Bella", viskade han, "som en vän."
  Med de orden så drog han in henne i sina armar och hon tog tag i tröjans tyg vid hans bröst och höll det till sig medan han höll henne gömmande i sina armar. Hon kände sig trygg. Hon kände sig liten och osynlig i hans armar och det var vad hon behövde.
  Hon var rent sagt tacksam över att få vara osynlig. Hellre det än att vara synlig för dessa killar.
  "Vad är det som händer egentligen?" viskade hon.
  Hon kunde känna hur hans armar drog sig hårdare om henne vid den frågan som hon ställde.
  "Allt kommer att bli bra", mumlade han.
  Det var något alla sa, men om det blev bra denna gång visste hon inte längre. Det kändes som att allting var i en enda stor röra.
  En knackning hördes på dörren innan den öppnades och Bella tog sig långsamt ur Adams armar som öppnades upp. Adam flyttade sig så hon kunde se vem det var.
  "Du följer med hem", viskade Bellas mamma fram med besvikelse i rösten samt ögonen som stirrade. "Nu."
  Bellas läppar darrade då hon skulle försöka sig på en ursäkt.
  "Adams mamma ringde", sa hon hårt. "Ansträng dig inte till att hitta på några lögner, Bella."
  Bella som hade varit inställd på att ljuga om att hon hade sovit över hos Fanny. Hon sneglade mot Adam. Det kanske inte var så speciellt trovärdigt längre.
  "Jag väntar i bilen", var det sista innan hennes mamma sa innan hon lämnade Adam och Bella ensamma igen.
  Bella skakade sakta på huvudet med en suck. Hur som helst skulle sanningen ändå komma fram.
  "Så, vi är bara vänner?" Adam såg på henne då han ställde frågan försiktigt.
  Bella nickade sakta.
  "Vi är vänner."
Adam nickade sakta. Han sa inget mer, utan gick och satte sig på sängkanten. Hon såg efter honom men hade inget kvar att säga. Hon började långsamt att gå mot dörren,  men när hon tittade sig om med blicken över axeln såg hon Adams rygg med huvudet sorgset nerböjt. Han såg krossad ut. Hon ville inte lämna honom. Inte sådan.
  Hon var snabb med att springa upp på hans säng och slå sig ner på knän i madrassen med armarna om honom i en kram.
  "Tack, Adam", viskade hon. "Tack för allt."
  Adam höjde upp huvudet och lutade sig lätt bakåt in i hennes armar. Hon kunde inte låta bli utan gav hans kind en lätt puss. Han förtjänade den.
  "Bella", mumlade han.
  "Ja", mumlade hon med slutna ögon.
  "Förlorade du verkligen oskulden till Kevin igår?"
  Hans fråga kom så plötsligt och hon öppnade då upp ögonen som stirrade in i hans nacke. Hennes händer smög sig uppåt till hans axlar och ner för hans rygg, då hon höll dem ihop intill hans skulderblad med pannan lätt lutad mot likaså.
  "Ja", viskade hon fram. "Ja, det gjorde jag."
  Hon trodde knappt på sina egna ord. Hon ville skrika. Hon ville gråta.
  Han hann inget säga innan ett högt ljud utifrån hördes och hon reste sig upp från sängen och tittade ut genom fönstret.
  Bellas mamma låg lutad fram över ratten med händerna över ansiktet. Hon såg förstörd ut. Bella såg på Adam men han såg inte tillbaka. Hon viskade fram ett avsked som han bara mumlade tillbaka åt. Hon försvann från honom och när hon satte sig i bilen körde de hemåt i en obehaglig tystnad. När Bella öppnade upp munnen så blev hon genast sänkt med hennes mammas finger mot läpparna.
  "Jag vill att pappa ska vara med", mumlade hon.
  Hennes önskemål inträffade. Väl vid matbordet så satt hennes mamma och pappa mitt emot. Bella hade knappt rört sin mat.
  "Inte hungrig?" hade hennes pappa mumlat.
  Hennes mamma hade sjunkit ihop som till en säck på sin stol med armarna om varandra.
  "Ursäkta, vill Bella hellre ha vodkan som står i skåpet?" Hennes pappa kunde inte låta bli att ta fram den grova rösten mot henne.
  Bella skakade på huvudet.
  "Vatten duger bra", hade hon sagt lågt.
Hon visste inte ens hur hon skulle förklara för hennes föräldrar men hon hann inte ens börja. Hennes mamma lutade sig framåt och väste förskräckt.
  "Varför tänkte du inte på oss, Bella?" väste hon. "Du skrev till oss att du var på väg hem."
  "Mamma”, började Bella med en suck men blev genast avbruten av hennes pappa.
  "Din mamma har rätt", suckade hennes pappa. "Hur kan du ens tro att vi ska hålla oss lugna när du inte kommer hem?"
  Hon hade aldrig sett hennes pappa i tårar förut men det var han i nu. Han såg rädd ut. Hon ville krama honom och säga att det egentligen var så onödigt att jaga upp sig för något som detta. Hon hade varit i en garderob halva kvällen och hade inte gjort sig illa då hon hade kommit ut. Hon hade varit trygg hos Kevin.  
  "Jag lever", viskade hon fram. "Jag var egentligen inte ens bjuden till någon fest.”
  "Så vår dotter våldgästar fester nu också?" Hennes mamma slog ut armarna förskräckt och sökte stöd, men hennes pappa såg bara på henne med blicken bedjande om en bra fortsättning på det hon nyss sagt.
  "Jag träffade en kille", viskade hon fram. "Jag drack och det blev lite för mycket."
  "Lite för mycket?" Hennes mamma såg ut att vilja explodera över Bellas ord och Bella kunde inte avgöra om det var av skratt eller i tårar. "Bella, jag älskar dig så mycket, men vi måste ge dig ett straff."
  Hennes pappa var den som satte straffet på henne med handen i en rejäl riktning mot henne tvärs över bordet.
  "Inga fler killar."
  Bella stirrade på honom. Hon stirrade sedan på sin mamma som likaså stirrade på hennes man med bedrövad blick.
  "Vad sa du precis?" utbrast hennes mamma.
  Bella reste sig upp från sin stol och skyndade sig runt bordet.
  "Vår dotter måste få träffa killar!"
  "Har du något bättre straff?" suckade hennes pappa. "Inga killar i närheten så är vår dotter i säkerhet!"
  Något som han inte hade förväntat sig var de två armarna som slingrade sig runt om hans nacke med läppar som attackerade hans kind. Bella upprepade flera gånger i rad ordet om hennes tacksamhet.
  Hennes mamma såg förvirrad ut och hennes pappa likaså.
  "Brukade du också bli såhär glad över att få straff?"
  Hennes mamma skakade på huvudet av pappas fråga.
  "Vad är det med vår dotter?" kommenterade hon sedan med blicken på deras dotter.
  Bella skrattade lätt till. Hon skakade sedan på huvudet åt dem båda. Om de bara visste om vad som pågick i hennes liv så skulle deras regler blivit som självklarhet.
  "Gumman, gå och lägg dig så du klarar av skolan imorgon." Hennes pappa strök Bella över håret. "Men, duscha först. Du luktar..."
  "Alkohol och rök", mumlade hennes mamma som avslut på meningen med sedan händerna gnuggandes i ansiktet. "Vi har förlorat vår dotter."
  "Ni kommer aldrig att förlora mig", log Bella innan hon gick vidare till sin mamma och gav henne en lätt puss på kinden, vilket fick henne att skymta ett leende på hennes mammas läppar trots allt.
Allvaret kom strax tillbaka och Bella skyndade sig undan innan det kom några fler utskällningar.
  Duschen hade hon nästan somnat stående i och väl i säng så hade hon kramat om sig själv samtidigt som hon hade viskat för sig själv.
  "Jag klarar det. Jag ska komma till skolan imorgon och jag ska klara det."
  Hon visste inte vad hon fruktade mest, men troligen var det Kevin som stod högst upp på listan. Dagen skulle bli en utmaning för henne. 

_ 
En snabb uppdatering har ingen dött av. 
Så, Adam blev friendzooned.Han kan fortfarande charma henne tillbaka, vem vet?