Fyra Röda Rosor

Kapitel 6

   Spänningen var olidlig. Varje steg hon tog var smygande försiktiga och hon visste att vem det än var där inne så skulle hon knappast skutta av glädje. Hon bet ihop och placerade handen på handtaget. Sakta drog hon ner handtaget, och när hon märkte att det var upplåst blev pulsen direkt på max. Någon var faktiskt där, det var inget skämt som hennes pappa hade dragit. 
   Hon klev in i hallen och drog av skorna och därefter hängde hon av sig jackan.
   ”Hallå?” viskade hon fram och tittade sig runt. Hennes blick gick till hallens golv sökande efter ett par skor, som hon dessutom fann; mörkblåa skor. Hon spärrade upp ögonen åt dem, då hon direkt fick flashback på vem som ägde dessa skor. Ingen omtyckt person där precis, och mindre omtyckt då hon hörde denna person prassla i köket. 
    Hon kunde nu inte stå stilla i hallen längre utan skyndade stegen bortåt mot köket och fick ta tag i dörröppningen för att inte flyga in alltför snabbt. 
 ”Vad gör du här?” utbrast hon högt mot honom, men han stod oberörd med ryggen mot henne samtidigt han letade i hennes lådor. 
 ”Vad gör du?” frågade hon återigen med förvirrad blick. Kevin stod inne i hennes kök. Hon trodde aldrig att hon skulle se någon av dem inne i hennes hus. Och att hennes pappa hade kallat honom för ”kompis” var så fel. Hon rös av det. Nu trodde han att hon var kompis med denna typ. Aldrig. 
  Kevin vände sig om med ett belåtet leende på läpparna. Hennes blick sänktes ner till hans famn där han höll hennes burk med Nutella i en hand och en sked i andra. Hon stirrade nu större än någonsin. Nej! Glöm det! 
     ”Bäst för dig att du lägger ner den där”, viskade hon med kisande ögon. Han såg aning retsamt på henne då han passerade förbi henne och vidare mot vardagsrummet som låg rummet bredvid. 
   ”Ge mig en anledning.” 
   ”Du bråkar med fel tjej”, förvarnade hon snabbt, eller gjorde han? Kevin hade bråkat med henne hela året och hon hade aldrig så gott som lyft ett finger åt det, men just nu gällde det hennes Nutella, och det kändes på något sätt viktigt. Aldrig att han skulle våga doppa den där skeden i hennes Nutella och vidare till hans äckliga mun med alla de kränkande kommentarerna som hade passerat därifrån. 
   ”Din pappa sa åt mig att känna mig som hemma”, flinade han retsamt då han öppnade locket, och slängde iväg det över axeln så att det träffande Bella i huvudet. Hon ryckte genast till och blicken blev irriterad. Åhnej. Glöm det. 
   ”Du är inte min kompis”, påminde hon honom hårt. ”Du är... ingen.” 
    ”Ingen?” Han såg på henne med dramatisk blick och handen placerad på hjärtat. ”Aj, Bella. Har du inga känslor?”  
   Hon kisade med ögonen mordiskt mot honom. Han flinade endast och vände sig om med ryggen åter mot henne. Innan hon hann svara honom så hörde hon klicket när han slog skeden igenom den guldiga porten till Nutella.. Hon skakade på huvudet innan hon tog språnget och skrek åt honom att släppa Nutellaburken, men han höll retsamt nog ryggen mot henne vart hon än sprang omkring honom. Hon hatade att vara så liten. Han var precis som de andra killarna, som jättar jämfört med henne. Hon slog honom hårt i ryggen, för första gången. Men som sagt; det handlade om en Nutellaburk. Han skulle knappast få… och så såg hon det. Han doppade skeden ner i Nutellan och fångade upp en bra stor klick och visade henne tydligt över axeln, samtidigt som han flinade. Han njöt av det här, men nu det var färdiglekt. Nu var det krig. 
   ”Du skulle bara våga!” Efter att ha försökt jaga Nutellan ett bra tag så slängde hon sig nu upp på hans rygg och klamrade sig fast. Hon drog tag i hans axlar och hennes ben klättrade kämpande på honom för att hålla sig kvar så gott som möjligt. Han skulle släppa den där Nutellaburken, om det så var det sista hon lyckades med i sitt liv. Han skulle ut härifrån, och ingen Nutella till honom heller. Han förtjänade det inte!
   ”Du rör inte min Nutella!” 
    ”Titta på mig!” sa han högt och med armarna ur hennes räckhåll så lyckades han slänga in skeden i munnen med högt hummande ljud till njutning. Det var som att han krossade hennes hjärta på detta sätt. 
   ”Kevin!” Hon slog till hans bakhuvud och därefter lyckades ta skeden ur hans mun och tog sig därefter ner till golvet igen, därefter skrattade kort till. ”Hah!” 
   Hon höjde skeden som att hon hade nått sitt mål för dagen. Men Kevin såg bara retsamt på henne då han själv visade upp det han hade; en hel Nutellaburk. Självklart. 
   Hon hade ingenting jämfört med honom, och just det var han väl medveten om då han doppade ett finger i den och med rejäl klick på fingret så tog han in det i munnen med blicken kisande mot henne. 
   ”Vill du ha eller?” Han ska inte ens fråga det. Det var hennes, som han inte ens hade frågat om. 
   ”Du”, viskade hon fram med mordisk blicken. ”Du har gått steget för långt.” 
   Han klampade in i hennes hus och det första han gick till var hennes kök och letade fram det värdefullaste hon hade. Vad var han för slags monster egentligen? 
   ”Vad tänker du göra åt det?” Kevin såg aning retsam ut. Han såg inte ut som i skolan då han slog henne ner till marken med kommentarer, utan denna gång såg han mer retsam ut på ett lekfullt sätt. 
   ”Vad sa du?” Bella kände sig som borta. Vad sa han precis? 
   Han flinade åt henne med blicken sänkande innan han tog steget utmanande närmare henne. ”Jag sa”, upprepade han lågt för henne. ”Vad tänker du göra åt det, Bella?” Ja, vad tänkte hon göra åt det? Hon kände sig vilsen i sitt egna hem, hur dumt var inte det? 
   ”Vad jag tänker göra åt det?” 
   Han flinade åt henne. ”Söt”, kommenterade han. Det kom helt från ingenstans och motsatsen till det som han brukade säga till henne i vanliga fall.
   ”Du menar ful?” rättade hon honom med ett förvirrat ansiktsuttryck.  
   ”Det också”, retades han lätt bitandes i underläppen och Nutellan lätt hypnotiserande framför henne. ”Ta den då.” 
   Det verkade så trovärdigt att bara kunna räcka ut handen och få tag i den, men det var lättare i tanken än i handling. Hon var så liten då hon sedan började jaga runt efter honom i hela vardagsrummet. Soffan var tillslut den enda som var mellan dem då hon sprang runt efter honom. Hon kände redan hur konditionen svek henne. Snart tog hon den enkla genvägen och klättrade upp för soffans rygg och slängde sig med ett hopp över honom och brottade ner honom på golvet, till sin förvåning så fick hon ner honom, och fick även Nutellaburken i sina händer. Hon andades uppjagat, trots att det denna gången varit hon som jagat honom. Hon satte sig gränsle över hans mage för att hålla honom nere, bästa sättet så men egentligen kunde han lätt slå undan henne ifrån sig som att hon var ingenting, men han låg endast ner road med blicken på henne. Hon såg till att hämta andan innan hon lågt började prata. 
   ”Jag har aldrig gillat dig", andades hon med blicken på honom. "Och ännu mindre nu. Hur vågar du röra min Nutella?" 
   "Jag som precis började gilla dig", flinade han innan han i en snabb sekund vände sig med henne och brottade ner henne underst och därefter gjorde det otänkbara; han droppade sitt finger i Nutellaburken och drog det sedan ovanför hennes överläpp. 
   "Funderat på att odla mustasch?" drev han, och hon var då snabb med att själv få till Nutella över så många fingrar som möjligt innan hon tryckte dem i ansiktet på honom. 
   "Du är så jävla ful", men trots denna kommentaren kunde hon inte undgå från att faktiskt le. Han gjorde en grimas där han nu var över henne med massor av prickar av Nutella över hela ansiktet.
   "Gå av mig", viskade hon snart med paniken som slog henne i bröstet. Han höjde ögonbrynet åt henne med ett flin. 
   "Varför?"  Varför? Varför inte? Hon kände sig redan stort besvärad av att ha Kevin över sig, för att inte nämna att bara ha honom i huset över huvudtaget. 
   "Varför inte?" frågade hon tillbaka lågt. 
   "Jag vill inte", flinade han med ansiktet bara någon liten bit ifrån hennes. "Vill du?" 
   Hon blev stel av hans fråga. Ville hon inte ligga där under Kevin och mysa efter lite Nutellakrig? Svaret var väl ändå ett självklart nej, eller var det verkligen det? 
   Snart så sänktes Kevin ännu lägre till henne och det ofattbara hände. Hans läppar snuddade lätt vid hennes och hon låg som förtrollad utan att kunna röra sig. Hans mjuka läppar pressades lätt till hennes i en kyss, som hölls i flera sekunders tystnad med hennes händer lätt vid hans kinder. Hon kom på sig själv att faktiskt njuta under kyssen, där hon låg med slutna ögon och läpparna lätt på väg mot att sära sig för honom för att sedan möta hans tunga, men hon avbröt det då genast med ett ryck som fick henne att bita till honom i läppen. Han rycktes då själv till och ryggade tillbaka. Hon slog händerna mot hans bröst och med all sin kraft så knuffade hon av honom. 
   Hon kämpade direkt upp sig på ben innan hon snabbt tog Nutellaburken och skeden som låg på golvet och gick ut från vardagsrummet där hon lämnade Kevin där han låg rygg på golvet med armbågarna lätt i stöd och blicken förvirrad efter henne samtidigt han kallade på henne; Bella? 
   Hon var snabb med att lägga in Nutellaburken i lådan och direkt skjuta igen lådan stängd igen. Hon slängde skeden i diskhon innan hon lutade sig mot den med blicken rakt fram och handen lätt rörande vid sina läppar. Han kysste henne. Kevin kysste henne. Kevin var hennes första kyss, och det kändes... bra. Varför kändes det så bra när det egentligen var så fel? Kevin var bland de sista som förtjänade henne. Hon förtjänade inte heller någon av dem, enligt henne själv.