Fyra Röda Rosor

Kapitel 37

Taylor högg tag om Bellas axlar och berömde henne stort för dagen.
  "Du kommer att klara dig alldeles utmärkt nästa vecka!"
  Hon släppte taget om Bella och började istället vifta med armarna över hela rummet berättande om vilka som skulle komma och se pjäsen, därmed nämnde hon också att pjäsen skulle vara för hela skolan. Bella stängde av Taylors röst, det var bäst att göra så. Hon gjorde bara Bella nervös vid sina ord. Bella klarade knappt av denna grupp hon hade jobbat med i veckor, och nu skulle det bli något så stort som en hel skola plus föräldrar med mera. Hon skulle svimma. Kanske Julia på scen skulle sluta andas på riktigt. Bella såg sig runt omkring och fick se Zac som snackade med Kajsa. Kajsa som hade ett leende på läpparna och det riktigt glittrade i hennes ögon när hon pratade med Zac. Bella kunde inte hjälpa det utan kände sig besviken. Varför, kunde hon inte riktigt förstå. Zac tillhörde inte henne och det ville hon inte heller att han skulle göra. Det var bara någonting med honom som gjorde henne besviken.  
  Zac var bara Zac. Det där med att döma namnet kunde hon inte längre hjälpa. För Zacs namn fanns överallt bland skvaller. Han lekte runt med tjejer. Han behandlade dem som skräp och fick inte skuldkänslor för det. Han hade ett gäng, kanske hela skolan var hans gäng egentligen men till största delen hade han ett gäng på tre killar bakom hans rygg som lydde vad han än sa. Om han hade bett dem att hoppa så skulle de bara fråga; hur högt?
  Zac hade makten och det såg han ut att vara väl medveten om, då han lutade sig till Kajsa och viskade något i hennes öra som fick henne att fnissa. Han såg över axeln och fick därmed syn på Bella. Utan att säga något till Kajsa så gick han vidare fram till Bella. Han sneglade runt, som att han precis som andra killar gjorde kollade om det var någon som såg, mer än Kajsa som stirrade på dem från sitt hörn.
  "Kom", mumlade han.
  Bella ville säga nej. Hon ville skrika nej, men istället gick hon tyst och lydigt efter honom när de gick ut ifrån salen tillsammans. I tystnad gick de bredvid varandra ut från skolan och väl där ute såg han på henne med höjt ögonbryn. Han väntade, tålmodigt.
  Hon fortsatte att gå i tystnad, vilket han suckade åt.
  "Säg det", muttrade han.
  Bella stannade upp och såg på honom länge under tystnad.
  "Säg vaddå?" frågade hon honom lågt.
  Han ryckte på axlarna. "Vad du än har att säga."
  Bella tog ett djupt andetag innan hon attackerade honom med orden.
  “Vart ska jag börja? Jag hatar dig, Zac. Jag hatar dig så mycket just nu. Det har jag alltid gjort, men att leka med mitt hjärta? Var det inte tillräckligt att jag lät er leka med allt annat jag hade som tillhörde mig?” Orden kom på varandra i en hastig fart och hon hann knappt andas mellan meningarna. “Du höll denna leken hela tiden. Vad gick den ens ut på? Att få mig att brista i tårar? Psykiskt om att få mig kär eller handlade det om fysiskt? Handlade det om det enda jag ägde? Min oskuld? Jag vet inte. Jag vill inte ens att du ska svara på det.”
  Zac stod och såg på henne under tiden som hon tog ut alla ord på honom. Alla hennes tankar och funderingar. Även hennes anklagelser mot honom. Han bet sig om underläppen och snart vek han undan blicken av skam.
Hon fortsatte.
”Jag hatar dig så mycket.” Hon tog steget fram mellan dem och knuffade bak honom. Han klev bakåt av den plötsliga knuffen och tittade upp från marken. ”Se på mig!”
  Bella skrek mot honom. Hon fortsatte att slå med knytnävarna mot hans bröst. Han lät henne att slå honom med smällar efter smällar, som vindpust mot hans bröst endast. Tårarna samlades i hennes ögon.
  ”Jag hatar dig”, viskade hon andfått och snart blev orden starkare och högre.
  "Det var en lek", flämtade hon fram. "Det var en lek hela tiden och du var ledaren. Det är alltid du. Det är alltid du som startar allt som får mig att må dåligt.  Så självupptagen, bortskämd och tror att du kan få allt som du vill ha."
  Under alla ord som skreks så stirrade Zac på henne samtidigt som han började skaka på huvudet. Han öppnade munnen hela tiden för att säga emot henne men varje gång laddade Bella upp på nya ord att skrika åt honom. Det fanns bara ett sätt att få henne tyst, på det sättet som fick varje tjej tyst och därmed fick henne lugn. Han tog hennes ansikte mellan hans händer och försökte få ögonkontakt med henne men hon fortsatte bara skrika på honom om hur mycket hon hatade honom. Han stod knappt ut. Plötsligt under hennes laddade ord så pressade han sina läppar till hennes och kysste henne hårt. Hennes ord slutade mitt i en mening och händerna som argumenterade innan blev som stela vid hennes sidor höjda i luften.
  Har du saknat mig? Borde du inte ens känna dig lite smickrad över att jag vill kyssa dig? Innan hade hon haft svar på detta. Tydliga svar; nej.
  Men hennes säkerhet var som borta när hans läppar trycktes mot hennes. Hon kände sig svag, så som kärlek skulle få en att känna, hade Fanny en gång beskrivit det som. Men Bella tvekade starkt på om Fanny menade svag på detta sätt. Svag som i att vara fast i skit som man inte kommer ifrån.
  Skit som hon hade fastnat i och inte kom upp ifrån. Han smakade lätt på hennes läppar till ett avslut innan han såg in i hennes ögon. Hon slöt upp ögonen och såg in i hans.
  ”Du tror att du kan få allt som du vill ha, Zac”, viskade hon fram och därmed placerade sina händer över hans och flyttade ifrån. ”Men du kan inte få mig.”
  ”Jag vet”, mumlade han.
  ”Är det därför du vill ha mig, Zac?” viskade hon fram sammanbitet. ”För att du inte kan få mig?”
  Zac suckade, som att han gav upp på Bella, eller för att han inte ville erkänna anledningen till varför han ville så gärna ha Bella.
  ”Du fattar fan ingenting”, morrade han innan han vände sig om och började gå ifrån henne.
  Hon tänkte inte låta honom försvinna utan förklaring, det var det sista hon behövde. Hon krävde en förklaring av Zac. Hon ville få ihop alla bitar. Vad var det med honom egentligen?
  ”Vad fattar jag inte?” skrek hon efter honom. ”Att du är en bortskämd kille som leker med tjejer som att de vore leksaker?”
  Med de orden så vände sig Zac sig om. Något var då annorlunda med honom. Hans ögon riktigt brann då han såg på henne. Om hon inte visste bättre så skulle han ha skickat Nathan till att slå henne vid detta laget. Men Bella kände sig inte rädd. För på något sätt började det till hennes stora förvåning.kännas som att Nathan var den som hade skickat rosen.  Förlåt för allt han hade gjort och kommer att göra. Självklart skulle han fortsätta med att lyda Zacs order. Han skulle fortsätta slå Bella, och hon visste inte varför han var sådan. Han måste ha en anledning. Men hur som helst, det verkade inte som att han skulle attackera Bella vid detta tillfälle även om Zac sa till honom.
  ”Varför har du ingen respekt?” viskade hon fram med ögonen tårandes.
  Hon gick fram till Zac farligt nära, så pass att hon kunde känna hans andedräkt som andades tungt åt hennes ord.
  ”Jag hade respekt”, viskade han fram. ”Du är så jävla störd.”
  ”Du har ingen respekt”, viskade hon fram med kisande ögon. “Det har du aldrig haft.”
  ”Vet du vad?” fräste han åt henne. ”Stick härifrån. Jag skiter i dig. Jag tänker inte ens titta på dig längre. Så bara ta och försvinn.”
  Normalt sätt så skulle hon knäppa ihop händerna och kyssa ett tack till gudarna där uppe, då hon såg Zacs ryggtavla bli mindre. Men hon kunde inte känna sig tacksam över det. Hon kunde inte lämna allt, då hon hade märkt att Zac hade något att säga, men att det aldrig kom till slutklämmen. Hon krävde att få veta vad han hade att säga.
  ”Zac!” ropade hon efter honom, men han vände sig inte om. Snart var han ur sikte och hon stod kvar med blicken förtvivlad.
 Hon var pågång att springa efter honom med hennes mobil gav ifrån sig vibration i hennes bakficka. Hon letade upp den och slängde en blick mot displayen som lyste upp kontaktnamnet med bild på tjejen som ringde mycket lägligt.
  ”Fanny”, suckade hon lätt.
  Fanny i andra änden pratade på direkt då Bella hade svarat.
  ”Dina föräldrar undrar vart du är. Det undrar jag också. Vart är du egentligen?”
  Bella bet sig lätt om underläppen då hon började att ta stegen på vägen som skulle leda henne till Zacs hus.
  ”Zac”, sa hon kort.
  Det blev tyst. Hon hörde inte ens Fannys andetag vid namnet.
  ”Det kan jag inte säga”, mumlade hon. ”Din pappa är så allvarlig med att du inte ska vara med killar just nu, det vet du.”
  ”Jag är i skolan”, ändrade hon sig mumlande. ”Säg att jag är och övar på pjäsen. Stor övning är det idag.”  
  Det fick räcka innan de lade på. Fanny hade låtit misstänksam och det hade hon heller inte fel med att vara. Bella undrade själv vad hon höll på med.
  Väl då hon började gå så kom Zac hem. Han klampade in i huset och möttes inte av någon Lisa eller Kent. Det var han tacksam över. Han behövde vara ensam. Han sparkade av sig skorna som träffade med hårda smällar in i väggen, dem smällar som han hade velat ge Bella för att få henne tyst då en kyss inte hade räckt. Pulsen slog i honom, inte bara i kroppen utan uppe i huvudet. Det brann i honom. Det gjorde ont. Han drog handen genom håret frustrerat innan han med snabba steg försvann upp på sitt rum. Väl där såg han till att starta stereon på högsta. Bandet Panic! At The Disco spelades på högsta volym då han slängde sig ner på rygg på sängen med händerna gnuggande i ansiktet frustrerat, vidare till hans hår som han drog i.
  Dörren till rummet öppnades och han stönade irriterat åt det. Lisa kom alltid in och störde hur hon än kände för det. Han reste sig upp från sängen, beredd på att säga åt Lisa att dra ut, men istället stod Bella i dörröppningen och såg på honom. Han stirrade mot henne.
  "Vad fan vill du mig egentligen?" fräste han högt, för att överrösta den höga musiken som dunkade på med rösterna skrikandes ord.
  Hennes blick brann likaså som hans.
  "Jag tänkte precis fråga dig samma sak, Zac!"
  Han skakade frustrerat på huvudet.
  "Du fattar ingenting!" skrek han åt henne. "Inte något jävla skit fattar du!"
  Hon stängde dörren bakom sin rygg i en hög smäll. Hennes fräknar hade innan sett sött ut i hennes ansikte, men vid denna stund såg hon bara farlig ut, med det humöret som levde med henne också. Hon gick fram till honom med händerna som argumenterade med varandra vid hennes sidor och hon skrek högt åt honom.
  "Förklara för mig!" bad hon högt. "Förklara vad jag inte förstår!"
  Han höjde händerna och drog i sitt hår med blicken bedjande om hjälp. Ta ut henne, någon, snälla. Hon slog till med händerna in i hans bröst.
  "Vad är det jag inte fattar?"
  Zac funderade på om Bella och han överröstade det hela med deras skrik.
  "Varför tror du att det är jag som leker med tjejer?" frågade han henne högt med knivig blick. "Kajsa, hon är fan ute efter pengar. Pengar. Det är vad alla ser mig som. Fattar du inte det?"
  Hon stirrade på honom. Hon sa ingenting, utan lät honom fortsätta.
  "Tjejer kommer till mig för att de vill ha dyra presenter", fräste han högt. "De kommer till mig för att få hög status, sex och dyra gåvor. Det är fan allt jag är för dem."
  Bella såg ut att vilja säga något men istället skakade hon bara på huvudet åt det. Hon trodde inte på hans ord, trots hur vettigt det hela verkade. Tjejer såg Zac som en biljett till högre status, så var det.
  "Du är inte som dem", fräste han. "Du är fan inte som dem."
  Hennes ögon tårades, men han förstod inte varför. Det han hade sagt hade varit mer menat som en komplimang än som förolämpning, för en gångs skull.
  "Så vad är jag för dig, Zac?" skrek hon åt honom. "Leker du med mig, för att de leker med dig?"
  Så hade han inte tänkt på det, aldrig. Han skakade på huvudet.
  "Du är speciell, Bella", morrade han. "Kanske är det därför jag leker med just dig. För att du är speciell."
  "Leker", påpekade hon med blicken krossad.
  "Lekte", rättade han hårt. "Jag lekte med dig, Bella. Det gjorde jag. Men vad hade du förväntat dig?"
  "Jag hade förväntat mig att du var bättre än så, Zac!" skrek hon mot honom. "Men ibland har jag för höga förväntningar om människor, så rätt åt mig, visst är det så?"
  Han suckade högt åt henne.
  "Du skickade killarna på mig", fräste hon högt därefter. “Vad tänkte du med?”
  Han stirrade mot henne, just för att det hon sa var fel. Han hade inte alls skickat killarna på henne.
  "Jag skickade Kevin", fräste han högt. "Jag skickade en kille. Inte visste jag att det hela skulle bli en jävla lek för hela gänget."
  Hon stirrade mot honom, just för att den nyheten var ny. Hon drog händerna över ansiktet och mumlade ord som han inte kunde höra pågrund av Brendon Urie, medlem i bandet.
  "Det är fan helt jävla annorlunda nu, Bella", svor han. "Det är över nu. Den jävla leken!"
  Hon stirrade mot honom. Han kunde inte avgöra om hon tänkte skrika eller gråta. Hon såg så förstörd ut. Men det blixtrade en hel del om henne.

  Han skakade på huvudet åt henne innan han riktade handen som en gest mot dörren. Ut. Hans hjärta slog ihop med trummorna som Spencer Smith spelade. Det var där musiken kunde kallas för att bli en med personen som lyssnade. Att känna pulsen gå ihop till musiken med trummor i höga slag och hjärtat som pumpade allt hårdare i bröstet. Zac väntade på att Bella skulle dra ut men hon stod framför honom fortfarande och skakade på huvudet, innan hon till hans förvåning slängde armarna kring hans hals och läpparna attackerade hans i en kyss. En kyss som Zac var snabb med att besvara då händerna kupade om hennes kinder. Hon hamnade därefter på rygg i hans säng med Zac över sig. Musiken dunkade högt och pulsen slog hårt till den. Blodet forsade i kroppen och läpparna kysstes intensivt. Han höll armbågarna vid hennes sidor för att inte lägga hela sin tyngd på henne. Deras kroppar tätt intill varandra och vart detta skulle leda, vem visste det? _ 
Nu får ni hålla ut och vänta till nästa vecka på uppdatering. 
Som sagt; Var inga spökläsare utan trycka på stjärnan och lämna någon söt kommentar, om inte arga kommentarer, vad vet jag. Bara kör på! 
Tack för att ni läser min berättelse! Ni är mina nutellaklickar. Nutellakyss på er!