"Andas Welie!" Savannah har färgat håret igen, denna gång i mörkt blått med röda slingor i. Hon har sedan satt upp de på huvudet i två inbakade flätor.
"Hon kommer inte ha ihjäl dig heller!" Den silvriga ringen med de gröna pärlorna pryder mitt finger idag, jag hade tagit på den så fort jag gick hemifrån. Den hade känns saknad när den inte var där, som om den var viktig.
"Har du träffat Tindra?" Frågar må vara ironiskt menad men jag är faktiskt nervös. Tindra är en av mina bästa vänner och när en person man älskar säger något sårande är de tusen gånger värre.
"Vi tar de problemet när de kommer, vilket är om tio minuter. Nu berätta mer om igår." Jag suckar och ser på henne, jag antar att hon har rätt. Vi sitter inne på Clarion och ljusa väggar ger stället en sorts glädje. Hela caféet är inrett under temat bibliotekså bokhyllor finns överallt och borden vi sitter vid är utformade som stora skrivbord. Disken där man handlar ser ut som en lånedisk med scanner och allt.
"Okej, vad mer vill du veta?"
"Allt och ingenting" hennes ögon glittrar av både nyfikenhet och rädsla.
"Får jag fråga en sak först?" Jag vet inte om jag vågar men jag tror jag måste veta. Savannah nickar snabbt ser på mig med sina isblå ögon.
"Är du rädd?" Hon ser tvekande på mig en stund och sedan öppnar hon munnen bara för att stänga den igen. "Savannah"
"Ja"
Helvete.
"Är du rädd för mig?" Hon tittar på mig länge, borrar in sina isblå ögon i mina mörkt bruna. Nu kommer de, tänker jag. Nu händer de, nu får jag vet de jag inte vill veta.
"Är du dum i hela huvudet eller? Klart som som fan jag inte är rädd för dig!" Och jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Jag svär att jag aldrig har varit de, någonsin. "Sluta gråt! Trodde du de på riktigt eller?" Hennes hand läggs på mig och jag inser att jag gråter tack vare henne ord. Men de struntar jag i! Jag har en vän som tror på mig, en vän som fortfarande litar på mig! Jag är inte ensam!
"Hej!" Tindra kliver in igenom dörren och förskräckt titta jag på klockan, hon är tidig. Tindras blonda hår är uppsatt i en tofs och och på kroppen har hon en stor svart kappa. Snyggt. Sen ser jag hennes ansikte och måste titta bort, för de är avsky jag ser.
"Hej" Savannah ler emot Tindra som bara blänger på henne tillbaka innan hon övergår till att stirra på mig.
"Hallå Tindra" Rösten bär, tack och lov. Hon kisar med ögonen som för att verkligen se mig ordentligt. Sedan skakar hon på huvudet och jag tycker mig skymta en inre strid.
"Äsch, vad fan!" Hon ger mig en kram och ler sedan aningen nervöst emot mig, fortfarande med samma tvekan i rösten.
"Oatch!" Jag drar efter andan av hennes hårda kram och hon ler emot mig igen. "Jag trodde du avskydde mig?" Skamset ser hon på mig och börjar förklara.
