Han ser på mig och jag vet att han lyssnar, jag kan se det på hans ögon. Hur djupt mitt hat emot honom än är, hur mycket jag än föraktar de val han har gjort... Så kommer jag alltid att älska honom. Han är ju min Tomaz.
"Tomaz, du är bättre än så här" tårar rinner nerför hans kinder igen och jag förstår för första gången hur trasig han är. Hur hans far har förstört honom för all framtid. Han vet inte vad kärlek är, hur man uttrycker det. Inget av det han gjort är okej eller acceptabelt, inte ens förlåtligt. Men han har gjort det för att han inte vetat bättre.
"Nej, det är jag inte" svarar Tomaz och jag ser sorgset på honom. "För jag har bränt varenda bro, förstört varje chans för dig att någonsin förlåta mig. Du skulle klippa varje band till mig... Det enda du skulle minnas mig med var sorg och ilska. Du sa det och det är sant" mina ord känns hemska när han säger dem och det gör ont i mig.
"Du försökte mörda min pappa Tomaz, det gör ont. Det är vidrigt, men du är bättre än så. Du kan gå vidare, göra rätt val nu. Släpp loss mig, snälla!" jag ser hur han kämpar och sedan känner jag hur trycket ifrån kniven som ligger emot min hals långsamt minskar. En tår rinner nerför min hals för denna människa som jag hatar och älskar så intensivt. Hans händer förflyttas ner till min handled och han börjar att lossa på tejpen som håller fast mina handleder. Det är då det händer. Det är då någon tar ett beslut som kommer att förändra mitt liv för all framtid.
Tomaz kropp faller livlös ihop ovanpå mig och blod ifrån hans rygg rinner ut över mig och jag skriker. Ilsket vänder jag mig om emot Jesse och America och ser hur Jesse håller en pistol riktad emot oss.
"HAN LYSSNADE PÅ MIG!" skriker jag och panik byggs upp inom mig. "HAN SKULLE SLÄPPA LOSS MIG, HAN HADE HÄNDERNA PÅ TEJPEN" jag slår med armarna och sparkar med benen och känner hur tyngden av Tomaz kropp försvinner ifrån min kropp. Han glider ner på golvet och jag kan tydligt se hålet efter Jesses skott. "DU DÖDADE HONOM" Skriker jag och tusentals tårar rinner nerför mina kinder. America stapplar nervöst fram till mig och drar loss all tejp kring min västra handled, den högra sliter jag ilsket av själv och lämnar röda märken över hela armen. Sedan hoppar jag ner på golvet och vänder på Tomaz och lägger honom i mitt knä, torkar bort hans hår ifrån ansikte och sitter sedan med hans huvud i mitt knä och gråter.
"GÅ!" Skriker jag och ser med allt hat jag kan uppbåda på Jesse. Han svarar inte utan bara vänder på klacken och går. America ser på mig och jag nickar, sedan går hon också. Jag fortsätter att gråta hysteriskt när de har gått. Jag gråter för mig och för att jag måste leva i en värld utan Tomaz. Jag gråter för att jag avskydde Tomaz, för att han hade ihjäl människor jag brydde mig om. Jag gråter för att han älskade mig på fel sätt, för att han inte visste vad kärlek var. Sist gråter jag för att jag älskade honom, för att han var min Tomaz.
Jag sitter där länge, i en pöl av blod och gråter av lättnad och sorg. Sedan böjer jag mig ner och kysser hans läppar och viskar till honom att,
"Jag kommer sakna dig"
---
När jag kommer ut ur det lilla rum befunnit oss i ser jag att det är mitt i ingenstans. Vi är i skogen igen och jag andas in den friska luften. Intill det lilla skjulet vi varit i står en vask med diskmedel och lite saker till att grilla med. Tändstickorna och en dunk med något som står bredvid en gräsklippare intill fångar min blick och känslokall går jag fram till dem och lyfter upp de båda. Jag öppnar korken på dunken och luktar i den, bensin. Utan att låta några tankar sippra in går jag återigen in i huset och häller bensin överallt. På sjukhussängen, köksdelen och över Tomaz kropp.
~ Jesses perspektiv ~
"Vi måste stoppa henne" säger America till mig men jag skakar på huvudet.
"Vi måste göra oss av med bevisen i vilket fall" svarar jag och rycker på axlarna. Hon vänder sig om emot mig och spärrar upp ögonen.
"Så vi ska bar låta henne elda upp honom?"
"Han har ju inte direkt någon familj som kommer sakna honom" svarar jag igen och blir belönad med ett ilsket uttryck.
"Du vet att hon tror att du såg att han försökte släppa loss henne va? Welie tror att du sköt honom fast han gjorde det rätta" hon ser upp på mig och jag rycker återigen på axlarna.
"Det visste jag ju, jag dödade honom ändå" ljuger jag.
"Jag stod på samma ställe som du, jag såg samma sak. Det finns inte en chans att du såg något annat än jag, han satt i vägen och vi såg inget. Det såg ut som om han fortfarande höll i kniven och tryckte den hårdare emot hennes hals. Du trodde att du räddade henne" jag ignorerar America och tittar istället på Welie som kastar en tändsticka in i huset som tar eld och sedan börjar gå emot oss. Lågorna flammar upp bakom henne och hon ser nästan overklig ut när hon kommer och går, brunt hår som slår emot hennes axlar.
"Nu åker vi" säger hon till America men ser inte ens på mig. Sedan öppnar hon dörren och kliver in i förarsätet på bilen bakom oss och stänger dörren. America lägger en hand på min axel och viskar i mitt öra.
"Jag kanske inte har någon aning om denna mordiska värld ni lever i, men jag vet att du sköt för att rädda hennes liv" sedan släpper hon mig och går emot bilen hon också. Jag sluter ögonen, lyssnar på sprakandet ifrån huset och inser att hon talade sanning. Jag väntade med att skjuta så länge jag kunde för jag visste hur Welie skulle reagera om jag sköt. Sedan sköt jag för att rädda hennes liv.
Snipp, snapp, snut så var sagan slut. Fortsättning följer...
