Bär mig med dig

Kapitel 21

America hade bara stirrat chockat upp i taket länge när jag pratat klart. Kanske hade hon inte vetat vad hon skulle säga, kanske hade hon bara blivit stum. Vad det än var, kändes det bra. Jag ville inte ha några dumma ord som skulle trösta, det var överskattat. Dessutom kände jag som alla människor i böcker och filmer, jag ville inte vara den som människor tyckte synd om. Jag ville vara stark.

"Du behöver inte säga något America" Jag tittar ännu upp i taket, följer mönstret längsmed varje planka. 

"Jo, jag ska säga något. Jag måste bara komma på vad" hon låter bestämd, nästan barsk. 

"Tyck inte synd om mig bara" säger jag bestämt. Då sätter hon sig upp i sängen och stirrar på mig, eller jag antar det. För jag hör ett knarrande och sedan är hennes röst mer riktad emot mig. 

"Welie! Du har en pappa som var kriminell och tvingade dig slåss, du spenderade din barndom med att klistra ihop honom mitt i nätterna och din mamma sitter i fängelse! Du har rätten att till och med tycka synd om dig själv! Åh, nej nej nej! Titta inte på mig sådär" för jag hade satt mig upp i soffan och stirrade på henne. "Jag känner dig, du ska alltid vara så stolt! Men herregud Welie, det här är hemskt! Du är inte mindre modig för att du erkänner att saker är jobbigt!" 

"Jag tänker inte vara den som alla tycker synd om" säger jag bestämt och lägger mig ner igen, "Inte en chans". America bara suckar åt mig. "Nu tar vi resten en annan gång, och en sak ska du veta. Min mamma sitter inte i fängelse, hon gjorde. Och det var min idiot till pappas fel, inte mammas."

"Finns det mer?" Är det enda America säger. 

"Klart det gör, jag har bara berättat om vad som hände fram till att jag var tio." Det  var inte förrän senare det blev riktigt illa. Tänker jag, men säger inget högt. "Nu behöver jag datorn, den vi fick ifrån Peter. Jag ska försöka hitta saker om Jesse" Sedan reser jag mig upp och stirrar på America tills hon ställer sig upp och öppnar sin rosa väska för att ta ut datorn och räcker den till mig. 

"Så?"

"Tack" Muttrar jag och sätter mig i sängen med datorn framför mig och slår upp den för att skriva till den chatt jag fått nyckeln till, där man kunde få kontakt med de anställda hos Prima facie. 

Jag vill ha information, fallet med Jesse.

Skriver jag direkt när jag kommer in på den blåa hemsidan.

Diana här till er tjänst, god dag. 
Jag är rädd att vi inte har mycket att ge er om Jesse, allt vi vet om honom är strunt saker. Helt obetydliga i sammanhanget, saker som hans favorit restaurang och dylikt. 

Det var väntat, men jag är inte klar än. 

Skicka listan tack. Jag behöver mer information, om en kvinna vid namn Emma Karlsson. Allt du kan hitta, hemort och allt. 

Det går några sekunder innan jag får till svar att ett mejl med både info om Jesses konstiga egenskaper och Emmas hela liv kommer att finnas i vår inkorg om mindre än 10 minuter. 

//

"Ge dig nu Welie, stäng ner datorn, jag vill sova och det lyser i mitt ansikte." Fräser America tyst till  mig. Hon ligger  sedan länge i sin säng och sover, eller försöker,  sova trots att det tydligen är omöjligt när jag sitter i sängen mitt emot med datorn i knäet. Men jag måste få veta mer om denna man, om The one that got away. Jag måste veta vem han är, varför han är som han är och allra minst måste jag ta kontakt med honom. Hjälpa honom.

"Bara lite till!" 

"Nej, inte lite till!" Fräser hon, "Nu stänger du av, annars kommer jag och slår sönder datorn!". Återigen, det där jävla humöret. Svensk sommar, eller hur var det? Fast jag suckar, stänger av och slår ihop datorn, släcker lampan och struntar blankt i att gå upp och borsta tänderna. Eller jag kanske ska göra det? Tända lampan in till badrummet och öppna dörren så hon får ljuset i ögonen.

Sanningen är att det inte ens är henne jag är irriterad på, utan egentligen är det bristen på information. Det enda hon nu visste var att hans favorit restauranger var "Bloom in the park" och "Di Penco", två för henne helt okända ställen. Dessutom hade hon fått veta att man i början hade varit säker på att han talade med dialekt, men att den försvunnit. Han hade väl övat bort den eller något. Han tyckte om vissa sporter tydligen, men avskydde andra. Vilka hade hon inte fått veta. Det var allt hon hade på honom. Emma däremot kom ifrån Malmö men hade bott i Göteborg hela livet tills hon en dag hade anmälts som saknad, helt oväntat. Ingen hade sett henne på flera månader. Förrän idag, när vi sett henne och det innebar att ingen skulle få se henne igen heller. Alltså hade hon inget att gå på, utom möjligen det faktum att Emma hade en syster vid namn Amelia, som kanske kunde veta något. Men hon bodde precis som Emma hade gjort i Göteborg och det var långt borta. Kanske var det dags för en sväng tillbaka till Sverige?

~~~

Kort och tråkigt kapitel nu, jag vet! Men jag ville skriva! Och jag la nyss upp ett annat, så se det som min anledning ;)

Kram på er, ni är awesome!