Om någon skulle ha frågat mig för två dagar sedan ifall jag skulle kunna tänka mig att berätta för Jesse om min barndom så skulle jag ha skrattat. Trots detta sitter jag nu här på hans säng, ser in i hans ögon och har nyss berättat allt för honom. Allt jag hunnit med i alla fall och jag ångrar det inte. För det känns så rätt.
"Hur känner du Tomaz?" Säger Jesse plötsligt. Äntligen har han fått mål i mun igen.
"Varför undrar du? Och hur vet du ens vad han heter?" Och varför är det det enda du har att säga efter allt jag just sagt?
"Bara gör det" svarar han enkelt och jag ser hur svettdroppar fortfarande rinner längsmed hans panna.
"Då berättar jag inte"
"Fierce lady, jag vet inte om din envishet är imponerande eller enerverande" ett svagt leende rör sig på hans läppar och jag ser surt på honom.
"Jag skulle kunna säga detsamma" jag klistrar på ett leende tillbaka. "Du är lika mystisk du"
"Låt mig lätta lite på dimman då, jag måste berätta en sak om din..."
Längre hinner han inte innan dörren slås upp med ett brak och in störtar Tomaz med America bakom sig. Blicken i Tomaz ögon är rasande, ilsken och minst sagt mordisk. I sin hand håller han en pistol och bakom honom tittar America nervöst fram. Hennes blick är snarare nervös och skräckfylld. Sedan får hon syn på mig och hennes ögon spärras upp av lättnad.
"WELIE! Gode gud, tack tack! Du lever Welie. Åh, förlåt mig för det jag sa! Jag är så ledsen! Jag trodde du skulle vara död, jag var så rädd! Åh, stackars liten. Vad har hänt med ditt ansikte?" Hon pratar så fort att jag inte kommer på något bra svar på något av det hon säger.
"Vad gör ni här?" Frågar jag istället, med ljus röst.
"Vad fan tror du? Räddar dig ifrån en psykopat!" Väser Jesse högt. Jesse som ligger i sängen, fortfarande utan tröja, skrattar. "Bara håll käften! Jävla creep!" Skriker Tomaz åt honom och jag himlar med ögonen mot honom och börjar be honom att lugna ner sig när jag blir avbruten av Jesse.
"Du kallar mig psykopat, men vad skulle Welie tycka om dig ifall hon visste vem du verkligen var? Huh?" Jesse ser fortfarande svag ut där han ligger, rödgråten och svettig. Trots det ser han in i Tomaz ögon med en beslutsamhet som skrämmer mig.
"Vad vet jag inte Tomaz?" Jag vet att jag borde lita blint på honom och nästan räkna med att Jesse ljuger... men efter vad vi upplevt nyss så kan jag inte låta bli att i alla fall lyssna till honom.
"Inget!" Tomaz blir vit i ansiktet och jag börjar tvivla. Varför skulle han se vettskrämd ut om allt var som det skulle?
"Jesse, sanningen" jag ser strängt på honom när jag säger det och hoppas han ska svara mig något som låter vettigt.
"Tomaz och jag känner varandra, sedan flera är tillbaka. Han och hans pappa var med i ett gäng som är kopplat till mordet på min syster." Jesses röst är rak, elak och envis.
Där stannar min värld och allt blir tyst för en sekund, sedan ser jag ilsket på Tomaz som utbrister,
"Han ljuger Welieana!" och jag bara vet att det är inte orden som kommer ut ur Jesses mun som är förvridna och falska. Det är inte dem som dryper av falskhet och svek, det är Tomaz ord som gör det. Lås efter lås i mitt huvud får en nyckel i sig och jag känner mig sviken från djupet av min själ.
"Vad hände den där gången för två år sedan?" frågar jag Tomaz och ignorerar helt vad han säger. Smärtan som speglas i Tomaz ögon just då är så extrem att jag vill gå fram och ge honom en kram, men jag är för arg. Om jag gav honom en kram skulle jag förmodligen antingen börja gråta eller strypa honom.
"Welieana, jag..."
"För i helvete Tomaz, jag vill veta nu. Sanningen" jag spänner blicken i honom och ser hur hans ögon blänker av tårar som hotar att rinna över.
"Jag skämdes Welieana, jag skämdes. Det var därför jag stack! Det som hände den dagen kan jag aldrig säga igen, snälla tvinga mig inte att säga det högt" jag har aldrig sett Tomaz gråta förut, inte en enda gång. Men nu rinner en enda poetisk tår nedför hans kind.
"Okej, då slipper du. Men jag ska ha sanningen så nu går du härifrån så ska jag prata med Jesse, för just nu litar jag mer på den mordiska främlingen än min vän." Han gör en ansats att röra sig emot mig och jag sätter varnande upp ett finger i luften. "Du går nu och ta America med dig" jag vänder mig emot henne, "vi vill ju inte lämna henne ensam med en våldsam idiot, eller hur?" jag ser hur mina ord sårar henne men jag orkar inte bry mig. "GÅ!" skriker jag och America rycker till medans Tomaz bara ser på mig.
"Jag tänker inte lämna dig ensam med honom" säger Tomaz uppgivet och nickar emot Jesse och jag skrattar till svar.
"Han ligger fastbunden i sin egen säng och blöder ifrån tinningen, jag tror jag kan och redan har hanterat honom" Tomaz ser ner i marken. "du är inte rädd att han ska skada mig, du är rädd att han ska ge mig något du inte vågar. Sanningen" jag ser emot Jesse som drar på mungiporna emot mig, "kan du ge mig sanningen?" han nickar emot mig.
"Indeed I can, fierce lady" svarar han kort och ler djävulskt emot Tomaz som skakar av återhållen ilska.
"Se så bra, nu din fega idiot kan du ta min före detta vän med dig och lämna mig ifred. Annars skjuter jag dig"
"Du håller inte ens i en pistol" suckar Tomaz, "det gör jag".
"jag hittar än, om du inte skjuter mig innan. Varsågod och välj, skjut mig eller gå" jag slänger ut med armarna, ger honom fri sikt emot mitt hjärta.
Han höjer pistolen emot mig, siktar och stänger ena ögat och drar ett andetag.
~~~
Nytt kapitel! Hoppas ni tycker om det, kraaaaaaaaaaam!
