"Jag har en ledtråd!" Jag skulle vilja kalla det att pipa, inte att prata. Det som America gör just nu i telefonen.
"Okej, och den leder var och är vad?" Jag hade sprungit tills lungorna bränts tidigare, låtit allt inom mig slitas sönder i princip. Alla minnen av trasiga ansikten, blodiga handdukar och brutna ben... det måste bort ur mitt huvud.
"Jag kan möjligen veta var han befinner sig! Tydligen har han kidnappat en kvinna vid namn Emma och dem ska just nu, jag skojar inte, befinna sig på..." Jag hör massa prassel i andra änden av telefonen. "Evington 345" jag stannar till mitt på gatan,
"Du har alltså en adress?"
"Ja! Åh, jag är livrädd! Men visst är de spännande!" och så var pipandet igång igen.
"Jag antar de? Var ska jag möta dig? Jag är på någon gata i närheten av där du lämnade mig" jag hör ett djupt andetag ifrån andra sidan luren.
"Förlåt. Jag glömde, jag... Åh, förlåt bara. Hur gick de?"
"De är lugnt" jag drar upp mungiporna, "De gick sådär, men de är inte viktigt just nu" För jag vill bara glömma det tack.
"När vi kommer hem ska vi prata om de, jag svär"
"Låter bra. Så, var ses vi nu?" Jag hör ett skratt på andra sidan.
"Ehm, jag och du också tror jag... Måste ha nya kläder. Vi kan inte leka coola spioner i dessa, ska vi ses på den där affären vi såg förut? Rolly's eller något?"
"Dolly's, sure. Om 20 minuter?"
"Toppen"
//
Svarta kängor, militärmönstrade byxor och en svart munktröja. Går jag över gränsen? Jag vet inte om jag lyckas med att se ut att vara en i mängden eller om jag bara ser löjlig ut. Bredvid America ser jag i alla fall extremt töntig ut, för hon har exakt samma utstyrsel. Vi ser ut som två små barn som blivit stylade av vår mamma.
"Snälla, jag ber dig. Jag vill verkligen inte America, vet du hur töntig jag ser ut?" Jag ser på henne och hon bara ler tillbaka, "Jag ångrade mig, vet du hur töntiga vi ser ut? Som i båda två"
"Ser jag ut som om jag bryr mig?" Jag kanske skulle ha blivit arg om det inte vore för den innerliga busigheten jag hör i hennes röst.
"Fine" Med en suck ger jag upp och börjar sätta upp håret med blicken i spegeln. Hela mitt bruna lockiga hår vill inte in i tofsen förrän ungefär försök 200, men tillslut sitter de upp. När jag ser hela mig i spegeln ser jag faktiskt rätt så badass ut. I en stram hästsvans försvinner mitt hår bakom huvudet, munktröjan smiter åt kring min midja och de tajta militär tajtsen gör de dessutom lätt att röra sig.
"Se, du är cool"
//
"Och han ska alltså vara högst upp i den här byggnaden?" Jag sväljer nervöst.
"Japp"
"Den är hög"
"100 meter har jag läst"
"Oh"
"Japp"
Hjälp.
Okej, djupa andetag. Det är vad jag intalar mig själv när vi smyger trappa efter trappa upp i den höga byggnaden. Den är gammal och sliten, säkert inte använd på flera decennium. Färgen börjar skalas av ifrån trapporna som är gjorda i betong och det saknas fönster på flera ställen.
