Tillbakablick:
~ "Welieana, hur ska jag någonsin kunna tänka på dig utan att minnas min söndertrasade pappa? Jag var också med vet du, när vi åkte ifrån gäng till gäng och slog alla sönder och samman. Jag har också sätt vilket extremt storhetsvansinne våra pappor hade. Jag kommer aldrig kunna förklara varför. Det kommer för mig alltid vara ett mysterium varför vi skulle slå skiten ur hela stan. Så hur ska jag någonsin kunna se dig som något annat? Berätta de för mig Welieana" orden hugger in i hjärtat på mig, för jag vet hur sanna dem är. Jag är lika mycket olycka för honom som han är för mig. Våra pappor ingick i precis samma gäng, slogs precis lika mycket och intalade oss lika mycket båda två att slagsmål var de enda rätta sättet att hantera saker.
"Jag hatar att jag älskade dig Tomaz" viskar jag och han säger inget. "Jag avskyr att jag inte kan hata dig" fortfarande inte ett ljud, "Och jag tror att jag alltid kommer älska dig" och han säger inte ett ord. ~
Inte ett ljud säger han. Inte ett enda. Tystnaden är total och mina öron fokuserar helt och hållet på de bakgrundsljud som finns, bilar som tutar och gasar. Natten börjar bli allt för sen och kall, så hela mina armar är täckta av gåshud.
"Welie, jag..."
Welie. Tomaz kallade mig nyss för Welie.
"Bara håll tyst" jag reser mig upp lämnar den lilla källa till värme jag hade. Tomaz varma kompakta bröstkorg.
"Welieana, stanna. Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga" jag hör en massa ljud och sedan ett par fötter som går emot mig.
"Nej, Tomaz. Nej." snabbt höjer jag en hand och lägger på hans bröstkorg, den hamnar där med en smäll och jag känner hans hårda muskler.
"Varför inte? Jag vill lösa saker, jag vill vara nära dig Welieana!" Hans röst är tjock och hans bröstkorg skakar emot min hand.
"Du kallade mig..." Sedan gråter jag. Inte en tår, utan tusentals. Jag önskar att jag kunde säga att det var som på film, att en ensam tår rann nerför min kind. Att det var vackert och djupt när jag bröt ihop inför Tomaz. Inför denna sjukt vackre och förfärlige man framför mig.
"Jag kallade dig vad?" Fast så ser det inte ut i verkligheten. När man bryter ihop på riktigt så rinner tårarna nerför hela ansiktet och näsan blir täppt. Mascaran smetas ut och snoret rinner.
"Welie! Du kallade mig Welie!" Skriker jag och drar med händerna över mina ögon, säkerligen så att mascaran smetas ut över hela ansiktet. Sedan slår jag till honom, rakt på bröstet. "Slåss med mig Tomaz, snälla slåss med mig!" I en sekund tvekar han, ser på mig med skeptiska ögon. Sedan kommer det första slaget, rakt i magen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat blocka det utan problem, men inte med tårstrimmiga ögon.
Istället tar jag mig för magen och hoppar bakåt, riktar en spark emot hans skrev och ser honom krypa ihop av smärta framför mig.
"Helvete" fräser han och drar flera djupa andetag. Innan han hunnit långt i sitt veka ömkande riktar jag en ny spark emot honom, men han fångar mitt ben i sin hand och vrider runt min vrist så jag flyger iväg åt höger.
En massiv smärta gör sig till kännes i mitt vänstra lår, vilket jag landar på, och jag skriker. Inte bara av smärta, men också av frustration.
"Varför kallade du mig Welie?" ropar jag och nu tilltar vinden på taket, tur det. Ingen kan höra oss om det blåser mer. Jag reser mig upp på knä och Tomaz kommer emot mig, räcker mig en hand.
"Det räcker, kom upp" säger han med en trötthet i rösten som gör mig förbannad. Allt jag ser är rött och jag blir så ilsken, så arg. Allt jag vill är att slå honom.
"Varför Tomaz!?" Skriker jag igen och lägger min hand i hans och drar hårt så han faller. Saken är bara den att jag hade tänkt att han skulle falla bredvid mig, inte på mig. Hela hand tyngd pressar mig emot marken och min andhämtning blir ansträngd.
"För att" börjar han och lägger sin hand emot mig hals, kramar. Inte hårt nog för att strypa mig, tillräckligt för att visa att han skulle kunna om han ville. "Namnet Welieana är förknippat med så mycket känslor, känslor jag försöker förtränga" hans ord får tyst på mig och jag ligger helt stilla.
"Varför?" väser jag. Han lutar sig fram emot mig, kommer väldigt nära och jag känner hans andetag emot min hals.
"För att dem handlar om att kyssa dig" viskar han och hans svarta hår hamnar i mitt ansikte. Sedan släpper han taget om min hals och höjer sitt ansiktet så det är över mitt. Jag ser in i hans blåa ögon, den isblåa färgen får fjärilarna i min mage att löpa amok.
"Låt mig göra det åt dig" viskar jag tillbaka och höjer mitt ansikte emot hans och blir mött på mitt. Jag känner hur han slappnar av, hur hans läppar likt dansar med mina. Hud emot hud, kropp emot kropp. Hans hår kittlar min panna och plötsligt snurrar vi runt så att han är under mig istället. Ett stön slipper ur min strupe och Tomaz andas tungt under mig. Mina händer utforskar hans hårda bröstmuskler, det klassiska sexpacket och senare hans vackra ansikte.
Kyssarna vandrar neråt och han kysser mitt nyckelben, mina axlar och sedan min nacke.
~~~
Förlåt för att kapitlet dröjt så, har jobbat och varit ganska trött! Men nu har jag äntligen lyckats skriva något! Vad tyckte ni?
Kram till er alla!
