Bär mig med dig

Kapitel 4

På vägen hem är jag själv för både Tindra och Savannah skulle ner till centrum efter skolan. Så nu ska jag ha en dejt med en varm, trång och svettig buss! Ensam! Utan Savannah! Yey... I ärlighetens namn så har jag varit med om mycket värre, så jag ska väl inte klaga antar jag. Dessutom kan de vara rätt så skönt att bara stoppa hörlurarna i öronen och slappna av ibland. Mina fötter värker dessutom på grund av de för små skorna så att sätta sig i en varm och trång buss låter helt okej, konstigt nog.

Äntligen framme vid busshållplatsen slår jag mig ner på den blåa bänken och tar upp hörlurarna. Snart är if I die young med the band perry igång i och jag sluter ögonen för en sekund.

If I die young, bury me in satin
Lay me down on a bed of roses

Orden är lugnande och jag slappnar snart av och all stress efter dagen kan slutligen rinna av mig.

Sink me in the river at dawn
Send me away with the words of a love song

Jag älskar den här sången, verkligen älskar den. Jag lever mig in varje ord och lagom som jag inser hur otroligt korkad jag måste se ut som sitter och blundar på en busshållplats känner jag något kallt på min vänstra axel. Snabbt slår jag upp ögonen och snor runt, bara för att se en man stå bakom mig. Han har långt svart hår som sitter i en hästsvans och hans kläder är endast vita, en hemsk skjorta som smiter åt kring kroppen och ett par tajta shorts. Hela han ser konstig ut.

"Eh, ursäkta?" säger jag smått irriterad då hans hand fortfarande ligger på min axel. Han ser på mig med mört bruna ögon och jag kan inte hjälpa att jag ryser.

"Welie Amelie Tova Eriolo?" Han har en mörk raspig röst och hans hand är fortfarande på min axel.

"Ta bort handen är du snäll" Mumlar jag och han ser förvirrat på mig innan han tillslut tar bort den, som om han glömt av sig. Sedan kommer jag på en sak till, han hade vetat mitt namn... hela mitt namn. Jag låtsas inte om de utan ser bara undrande på honom. "Bussen kommer om 10 mintuter om de var det du ville" säger jag och ler emot honom. Han må vara otäck, men jag kan ju inte göra mycket åt det.

Men han bara skakar på huvudet. Sedan säger han hela mitt namn igen,

"Är det du?" avslutar han med och ser på mig. Jag överväger en stund att ljuga, men vad skulle de tjäna till?

"Eh, hm. Ja?" svarar jag tveksamnt och med en aning skräck i rösten. Plötsligt skiner den unga mannen upp och ett leende sprider sig på hans läppar.

"Men så bra! Jag är ny på allt det här förstår du. Men ikväll är det i alla fall dags!" Hans leende försvinner inte och jag ser förvirrat på honom. Dags för vad? Ikväll hade jag bara tänkt ha en helt vanlig mysig hemmakväll. Han ser plötsligt ut att komma på sig och med ett "aha!" sticker han ner handen i sin vänstra ficka och plockar upp en liten lapp med krokiga bokstäver på.

"Här är adressen!" orden kommer ur hans mun med stolthet och jag ler nervöst emot honom och räcker fram handen. Han lägger i lappen och jag tänker att han fortfarande är lika förvirrande när han vänder sig om och går.

Trapetsgatan 98G
Mvh, Peter.

Eh, va? Ingenting är logiskt i mitt huvud och jag bestämmer mig för att googla adressen när jag kommer hem.
//
"Åh! Min grutten är hemma!" skriker mamma när jag kliver över tröskeln hemma och jag kan inte hålla tillbaka ett leende. Efter den konstiga bussfärden är det skönt med lita vardagsdramatik. "Miraa-kleet!" Skriker mamma och vill som vanligt att våran älskade katt med det konstiga namnet ska komma och hälsa på mig.

"Mamma, Miraklet vill inte! Kom och ge mig en kram du istället!" skriker jag tillbaka och känner hur rösten skär sig på slutet. Snart kommer min mamma ut i hallen med en aningen trumpen minn, men hon ger mig ändå en kram.

"Men titta!" skriker mamma glatt och ser på trappan där Miraklet står, "hon kom!" jag suckar och böjer mig ner för att klappa den stora vita katten. Hon purrar och vänder rumpan till mig.

"Huuh" suckar jag åt henne igen men drar med handen över den gråa svansen innan jag ställer mig upp. "Jag ska säga dig att jag verkligen behöver nya skor mamma, Dessa är alldels för små!" mamma ger mig en blick som säger att jag faktiskt har egna pengar att handla för och jag ler sockersött emot henne. "Snääälla mamma? Bara ett litet bidrag?"

"Det kan du glömma" hennes röst är bestämd men vänliga och jag nickar medgörligt,

"Jaja, jag vet".

"Precis, Äter du hemma ikväll?" mamma sätter handen på precis samma ställe på trappräcket och jag håller inne med ett skratt. Jag svär att man kan urskilja konturerna efter den även när den inte är där snart.

"Japp" Mamma nickar emot mig och går ut i köket för att laga till någon form av utsökt måltid till oss. Själv springer jag upp på mitt rum och slår på datorn. Även om mannen vid bussen var läskig måste jag erkänna att jag blivit nyfiken på var denna mystiska plats är.

Eniro, Trapetsgatan 98G, söker jag på och blir direkt hälsad av eniros gula layout. Det finns bara en adress och jag trycker på den och sätter nästan i halsen när jag ser var det ligger.

~~~

Jag ber om ursäkt! Har inte hunnit kontrollläsa kapitlet!

Vad tycker ni om boken? Kram!

Kritik motages varmt.