Kapitel 30 nu, kommer på grund av det skriva det dubbelt så långt! Njut! Och snälla, lämna en kommentar efteråt! Tusen pussar till er!
~~~
Helvete America! Var du tvungen att kalla mig för våldsam idiot? Det gjorde så jäkla ont, så helvetes ont. Jag trycker ner gasen och vevar ner rutorna, det är ingen här. Allt är helt öde. Vinden blåser mig i ansiktet och doften av skog samt nylagd asfalt fyller mina lungor.
"HELVETE" skriker jag högt och känner hur något släpper inom mig, det är så skönt att få bryta ihop, att få vara arg. Att få hata hela världen, att få släppa på den kontroll jag alltid har. Att inte behöva vara lugn för alla andra skull, det är så frigörande och underbart att jag skulle kunna kyssa någon. Jag gasar igen, fortare, fortare och fortare. Känner hur hela min kropp trycks bak emot sätet, hur mitt hjärta slår i en rasande takt. Jag älskar det, att få släppa på allt! Jag känner mig fri.
Och sedan blir det mörkare och mörkare inför ögonen och jag känner hur jag börjar bli dåsig. Vad i helvete? Jag förlorar kontrollen över mina ben och släpper både koppling och gas. Bilen skakar till och min fot hamnar på bromsen. I ett slungas jag framåt och bilen stannar på stället. Sedan är det kolmörkt och inget annat än tystnaden skriker i mina öron.
//
Mitt huvud smärtar, något enormt. Mina ben värker och bröstet gör ont, varje andetag svider i hela mig.
"Öppna ögonen, annars får du inget se" Nej. Nej, nej, nej. Snälla, nej.
"Se vad?" Mina ögon förblir hårt åtknipna och min röst är svag och rasslande.
"Det vet du inte förrän efteråt, eller hur?" Rösten är bekant, skrämmande och bestämd. Att den är bekant ger mig trygghet. Fast samtidigt väcker den minnen av skräck inom mig.
"Du verkar väldigt fast vid det uttrycket" det finns absolut ingen kraft i orden som jag uttalar, de är fortfarande lika svaga och olyckliga.
"Det var du som sa det till mig fierce lady" Vad kallade han mig?
"Det var en gång" svarar jag, lika ömkligt.
"En gång jag aldrig glömmer. En gång då jag stod med en pistol emot din panna, just så här." och så känner jag den, en kall pipa emot min panna. Det svider, jag har nog slagit i huvudet.
"Det är inte första gången jag har en pipa emot pannan och överlever" mumlar jag, fortfarande med rösten lugn men svag. Jag hör ett skrattande till svar.
"Av någon anledning är jag inte ens chockad, speciellt inte med tanke på det folk du umgås med" han skrattar igen, som om han vet något jag inte vet. "Men saken är den fierce lady, att jag har då aldrig hållit en pipa emot någons panna utan att skjuta. Jag lämnar inget oavslutat. En lös tråd, en brist i min maskering det är vad du är. Men jag kan inte få mig själv till att skjuta dig, inte att avsluta ditt liv. Varför inte, när det betyder så lite?" Han tystnar som om han väntar sig ett svar, men det är ju inte som om jag har något.
"Vad kallade du mig?"
"Öppna ögonen" Jag ger upp och slår upp mina ögon. Hans ögon är lika mörka som jag minns dem, svarta som natten och mer spännande än allt annat i mitt liv. Han är otäck, fascinerande och löjligt vacker. Han får mig att vilja spy, fly och gråta. Han väcker min stridslust, min ilska och djupt gömda stridsglädje.
"Bättre, Jesse?" andas jag, klarare på rösten.
"Mycket" han trycker pipan hårdare emot min panna och jag ser hur en svettdroppe rinner längsmed hans ansikte, över pannan, käklinjen och ner över halsen.
