Ush, skollunch. Finns det något hemskare? Nej, jag skojar inte! Det är en allvarlig fråga, skolmat är verkligen vidrigt. Det smakar som överkörda hårtorkar! Okej, jag ska erkänna en sak, jag har aldrig smakat en överkörd hårtork.
"Welie! Lyssnar du nu då? Uppblåsta ko, lyssna älskade" Tindra, alltid lika trevlig. Idag hade hon sitt långa blonda hår i en fläta på höger sida eftersom den vänstra är rakad och hennes ögonfransar för dagen var långa och krokiga längst ut på kanterna. Fast man fick inte kalla de för krokigt, jag råkade säga det en gång och Tindra gav mig en halvtimmes lång föreläsning om vikten av att kunna de rätta orden när de gällde lösögonfransar.
"Ja, seriöst. Jag ska berätta nu!" inbryter Savannah och ler lika innerlig som tidigare den här morgonen. Hon hade precis som min mamma sitt hår i en färg lika galen som simmande rymdkossor och jag kunde inte låta bli att le vid tanken på simmande rymd kor... Vänta vad pratade jag om?
"Haallåå! Världen anropar Welie!" Tindra viftar med sin hand framför mitt ansikte och jag bryts mig ur min trans och ler emot henne.
"Hehe, ber om ursäkt?" säger jag och rycker på axlarna och försöker le mitt allra innerligaste leende. De andra två bara skrattar så jag antar att jag blev förlåten.
"Okej" säger Savannah och puttar undan sin tallrik med stinkande tomat soppa. "Ni vet de där skumma sällskapet?" frågar hon och ser på om oss som om vi faktiskt skulle ha en aning om vad tusan hon pratar om.
"Okej, hm. Nej." Tindra suckar och tar en klunk vatten.
"Nej, nu får du fylla på lite Savannah. Jag har ingen aning om vad du snackar om" fyller jag på och hon nickar emot oss, aningen irriterat.
"De som har en skum ring på sig alltid, med en jävla drake på? Ingen har någon aning om vilka tusan de är eller vad de fyller för syfte i samhället, men de finns bara där?" nu är jag med, så jag nickar och likaså gör Tindra. Vi har alla hört om de skumma människorna med ringarna, de kommer och pratar med människor som är kriminella och så ibland. Ingen har någonsin sett dem göra något tror jag inte, men eftersom de bara umgås med kriminellt folk så måste de ju vara de själva också... Eller?
"Hur eller hur så gick nyss min farbrors, brors, mans, systers..." sedan drar Savannah en lång förklaring om vem som kände vem inkluderat alla halvsyskon och giftemål i hennes släkt. Tillslut kommer hon i alla fall fram till någon avlägsen släkting och avslutar med, "Han gick med i deras myskopakt eller vad fan det är!" och jag bara ser på henne.
"Vänta, va?" Tindra hinner före mig så jag bara fortsätter stirra på Savannah.
"Ja! Asså han bara joinade dem typ! Jag har ingen aning om hur det gick till men Peter, han heter så alltså" säger hon och ser på oss som för att kolla att vi förstod. Vi nickar bara snabbt och väntar på att hon skulle fortsätta. "Han bara lämnade jobbet en dag och sedan var han borta i en hel dag utan att säga något till någon!" Hon gestikulerar som vanligt mycket med hela kroppen när hon pratar och jag får anstränga mig för att inte få ett utbrott.
"Så han bara drog... och nu är han med dem?" Frågar jag försiktigt och ser på Savannah som faktiskt verkar aningen upprörd.
"Ja!" säger hon stressat och ser sedan först på Tindra och sedan mig, "Tror ni mig inte?". Jag nickar snabbt men inser själv hur fegt de är av mig att inte vara säga något.
"Det är klart jag gör! Men det är bara det att det är chockerande, att de händer någon som känns som... en verklig person liksom. Visst har man läst om de men de är ju inte samma sak." Savannah tittar tacksamt på mig och ser en aning lättad ut.
"Puhh, okej det där var skönt att få ur sig! Ni vet hur det liksom ligger och pyr under ytan hela tiden när man har något man vill få ur sig? Tar en massa energi!" Sedan ser hon på Tindra som ser snudd på vettskrämd ut.
Om jag ska erkänna en sak, så kan jag förstå henne. Ingen vill ha med de där människorna att göra och att vår bästa vän känner en av dem är aningen oroande. Men samtidigt kan man ju inte döma alla efter en, så Tindra får ta och skärpa sig lite nu! Savannah verkar däremot inte veta hur hon ska reagera på Tindras konstiga bemötande.
"Ehm, ja. Asså Tindra jag kan ju inte, eh... Påverka Peter." Tindra ser på oss båda och skakar sedan på huvudet snabbt, en gång, två gånger.
"Nej, jag vet. Förlåt, jag bara... Äsch, jag vet inte strunt samma!" hon ler emot oss igen och tar faktiskt ändå en sked av den där äckliga tomatsoppan.
Savannah drar, utan att dölja de, en djupt andetag av lättnad och sedan ler hon emot oss.
"Men ni måste erkänna... Om man ignorerar hela den läskiga delen, är det rätt coolt?" och i det ögonblicket gör mitt huvud fruktansvärt ont och allt blir svart.
~~~
Woop, woop! Jag är så peppad på den här boken! Till skillnad ifrån min förra bok (Inre demon) så ligger de mycket mer planering bakom denna! Jag tycker om den förra också, men i ärlighetens namn... den är lite rörig! Sen är den här inte jätteplanerad heller... cause I do not work that way ;)
Kram ifrån mig!
