De där bländande vita leendet.
Den där perfekta tandraden.
De fantastiska snirklande tatueringarna som löper längsmed hans armar.
De kolsvarta spretiga håret.
"Erkänn" han snurrar en svart blänkande pistol i händerna. "Att du blev livrädd när jag tryckte denna emot din späda lilla rygg" hans raspiga, mörka röst sänder ilningar längsmed min hela kropp. Att jag inte kände igen den, rösten.
"Tomaz" Han ler igen emot mig och de rosa smala läpparna dras upp i ett magiskt leende ännu en gång.
"Så du minns mitt namn, Welieana?" Ingen, jag upprepar, ingen, kallar mig för de. Bara människor som känt mig mycket länge vet ens om att de är mitt verkliga namn, som min far gav mig.
"Självklart, vad annars?" Tomaz skrattar och jag kan inte låta bli att dra aningen på mungiporna. Namnet ger mig egentligen inga goda minnen, inte alls. Fast jag vet djupt inom mig att idioten framför mig inte nämner de för att skada mig.
"Så, min sköna. Har du möjligen lust att berätta vad som för en sådan vacker kvinna som du själv hela vägen till London?" Jag minns detta, han har alltid varit en charmör. Hans eviga flörtande tar mig tillbaka flera år i tiden, till när jag var bara runt tio år och han nätterna igenom berättade för mitt förundrade barndoms jag om hur de var att vara nästan vuxen. Hur de var att vara ute hela nätterna, göra som man ville och gå emot hela världen. Han var förstås bara tolv år själv, men de tänkte jag inte på då. De enda som fanns i mina tankar då var Tomaz glittrande gröna ögon och ständiga blinkningar.
"Inte för att de egentligen är din business, överhuvudtaget, men..." Kan jag berätta för honom? Han ler igen, tar tag i min hand och stryker med sina fingrar över min handflata.
"De är klart du kan..." han ser upp och in i mina ögon, blinkar. Idiot. Jag höjer instinktivt ett ben upp i luften trots de trånga utrymmet i badrummet och sparkar honom rakt emellan benen. Snabbt tar han sig för magen och stönar av smärta. Pistolen faller till golvet och jag plockar snabbt upp den och han tar ett steg emot mig, fortfarande flämtades.
"Ah, ah, ah!" Jag tar tag i hans svarta munkjacka och trycker upp honom emot väggen, "Glöm inte vem som vann varenda match när vi var mindre, och jag slutade aldrig träna" min röst är läskigt mörk och mitt hjärta dunkar fort. Jag känner en enstaka svettpärla rinna längsmed min rygg.
"Inte jag heller" han drar sig snabbt ur mitt grepp och hoppar i väg den lilla meter som går på toaletten och ställer sig för att se på mig. "Du kanske vann då Welieana, men inte nu" En knytnäven kommer flygandes emot mitt ansikte men jag hindrar slaget i sista minuten med min underarm och slår sedan till honom i ansiktet med pistolen jag snott ifrån honom.
Ett knakande hörs och han backar med handen för näsan.
"Jävlar! Alltid ska du knäcka näsan på mig!"
"De viktiga är" jag backar snabbt emot dörren och ser honom tack och lov inte göra någonting för att hindra mig. "Är att jag vinner alltid, än idag" sedan stoppar jag pistolen innanför tröjan, kliver bak de sista stegen och låter dörren stängas efter mig.
Jävlar, jävlar! Jag vill inte minnas allt de där. Jag vill inte minnas Tomaz, inte min pappa, inte de där livet! Jag vill inte minnas att jag kan slåss, inte minnas att jag har ett förflutet. Jag vill inte minnas de där hemska namnet! JAG HETER INTE SÅ. Bort, bort, bort! Alla tankarna måste försvinna genast, jag är så rädd för att komma ihåg allt. De var två år sedan jag ens var i slagsmål senast!
Dörren öppnas som tur är inte bakom mig och jag skyndar vidare emot väskorna och America.
Var är hon?!
