Bär mig med dig

Kapitel 17

((Welie på bilden + en passande låt till kapitlet om ni bläddrar))

Rör med skeden, rör ett varv till. Såja. Bra Welie, du kan ju det här. Och nu andas du djupt, ser honom i ögonen. Rytmiskt fortsätter jag instruera mig själv för att inte få panik. Men hans ögon! Dem är så blå, så vackert blå. Inte som havet, utan som is. Nästan onaturligt blå och jag vill bara drunkna i dem. Fast samtidigt vill jag hoppa över det rangliga gröna bordet som skiljer oss åt och strypa honom med mina bara händer. Jag vill kasta honom tillbaka till Sverige och kedja fast honom i landet. Fast jag vill inte att han ska vara där, inte i samma land som min mamma. Framför allt vill jag inte påminnas om allt han påminner mig om.

"Du tänker bokstavligen talat så de knakar" hans sneda leende gör sig synligt och jag upptäcker att jag pressat armarna så hårt emot bordet att det knakat.

"Jag har bara mycket att... Tänka på" försiktigt lutar jag mig tillbaka i stolen och ser på honom, skådar över hans uppenbarelse. Ser den röda och vita skjortan och de ljusa slitna jeansen. Hans tatueringar är osynliga under tröjan men jag önskar att jag kunde se dem, att jag kunde få reda på va de sa.

"Tänkt klart snart Welieana?"

"Sluta" jag ser bestämt på honom "Kalla" ett finger upp i luften "mig" jag viftar de framför hans ansikte "det". Jag menade att låta hotfull men han bara skrattar åt mig och jag kan inte låta bli utan suckar och ler. "Idiot"

"Jag vet"

"Vad gör du här?" han ser inte förvånad ut över min raka fråga, den verkar snarare väntad.

"Vad gör du här?"DET VET DU REDAN! Vill jag skrika men låter bli.

"Jag frågade först"

"Okej, synd då får du inte veta då"

"Så om jag berättar först, så berättar du sen?"

"Älskade Welieana, har jag någonsin brutit ett vad?" Jag kan inte hjälpa de, nu är de nog. Jag lutar mig tillbaka i stolen och släpper ut en ljudlig suck.

"Jösses Tomaz, okej"

"Sådär ja" Det. Där. Sneda. Leendet. Gör. Mig. Galen.

"Jag är här därför att jag är en av Prima facie, En sökare" han ser på mig med en intensiv blick, inte som om jag vore galen som jag hade förväntat mig.

"Vid första anblicken" mumlar han och hans fylliga läppar kupas om kaffekoppen när han för den till munnen och klunkar. Jag ser hur hans adamsäpple rör sig upp och ner i takt med var klunk. Jag minns orden, Vid första anblicken. Betydelsen av Prima Facie.

"Precis, vid första anblicken" jag ler trött.

"Vad var jag vid första anblicken för dig Welieana?" Frågan är så smörig att jag först vill skratta men sedan ser jag allvaret i hans blåa blick och stannar upp.

"Skrämmande" ett ord räcker. Jag minns de, varenda sekund.

"Varför?"

"Det vet du"

"Gör jag?"

"Ja"

"Jag gör väl de. Jag minns de som om det var igår vet du." han ser intensivt på mig och jag svär att jag är på väg att smälta. Hans blickar är som brännande lava och jag är som ett skört och kallt isberg.

"Du har alltid varit lika dramatisk, du var likadan när du var liten och skulle lära mig slåss. Jag minns de än"

"Kom igen Welieana! Slå hårdare!" Den nya pojken står framför mig och skriker.

"JAG KAN INTE!" min pappa kliver upp bakom mig och lyfter upp mig i luften och håller mig tät intill sitt bröst.

"Är pojken dum?"

"Ja"

"Men du måste ju lära dig?"

"Jag vill inte. Jag tycker inte om att slåss pappa" Han ler emot mig.

"Jag bryr mig inte, du ska lära dig" Sedan sätter han ner mig igen och går därifrån.

"Slå, nu!" Pojken skriker och jag gråter.

"Det där var länge sedan nu" Jag tror att jag hör en ton av sorgenhet i Tomaz röst men den försvinner snabbt när han reser sig upp ifrån stolen och slänger lite pengar på bordet. "Kom nu" jag antar att jag borde vägra, stå upp för mig själv och kanske till och med vara rädd för honom. Istället reser jag mig bara upp och följer med honom, fast jag ignorerar hans utsträckta hand.

"Nu, varför är du här?" jag ser bestämt på honom.

"Jag bor här" gapande stannar jag mitt på trottoaren och bara ser på honom.

"Du måste skämta med mig! Jag berättade inte allt om mig för att bara få ut de där av dig" han ler, igen, och jag dör, igen.

"Jag flydde min egen pappa, okej?" De förstår jag. Är de någonting vi delat under tiden som unga så var de skräcken just för våra pappor och dem... andra.

"Okej"

"Welieana, jag vill ha tillbaka min pistol. Den du så vänligt snodde för 3 veckor sedan"

"Du menar den du så vänligt tryckte upp i ryggen på mig? Skulle inte tro de Tomaz"

"Du kan fortfarande slåss, jag har saknat att slåss med dig" De är något av de konstigaste någon någonsin har sagt till mig, men jag förstår honom.

"Samma här"

"De är inte många som kan vinna över mig, men de måste jag ge dig Welieana... Du klarar de ibland"

"Öh!" Jag slår till honom på armen, "När vann du senast?" jag skrattar högt.

"När slogs vi senast?" En djup fråga.

"Året min pappa dog"

"När var det?"

"2 år sedan" Plötsligt minns jag allt. Pappas ilska, alla slagsmål, sprit, droger, bilarna. Misshandlarna, alla sår jag plåstrat om.

"Jag måste gå" jag snabbar på mina steg och börjar springa.

"Welieana! Vänta!"

Trots hans ord springer jag bara fortare tills dem bleknar i bakgrunden och jag är själv i vimlet av folk.

~~~

Hello guys!

Världens luddigaste kapitel idag! Men de är ändå lite... Fire in it! Jag älskar elden emellan dessa två, men frågan är... Lyckas jag förmedla den till er också? Känner ni spänningen?