Åh, helvete vad ont de gör. Jag sätter både händerna emot huvudet och skriker omedvetet till. Snälla, få de att sluta!
"Men herregud! Welie!" Savannah skriker panikslaget och sätter sig sedan ner på knä, det är först då jag inser att jag ligger ner på marken. Hur kom jag hit? "Vad hände Welie? Vad ska jag göra?!" Savannah tar panikslaget min hand och kramar den hårt. Först blir jag arg eftersom de gör ont men snart märker jag att de är en utmärkt distraktion ifrån smärtan i mitt huvud, de hjälper mig att tänka klart.
"Hallå? Vad händer, har hon migrän?" En lärare jag inte kan namnet på står över mig och ser ner på mig. Jag känner mig otroligt liten där jag ligger hjälplös på marken så jag säger inget, bara ser upp på läraren. Det är en man i femtio årsåldern med långt skägg och mustasch som går ihop med varandra. Hans huvud är helt kallt och han ner på mig med mer förvirring än oro i blicken.
"Jag vet inte! Hon brukar inte ha de!" Hastar Savannah fram och jag försöker trots smärtan nicka medhållande. Jag har aldrig haft migrän förut, visst har jag haft ont i huvudet men... den här smärtan är extrem.
"Okej, börja med andningen" suckar läraren jag kommer på mig själv med att hyperventilera. Okej, nu räknar jag inombords. Ett, två, tre. Så ja! Lite lugnare andning! Och dessutom börjar smärtan släppa också. En gång till. Ett, två, tre. Okej, okej. Nu är det nästan bra.
"Bra" den skalliga läraren nickar emot mig och jag tycker mig ana en skymt av uppmuntran i hans ögon. Sista gången nu, ett, två, tre. Puh. Borta, smärtan är borta. Men jag känner mig fruktansvärt tom inombords, lösryckt på något sätt. Som om allt inom mig ligger på fel plats.
"Okej, Ehm... tack?" Säger jag aningen förvirrar och ser upp på den skalliga läraren. Han nickar emot och frågar hur de känns nu. Jag svarar att det är mycket bättre och ljuger om att de nog var migrän ändå. Savannah ser tveksamt på mig men håller tack och lov tyst. Läraren står kvar en sekund innan han också nickade aningen suspekt och sedan går därifrån.
"Upp med dig!" Väser Tindra och ser sig om i matsalen. Alla stirrar såklart på oss och jag kan inte låta bli att rodna en aning.
"Kan vi gå?" Frågar jag försiktigt de andra och får två nickar tillbaka.
Det är inte förrens senare som jag inser att Tindra inte sa ett enda ord när jag låg på golvet och skrek.
//
På skolans bakgård kan jag tänka klarare och fundera över vad det egentligen var som hände där inne. Tindra står med en cigarett i munnen och hela tiden hammrar hon med fingrarna på stenmuren vi sitter på. Savannah har inte slutat att stirra skräckslaget på mig ännu och själv befinner jag mig i mitt eget personliga kaos. Ingen trevlig plats att vara på.
"Okej, allvarligt nu Welie." Savannah ser på mig med allvar i blicken. Hennes rosa och lila hår ligger i slingor på huvudet och i all stress har hennes tofs nästan åkt ur håret helt. Hon ser ut som skit i håret... förlåt Savannah. "Lyssnar du ens?" Hon viftar med händerna framför mitt ansikte.
"Ja, eller nej. Förlåt. Börja om, nu ska jag lyssna. Jag lovar!" Orden som kommer ur min är verkligen sanna och när jag återigen ser hennes orolig uppsyn får jag en släng av dåligt samvete.
"Okej, bra. Nu vill jag att du förklarar vad som hände där inne!" Säger hon och pekar emot skolans matsal. "Och våga inte komma med någon skit om migrän."
"Men Savah" säger jag och använde mitt gamla smeknamn på hennes sen vi var små för att låta vänligare. "Det kanske var migrän..."
"Migrän my ass!" Ryter hon aningen irriterat. "Welie jag har känt dig i 10 freaking år och inte en enda gång har du fått de förut!" Okej, det är sant. Savannah är min äldsta vän, men jag ljög inte. Jag har ingen aning om vad som nyss hände, jag kanske fick migrän för förta gången ever...?
"Ja, okej. Nej jag vet." Suckar jag och ser hennes i ögonen. "Men jag vet inte vad de var! Jag svär!" säger jag sanningsenligt och tittar bort emot Tindra som drar ett djupt bloss på cigaretten. Hon har knappt sagt ett ord och stirrar på mig som om jag var pestsmittad. "Och vad kröp upp i din röv och dog?" Frågar jag och försöker sticka hål på den spända känslan. Men ack, så fel jag hade.
"Vet du vad jag har läst?" Fräser hon. Hela hennes kroppsspråk förmedlar rädslan. Jag skakar förvånat på huvudet, vad har hänt med min bästa vän?
"Tindra vad håller du på med?" Savah suckar och tittar besviket på henne. Men Tindras blick är klistrad på mig och jag vågar inte släppa den.
"Att innan människor går med i den där hemska pakten så drabbas de av en förödande smärta i huvudet" Savannah drar efter andan och tittar förskräckt på Tindra.
"Vad tusan! Du kan inte bara gå omkring och anklaga folk för att vara en del av dem! Tänk till Tindra!" Men orden verkar inte gå in utan Tindra bara fortsätter stirra på mig. Hennes gröna ögon nästan borrar sig in i mig och jag vill verkligen titta bort. Men det här är min vän! Inte någon jag borde bli skrämd av.
"Vad är de du antyder Tindra?" Jag försöker se på henne med samma intensitet som hon ser på mig men lyckas nog inte riktigt.
"Jag har hört att människor inte går med i den där skumma pakten" säger hon med en röst som verkar komma ifrån någonstans djupt inom henne. Jag tittar skrämt på henne, vadå inte går med? Blir man tvingad? Kanske vill hon varna mig, jag kanske har blivit drogad i smyg och därför fick sådan hemsk huvudvärk? Alla tankar snurrar och jag får ingen klarhet på någonting.
"Tindra du snackar som en jävla spåtant!" Savannah som inte tycks låta sig påverkas av den skumma stämningen bryter den och Tindra ser på henne.
"Man går inte med i den!" säger hon ilsket, "Man födds med de i sig!" hon blir alldeles röd i ansiktet. "För fan, fatta något då" avslutar hon och trycker cigaretten emot muren så den slocknar innan hon slänger den på asfalten.
"Tindra jag fattar fortfarande inte ett skit, vadå födds med det?" jag höjer på ena ögonbrynet och tänker att nu har min sjuka kompis verkligen gått övergränsen till att bli psyksjuk.
"Ni är så jävla tröga" muttrar hon och hoppar ner för muren, "ska vi gå eller?"
~~~
Gahaha! Yaay, jag är så himla peppad inför den här boken! Alltså jag vet att jag har sagt det förut men de är sjukt så jävla peppad jag är! Vad tycker ni om boken så här långt? Jag kan lova er lite kärlek längre fram... Men det tar nog ett tag!
Nu när boken är igång kommer inte kapitlen komma varje dag längre, men minst ett i veckan!
Kram!
