"Vi har ännu en ledtråd America! Kom igen! Han ska vara i en lagerbyggnad, vi måste dit nu!" Sömnigt torkade sig America i ögonen och satte sig upp i sängen.
"Sov du alls inatt?" frågar hon tjurigt och börjar direkt borsta ut sitt långa svarta hår för att borsta det.
"Ja, några timmar. Två i alla fall, strunt samma. Nu måste vi gå, vi ska inte misslyckas med vårat första fall! Jag som blev så glad när vi hittade Emmas körkort i hennes jacka innan vi dumpade henne i containern, men ledde det till något? Nej, nej, nej. Men nu ska vi göra framsteg, vakna!" hon suckar och stirrar ilsket på mig innan hon som vanligt börjar fläta sitt hår. Hon bakar in flätan längst bak på huvudet och gör sedan resten löst ifrån huvudet och låter den hänga fram ifrån hennes vänstra axel och ner emot magen.
"Var skulle han vara sa du?" America låter fortfarande tveksam och jag drar en grå hoodie över huvudet.
"I en lagerbyggnad, någon timme härifrån. Ute på vischan" sedan drar jag på mig ett par tajta ljusa jeans och sätter upp mitt långa hår i en hög tofs. "En vacker dag kör jag fläta, som du" säger jag och ler emot henne.
"Käften" svarar hon, men kan inte låta bli att le.
En timme senare, eftersom America envisats med att vi skulle äta frukost, sitter vi på en bänk utanför hotellet och väntar på att vår taxi ska komma. Jag kan inte påstå att jag känner mig säker på allt det här, men jag ser fram emot det. Jag vill inte att att Jesse ska komma undan. Snart kör en vit porsche upp framför oss och ställer sig på taxirutan. Ilsket går jag fram till den och väntar på att föraren ska rulla ner rutan. Efter en kort stund åker den ner och jag påbörjar ilsket min mening.
"Sir,you are absolutely not supposed to..."
"Hello" säger en väldigt bekant röst infrån bilen. "Taxibolaget skickade mig istället, hoppas att det är okej?" Det där var på svenska.
"Tomaz" Morrar jag fram emellan tänderna.
"Hoppa in" säger han och jag böjer mig ner så jag kan se hans ansikte, han flinar nedlåtande emot mig.
"Inte en chans!" Svarar jag förnärmat. "Vi väntar på en taxi"
"Jag kan ta er dit snabbare, billigare och mer diskret"
"Men vad vi ska göra är hemligt för dig också" Fräser jag och inser snart att jag nyss bekräftat att vi ska göra något hemligt.
"Welieana, hoppa in bara"
"Nej."
"Kom igen"
"Nej"
"Varför inte?" han ser nästan sorgset på mig.
"För att jag inte litar på dig!"
"Okej, fine." han stänger den svart tonade, säkert olagliga, rutan igen. I samma stund kör en taxi upp bakom oss och jag stampar ilsket bort till den.
"In, nu" säger jag bara till America och kliver.
//
När vi kommer fram till byggnaden spärrar jag upp ögonen, den är verkligen mitt i ingenstans. Det enda som finns runt omkring är skog, skog och mera skog. Huset han påstås finnas i är gammalt och byggt i plåt, med tonvis av flagnande grön färg. En liten sjö finns precis bredvid och i den ligger en liten båt, halvt sjunken.
"Så... han ska vara där inne?" Tveksamt pekar America emot den fallfärdiga byggnaden och jag biter ihop.
"Ja, enligt tipset"
"Welie, jag fattar inte hur du kan låta bli att han panik just nu. Den där killen försökte skjuta dig, skjuta! Det är sjukt" Jag nickar bara till svar går emot byggnaden, smyger inte. Det är ingen idé, vem som helst måste ha hört taxin i den här tystnaden.
"Det är något som inte stämmer" säger jag och känner mig som en människa i en film. "Jag vet inte vad, men det är... för tyst. America, jag vet hur fjantigt det låter. Som om Brad Pitt skulle komma ut ifrån buskarna i detta nu... men det borde verkligen inte vara så här tyst." Hon nickar emot mig och följer mig sedan över gården. Gruset knastrar under min svarta kängor och jag kan höra America hyperventilera bakom mig. Snart är vi framme vid en rostig dörr med ett stort handtag på, precis som i en skräckfilm knarrar dörren när den öppnas och handtaget gnisslar när det trycks ner. Inne i byggnaden är det inte lika tyst, ett konstant pipande hörs. Jag vet inte ifrån vad men pekar på mitt öra och ser på America för att se om hon också noterat det, hon nickar kort emot mig. Vi fortsätter inåt, går förbi stora gryt-liknande saker som det puttrar om, massiva dörrar och kliver hela tiden över höga trösklar. De stora fönster som finns är skitiga och knappt möjliga att se ut ur. Slutligen kommer vi in i ett litet rum, med ett skrivbord i ena hörnet och pipandet ökar i stryka, men ingen person finns i rummet.
"Det är tomt America, tipset sög" säger jag, just som jag ser att det ligger ett papper på skrivbordet. "Titta, kom!" viskar jag och drar henne med mig.
Det vet vi aldrig förrän efteråt... eller hur?
Är det enda som står på pappret och sekunden efter att jag läst försvinner plötsligt golvet under oss och vi faller. Båda två skriker högt, glömmer plötsligt alla regler om att vara försiktiga. Sedan sitter vi ibland en massa gamla tygtrasor och det är minst 5 meter upp till hålet vi föll ner igenom. Jag ser mig om och ser ett par röda siffror på en skärm, det är därifrån pipandet kommer!
"Nu kan vi slå sönder vad det där nu än är" säger jag och ser på America, "det håller på att driva mig galen" men hennes blick är stelfrusen och hon stirrar på siffrorna. Jag tar tag i hennes arm och kramar den hårt, hon vänder slutligen blicken emot mig och genom min hand kan jag känna hur mycket hon skakar.
"04:54, 04:53, 04:52" viskar hon och tittar på skärmen.
"Ja, America. Det är de siffrorna som står där, det är nog någon sorts nedräkning. Men det skiter jag i, jag orkar inte vänta 4 minuter, kräket ska bli tyst"
"Bo.." slutet av hennes ord försvinner i snyftningar och jag ser på hennes ögon som börjat tåras.
"Vad säger du America, lugna ner dig nu"
"Bomb!" Skriker hon, "Det är en bomb! Och vi kommer dö" sedan faller hon i gråt igen till det rytmiska pipandet.
