Tick, tack. Rummet är tyst men i mitt huvud hörs en evig klocka, hela tiden samma ljud. Tick, tack.
Andetag efter andetag. Jag känner hans andedräkt emot min panna, han känner säkert min emot sin käke. Emot min panna finns också något kallt, något som skrämmer mig så mycket att jag står stilla. För det är det enda sättet jag kan komma på för att hantera detta. Det enda sättet att inte dö. Skriker jag så skjuter han, det vet jag. Springer jag så skjuter han. Slår jag till honom och springer så hinner han kanske inte skjuta mig, men America som sitter hukad bakom den stora stolpen.
"Nå" Andas jag med klar röst, "Tänker du skjuta mig?" Han ser ner på mig och jag ser att hans ögon är gröna som skogen. Som tallar och björkar, som en midsommar äng.
"Jag..." Han säger inte mer, bara andas. Snart är våra både andningar i takt och jag fortsätter stirra upp på honom. Följa alla mönster som hans ansikte besitter. Den kraftiga käklinjen, den aningen krokiga näsan och den släta hyn. Han smala läppar och kolsvarta hår som hänger ner längsmed sidorna och till och med ramlar in dem skogsgröna ögonen. Han andas tungt och jag likaså. En järn aktig doft finns spridd i hela rummet ifrån de döda kvinnan bakom oss.
"Om du inte ska skjuta, får jag gå då?"
"Det vet du inte förrän efteråt, eller hur?" jag tycker mig skymta ett ryck i mungipan på honom.
"Det vet jag inte, du kanske skjuter mig när jag vänt dig ryggen?" genom mina ögonfransar fortsätter jag att se honom djupt i ögonen.
"Kanske det"
"Jesse?" Han rycker inte till, skakar inte, biter inte ihop. Men han blinkar två gånger på raken. Kvickt, knappt märkbart.
"Jag önskar jag visste mer om vem du själv var" han viskar orden, men så nära som jag står kan jag känna vinddraget från när orden lämnar hans läppar.
"Innan du dödar mig menar du?"
"Ja" Han bekräftade det. För första gången sa han det rätt ut, han ska döda mig.
"Welie" Samma sak igen. Han rycker inte till, skakar inte, biter inte ihop. Men han blinkar två gånger på raken. Kvickt, knappt märkbart.
"Welie?" Upprepar han och jag nickar försiktigt, känner hela tiden den kalla pipan emot min panna. "Unikt namn"
"Unik situation" svarar jag och syftar på det faktum att jag står med en pipa emot min panna och hela tiden är på väg att falla över kanten och dö. Då tycker jag mig se det igen, rycket i hans mungipor.
"Vem skickade er?" han syftar garanterat på vem som skickade oss att hämta ta hand om honom.
"Låter du mig leva om jag berättar?"
"Det får du inte se förrän efteråt" han citerar mig igen och jag ler faktiskt.
"Då får du inte veta"
"Ingen har någonsin kommit såhär nära mig förr, vem skickade er?"
"Det får du inte veta förrän efteråt" samma uttryck igen, denna gång ifrån mig.
"Efter vadå?" återigen samma förvirring i hans ansikte och backar ett steg, skiljer mig själv ifrån pipan.
"Efter att du tagit det jag har att säga dig till dig" jag vet inte varför jag säger det, men det känns så himla rätt.
"Det är rätt, mitt barn" Gareja.
"Skulle inte tro det" på en sekund ändras allt. Hans attityd, vårat lugn och vår vapenvila. För han tar ännu ett litet steg bak och höjer pistolen emot mig. "Ingen kan fucking ändra mig" han höjer pistolen emot mig och jag hör ett klick när han ser till att en kula finns redo för att skjuta mig.
Jag reagerar blixtsnabbt och höjer mitt ben i luften, låter den svarta kängan sparka pistolen ur hans hand. För en sekund ser han bara chockat på mig, oberedd på att jag kunde slåss. Men ett andetag och den stunden är förbi. Snabbt skakar han sin hand i ren reaktion och för sedan upp båda händerna framför bröstet i försvaras position. Sedan slår han med knytnäven emot min mage, jag möter snabbt slaget med min vänstra underarm och hoppar åt höger för att sparka honom i sidan.
"Bitch" väser han.
"Douche" kontrar jag snabbt.
Han höjer högra benet och sparkar mig i magen, denna gång innan jag hinner blockera vilket leder till att jag ofrivilligt faller ner till marken. Direkt utnyttjar han tillfället och slår mig med ena armbågen i huvudet. Allt blir svart på ett ögonblick.
//
"No! I didn't know what to do!" Americas vettskrämda röst hördes någonstans i bakgrunden av mitt medvetande. "I... He... Okey, listen. There was this guy and he..."
"Miss, my apologies but you have to agree with me. It's kind of weird that you was up here watching all of it and on top of that, didn't get hurt, at all i might ad." En främmande kvinna svarar America och jag börjar öppna ögonen.
"I know, I know! But..." America försöker förklara sig igen.
"And, I can't seen to wrap my head around what you guys was doing up here in the first place!"
"She can explain all of it when she wakes up, I promise" jag ser upp emot America som med sin bekanta svarta fläta står och ser nervös ut. Bredvid henne står en kvinna i svart kappa och ser tvivlande ut. "I just need to borrow your phone, please! For two minutes!"
"America, vad händer?" Frågar jag och lägger en hand på min huvud. "Jösses, det här gör seriöst ont. Vad hände?"
"Tack gode gud! Du mår bra, Welie du mår bra! Jag trodde du skulle dö! Och då skulle det vara mitt fel för att jag inte hjälpte till och herregud! Sen hämtade jag den här kvinnan när jag var nere på gatan och skrek att jag behövde en ambulans, men hon var sjuk... någonting. Så jag tog med henne upp och nu tror hon att det var jag som gjorde dig något och..." hon bara fortsätter prata och i samma stund som jag slutar lyssna kommer minnena tillbaka till mig. Han smet. Jesse försvann och än värre, han slog mig i strid.
"My dear? How are you?" den förvirrade kvinnan ser ner emot oss för America föll på knä bredvid mig och kramar hysteriskt min hand.
"I'm okey, I promise. And my friend over here" säger jag och gestikulerar med handen över den skakade America, "Is just a bit crazy, yes. But she's one hundred procent innocent. I promise you that." Kvinnan ser lättad ut och vänder sig direkt om, troligen har hon bråttom härifrån.
"If you feel okey, I think I'll leave." Jag svarar med ett simpelt,
"Yes, thank you" och snart har hon lämnat oss. Jag ser mig omkring och märker att vi inte är på samma våning som innan. "Var är vi America?"
"Jag" hon andas snabbt, fortfarande upprörd.
"Det är lugnt, jag mår bra. Jag lovar och jag minns nu, men varför är vi inte kvar på samma våning"
"Jag bar ner dig, nästan enda ner. Den döda kvinnan ligger där uppe om du minns"
"Oh"
~~~
Hello guys! NU ÄR DET SOMMARLOV. Okej, inte nu som i "nu började det" mer nu som i "Nu fan är det sommarlov på riktigt". Så underbart! Ber om ursäkt att kapitlet har dröjt så, men nu har ni ett! Jag tänker be er om samma sak som alltid, kommentera (bra som dåligt!) och rösta (om ni tycker boken förtjänar det ;D)!
Kram guys!
