Vi ska inte dö.
Jag har bestämt det, så nu är det så. Fast America som sitter bredvid mig verkar inte tro detsamma, för hon gråter konstant. Tårarna rinner ner för hennes ansikte, en efter en. Jag kan inte se henne så jättebra här i mörkret i det hål vi fortfarande befinner oss i, men tårarna är nästan omöjliga att missa.
"Andas, vi kommer härifrån" jag försöker låta lugn och greppar bestämt hennes handled, bara för att känna hur hon skakar som ett asplöv.
"03:59" piper America och jag drar ett djupt andetag. Inget blir bättre av att jag drabbas av panik. "Jag-Jag, Vi-vi... Dö-dö" huttrar hon. "Få den att stanna, stanna, stanna. Welie, stanna den" skriker hon och jag ser förvirrat på henne.
"Få vad att stanna?" Hon ser för ett ögonblick på mig och skriker,
"Världen!" sedan börjar hon skaka igen. Jag stirrar på henne och försöker minnas vad vi läst om panikattacker eller panikångest eller något liknande i skolan. Man skulle vara rädd att dö, kunde uppleva att omvärlden rörde på sig och... Jag kommer inte ihåg resten. Men jag minns att de kan sitta i allt ifrån någon timme till några dagar.
"Okej, America. Lugna ner dig" det fanns inte en chans att jag kunde ta oss båda ut härifrån med America gråtandes bredvid mig. Jag måste ta mig upp själv, men det är långt upp till taket och...
"Welieana?" Attans också. Jag vet inte om jag ska gråta av glädje eller skaka av skräck när jag hör hans röst. Några sekunder går utan att jag svarar men jag hör honom gå omkring över oss, långsamt närma sig hålet. Kunde jag behålla oss gömda ett tag till för att ge mig tid att tänka så skulle jag. Men Americas högljudda gråt hörs lång väg och dessutom torde hålet vi sitter i synas väl. Därför har jag inget annat val än att svarar den röst som väcker fler känslor inom mig än någon annans.
"Tomaz" säger jag, högt och tydligt. "Tomaz" upprepar jag och kan inte låta bli att känna mig lättad. "Vi gick hela vägen fram innan något hände, vi kom ifrån dörren till..." fasen. Jag kan inte minnas varifrån vi kom.
"En. Bara en" gråter America och jag chansar på att hon är för rörig i huvudet för att vara ens någorlunda medveten om vad som händer.
"Det finns bara en dörr" hörs Tomaz röst över oss och snart är han framme vid hålet och högt upp ser jag hans vackra ansikte se ner på oss. Det kolsvarta håret och de lysande ögonen. "Vem?" Frågar han och jag ser upp på honom, studerar hans ansikte. Försöker besluta om jag ska berätta eller inte, bestämmer mig för att jag inte är redo än och fortsätter bara stirra. "Okej" suckar han försvinner ifrån hålet.
"Vänta!" piper jag, plötsligt rädd för att han lämnar oss. Jag behöver honom, inte bara för att komma ut ur hålet. Det är... något mer. "Snälla Tomaz, gå inte"
"Självklart inte" fräser han ovanifrån, men jag hör en ömsinthet i rösten. "Men jag måste hitta något att dra upp er med. "Tyg... Lakan av någon form, det kanske är en gardin. Hursomhelst borde denna hålla, den måste det" han fortsätter pladdra på, mest för sig själv tror jag och jag vänder mig emot America och hennes skakande gråtande gestalt.
"Hör du mig?" Frågar jag och hoppas förgäves på en reaktion, men precis som jag väntat mig fortsätter hon bara stirra rakt ut i luften.
"Här" Han kastar ner något vitt, ett lakan mycket riktigt. För att vara mer exakt verkar det vara två lakan, ihop knutna.
"Jag måste binda America, du får hissa upp henne först." ropar jag och han nickar över mig. Så börjar jag binda America, lindar repet av lakan runt hennes midja och armar. Hela tiden sitter hon stilla och ber mig 'stanna världen'. "Så, dra" och det gör han. Snart är jag ensam i hålet och tittar skrämt på klockan. 00:58, mindre än en minut kvar. "Det, ehm. Finns en bomb härnere, glömde jag nämna det?" ropar jag till Tomaz som inte ens rycker till utan bara kastar ner lakanet så jag kan knyta det runt min egen midja och bli uppdragen. Det svider lite där lakanet skaver emot min hud där tröjan gått upp. Just när jag nuddar marken upp hör jag att pipandet ökat i styrka och slänger en blick ner emot hålet. Och de röda siffrorna skriker med sitt låga nummer emot mig.
"10 sekunder" skriker jag till Tomaz som genast kastar America över axeln och börjar springa ut ifrån byggnaden med mig bakom sig. Vi lämnar rum efter rum bakom oss och jag ber, hoppas och önskar att vi ska hinna. Vi skulle inte dö. Det är då jag ser den, dörren ut. Den står på vid gavel, säkert eftersom Tomaz lämnat den så och på några sekunder är vi ute ur huset och kastar oss bortåt ifrån byggnaden just som ett högt dånande hörs och jag kastas framåt av krafter så kraftiga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig dem.
//
Det piper ständigt och världen är svart. Jag blundar och det är varmt. Långsamt öppnar jag ögonen och ser America ligga någon meter bort. Hennes annars chokladbruna hy är nu täckt av smuts och blod, men hon andas. Runtom mig ligger en stark, massiv arm som kramar min midja. Den är täckt av svarta tatueringar och full med ord. Ord som Lycka, skräck, åska och lugn. Inget av dem verkar logiskt förrän man fått det förklarat, men då känns det självklart. Tomaz har en historia bakom varje ord, en meningen djupare än mycket annat. Tomaz har... Tomaz? Varför är hans arm runtom mig?
~~~
OMG, OMG, OMG! Boken är på sjätte plats på svenska listan för "övernaturligt". OMG! JAG ÄR SÅ JÄKLA LYCKLIG! Ni som läser, NI ÄR SÅ BÄST OCH JUST NU FÅR NI ALLA EN VIRTUELL KRAM AV MIG!
