Bär mig med dig

Kapitel 11

Två veckor har gått.

Idag ska jag åka, lämna allt som är säkert, allt som jag vet om. Att säga hej då till mamma var värst, jag grät. Jag kramade henne hårt och andades in hennes doft och bestämde mig fullt ut att jag skulle strunta blankt i regeln om att man inte fick ha kontakt med sin tidigare familj. Jag tänkte inte berätta för mamma vad vi gjorde i London, men jag vägrade överge henne. Mamma hade gett mig ett halsband i form av en fågel och sagt att nu var jag 'fri som en fågel' och skulle flyga ut över världen. Jag tror inte att jag någonsin varit så rörd.

Savannah gav mig ett blått kuvert med Tindras snirkliga handstil på, ett enda ord. Welie. Var allt som fanns på och jag var både livrädd och förväntansfull inför att få veta vad min bästa vän som vägrade komma och säga hej då hade att säga.

Savannah själv hade lite surt sagt att hon inte vetat att alla skulle ge mig presenter och istället kramat mig hårt.

"Du har ingen aning om hur mycket jag kommer sakna dig!" hon hade pipit orden alldeles för nära mitt öra och jag gjorde mitt bästa för att inte skrika när hon tryckte hårt emot min stukade handled.

"Jag kommer sakna dig också, mer än alla jordens cheeseburgare" Savannah hade skrattat när hon hört vårat gamla skämt sedan vi var små. Men skrattet hade blivit framfört tillsammans med en kaskad av tårar.

Nu var jag på väg ifrån Sverige med America vid min sida och hon såg nervösare ut än mig och de vill inte säga lite.

"Lugn" säger jag och kramar hennes hand som ligger emellan oss.

"Jag är lite flygrädd" erkänner hon och tittar förskräckt ut genom fönstret när planet börjar låta.

"De är väl inte så konstigt, vi kan ju dö alla nu" Hon tittar först panikslaget på mig men faller sedan i skratt och slappnar genast av.

"Åh, okej. Ja, jag förstår" hon rodnar svag som om hon skäms.

"Du, lugn. Bara slut ögonen, nu." Hon gör som jag säger förvånansvärt fort. "Bra och sen tänker du att du sitter i en karusell" Planet börjar skaka svagt.

"Jag hatar karuseller" hennes röst är stressad.

"Okej, okej. Tänk dig då att du... Ehm, åker båt. Tänk dig de" Hon andas ut, lugnare denna gång.

"Ouh"

"Sedan känner du efter i magen, känner du de där pirret?" Fortfarande blundande nickar hon.

"Bra, njut av de. Så känns de när man åker en riktigt rolig karusell, eller i en supersnabb båt" jag kan nästan ana ett leende på Americas läppar.

"Tack" viskar hon.

"Nu kan du öppna ögonen" svarar jag och hon ser ut igenom fönster. Nedanför kan man se stadens alla ljus. Förbluffad ser hon tillbaka på mig,

"Wow" säger hon bara.

"Wow" svarar jag.

//

Brevet ifrån Tindra ligger i min hand och jag tar försiktigt upp de, funderar på om jag ska läsa de.

"Vad är de där?" America tittar på brevet och drar samtidigt i sin långa svarta fläta. Den räcker henne nästan enda ner till midjan.

"Inget" Jag är inte redo att läsa de än.

//

~ Tindras PoV ~

Djupa andetag nu Tindra, kom igen. Du kan klara detta.

"DU ÄR DUM I HUVUDET!" mammas ord ekar i mitt huvud och jag nickar medhållande på huvudet. Orden är bekanta, jag har hört dem förut.

"Ja, de är jag" Mammas ilska bara växer vad jag än gör, vare sig jag håller med henne eller säger emot.

"Äckliga jävla skit" Sedan kommer sparken emot magen och jag skriker. Alltid sparkar hon mig på magen. Min ursäkt är väl utarbetad, jag har mensvärk. Hemsk mensvärk i magen. Alla tror mig, inte ens Welie och Savannah tvivlar.

"Jag vet" orden värker inombords, jag vill inte hålla med henne. Jag mådde lite bättre ett tag, ett par år. Tack vare Savannah och Welie, jag har aldrig varit så lycklig som när jag hade dem vi min sida. Men nu vet jag inte om jag klarar mer. Welie har lämnat mig, Savannah hatar mig säkert. Dem säger att de inte gör de, men de spelar ingen roll. Jag måste låta dem vara, låta dem gå vidare. Jag är inte värd någonting och jag drar bara ner dem, förstör. Dem förtjänar så mycket bättre än mig.

"JAG FATTAR INTE VARFÖR DU INTE BARA KAN DÖ" Mamma sparkar igen och smärtan är så total. Sedan böjer hon sig ner emot mig och jag får allt hennes röda hår i ansiktet. "Jag hatar dig Tindra. Din Pappa hatar dig Tindra. Dina vänner flyr landet för att slippa dig, förstår du inte hur fel och äcklig du är?" Hennes ord gör ondare än jag visar när jag bara ligger ner och ser upp på henne. Jag hör henne skapa en loska i halsen och sedan spottar hon den rakt i ansiktet på mig. "Äcklig är du Tindra, fullständigt värdelös" jag kniper ihop ögonen.

"Dö" Sedan går mamma och jag reser mig trots smärtan upp och öppnar dörren ut till balkongen. Flera gånger måste jag stanna och samla kraft för att orka gå, för att klara av att ens röra mig. Hela magen värker som besatt och tårar rinner äntligen nerför mina kinder. Ut med alla känslor. Väl ute på balkongen känner jag kall metall emot mina fingrar och långsamt lutar jag mig framåt och trycket som läggs på magen bara förvärrar smärtan.

Äcklig är du Tindra, fullständigt värdelös

Mammas ord är kvar i mitt huvud. Ett speciellt finns inettsat djupt.

Dö.

Och jag tänker att hon får som hon vill och lutar mig framåt över kanten och faller.

~~~
Åh! Jösses! Stackars människa!

Vad tyckte ni om Tindras Pov? Själv tycker jag så hemskt hemskt synd om henne, stackars människa. Jag tycker sånt är så himla jobbigt att skriva. Sedan är de så att jag är välsignad med fantastiska föräldrar, därför är de ibland lite svårt att föreställa sig alla hemska känslor man får inom sig när något sådant här händer. Jag hoppas inte att de är någon som tar illa vid sig eller liknande.

PS, I London kommer dem att prata svenska också, så att alla ska kunna förstå. Om någon hellre skulle vilja att dialogerna var på engelska kan vi byta till de, men jag vill inte förlora läsare på dialogerna, så om ingen vill något annat låtsas vi bara att alla pratar svenska i London! ;)

KRAM!