En tår rinner ner för min kind och tusen tårar rinner ner för mammas. Hennes lila hår sitter uppe på huvudet i en stor knut och på sig har hon endast ett grönt linne som smiter runt hennes smala kropp.
"Är du säker på att de här är vad du vill?"
Nej.
"Ja"
"Men varför?"
För att jag måste.
"För att jag vill"
"Men London! Welie, de är långt borta! Jag vet att du är 18 år och allt men jag, ja... du är fortfarande min lilla flicka! Min lilla Grutten!"
Jag vet mamma! Jag vet! Jag vill inget hellre än att krypa upp i ditt knä och berätta allt, be dig att lösa de. Be dig att snälla snälla göra så jag slipper.
"Precis som du sa, jag är arton år mamma. Jag får göra precis som jag vill!" Mammas ögon tåras ännu mer och jag gör allt jag kan för att inte gråta mer själv.
"Om du nu vill, varför gråter du?"
"För att jag är orolig, för att jag kommer sakna dig!" Dagens första sanning.
"Åh, Grutten. Kom!" Och jag kryper upp i mammas armar och låter henne trösta mig av både rätt och fel anledning.
//
Lördag morgon och jag slår upp mina ögon. London. Ush. Jag ska dit, precis som jag sa till mamma. Men jag ska inte plugga, jag ska leta upp en man vid namn Tim Rosenblad tillsamns med America.
Jag ska alltså till London med America... vilken ironi. Jag har fortfarande inte läst på lappen jag fick, och ringen har jag gömt under kudden. Men de är dags att läsa lappen nu, jag vet de. Fast jag är rädd, vettskrämd! Jag både vill och vill inte veta vad som står på den.
Försiktigt som om den skulle kunna bränna mig tar jag upp den skrynkliga blåa lappen ur min byrå och håller den i händerna. Mitt neon gula nagellack skapar en stark kontrast emellan brevet och mina händer. Försiktigt lossar jag på de röda märke med en orm på och öppnar upp brevet.
Kära Welie,
Börjar de, skrivet med snirkliga bokstäver i becksvart bläck.
Du är nu en av oss.
En av dem, inte längre bara mig.
Du kommer skickas på ständiga uppdrag och måste därför sluta skolan. Du kan inte under några omständigheter ha kontakt med din familj. Vänner är okej att hålla kontakten med så länge inget släktskap som helst finns, inget. Du är en av oss som tidigare nämnt och måste lyda under våra regler, dessa är klara och inte okej att motsäga sig.
* Du skall bibehålla vår mening hemlig.
* Du skall lämna ditt liv bakom dig.
* Du äro ej tillåten att berätta för någon vad vi egentligen håller på med.
* Du skall jobba för att skapa rättvisa i världen.
Gareja, jag tror på dig. Jag gör verkligen de, jag hör dina ord viskas i mitt huvud och känner sanningen i dem. Det finns dock ett problem, jag tror inte på allt de människorna som säger sig tjäna dig säger. Jag kan inte de! Om de är meningen att jag ska göra de rätta, om jag ska kämpa för de goda... är de då verkligen lögner som ska ligga emellan mig och min familj? Min mamma?
"Du är klok" Samma lena röst smeker mitt inre ännu en gång.
//
*Buuzz*
Savannah 1 nytt meddelande.
Tindra 3 nya meddelanden.
En dusch och jag blir attackerad med meddelanden. Tjugo minuter ifrån telefonen och båda skriver.
Savannah
Hello! Måste prata med dig om... Ehm, allt! Live! När kan du? Fika, klockan 7?
Vad ska jag göra idag? Inget speciellt, så jag kan lika gärna träffa henne. Annars kommer jag bara sitta hemma och ha panik över de som händer om 13 dagar, hello London!
Sure! Kan vi ta med Tindra?
Vi bestämmer att ses själva först och bjuds in Tindra att haka på en kvart senare, jag behöver definitivt Savannahs hjälp att berätta för Tindra. När jag ska skriva och bjuda in Tindra ser jag hennes tre meddelanden.
Idiot! Vad fan gör du?
Welie! Svara nu! JAG ÄR OROLIG.
Okej, förlåt. Men jag vet vad du har gjort, jag pratade med en som såg dig gå igår och stå och titta på din hand med en RING PÅ SOM EN JÄVLA IDIOT. Fattar du hur de går får MIG att framstå som?
Jösses. Var detta min vän? Jag visste att hon alltid haft temperament, vi bråkade stup i kvarten. Men detta? Hur kan hon behandla mig såhär? Som om de vore något fel på mig?
Just ett snyggt sätt att behandla en vän! Jag och Savannah ska ses sen, lust att möta oss på Clarion kvart över sju och se mig i ögonen när du säger de där?
Ilsket trycker jag på skicka och slänger av mig handduken jag haft om kroppen. Den om håret får sitta kvar när jag kryper i ett par himmelsblå spetstrosor och en matchande BH och börjar smörja in mig. En doft av vanlig sprider sig i rummet och jag ler åt den bekanta doften. Min mobil blinkar till och jag läser texten,
Tindra 12:56
Visst!
God gud, ge mig styrka.
~~~
Tadaaaaam!
Åsikter? ♡
