Min kropp värker och mina handleder gör ont, men jag lever. Tomaz höll sitt löfte. Fortfarande med ögonen slutna lyssnar jag på mina omgivningar och hör ett lågt droppande samt... en fläkt? Jag provar att röra mina fingrar och känner att det fungerar men när jag försöker lyfta hela handen tar det stopp. Jag sliter till men inget annat än en tilltagande värk i mina handleder förändras. Plötsligt känner jag ett par andra fingrar som dras över min handflata och slår upp mina ögon.
Jag möter synen av Tomaz som sitter framför mig. Han har ingen tröja på sig och jag kan se alla hans snirkliga svarta tatueringar. Dem löper utmed hans armar och över hans bröst. Rakt över hans mage finns ett långt ärr och när jag minns hur han fått det så ryser jag.
"Tomaz" säger jag i en utandning och känner medlidande för människan framför mig. Han är trasig, så himla trasig. En varm trygg känsla sprids inom mig, närvaron av... något, är tillbaka.
"Welieana" svarar han och när jag hör hans röst påminner mig om allt ont han har gjort. Hur han sålde ut alla i Deus, alla människor som jag älskade men ändå avskydde av hela mitt hjärta.
"Varför Tomaz? Varför förrådde du alla?" jag orkar inte vara arg längre, för nu är jag fast. Jag ser ner på mina handleder och inser varför de gjort ont. Han har spänt fast mig i en sjukhussäng.
"För dig" hans svar chockar mig så mycket att jag slutar att försöka slita loss mina handleder. Jag är så trött på att vara arg, så sårad av Tomaz och så oändligt ledsen. I takt med att jag släpper mina känslor lösa växer känslan av närvaron och jag känner mig stärkt.
"För mig?"
"Jag skulle få pengar för att göra det, jag tänkte att vi kunde använda dem till att fly våra galna pappor" hur kan han detta?! Ena sekunden låter han sinnessjuk och nästa verkar han logisk i allt han gör, som om allt har en logisk förklaring!
"Tomaz, du kan inte sälja ut alla för det! Min pappa kanske var barbarisk, men han var aldrig elak emot mig" Tomaz ser på mig med ilska.
"Den mannen satte en kniv i sin dotters hand när hon bara var 10 år gammal. Han lärde dig att mörda människor Welieana" Där är det igen, namnet som får mig att vilja spy.
"Han var vidrig emot andra och en hemsk pappa, men jag hade aldrig önskat honom döden" svarar jag bestämt och hoppas att mina ord stämmer. "Din pappa å andra sidan Tomaz..." han klämmer åt om min hand så det svider till men säger inget och jag håller tyst. "Släpp loss mig Tomaz" säger jag och ser honom i ögonen.
"Nej." svarar han bestämt.
"Varför?" närvaron inombords är tydlig nu, den lyser igenom klart och snart hör jag Garejas röst.
"Försök förstå mitt barn" viskar hon inom mig och jag andas ut.
"För att om jag släpper dig lös så lämnar du mig och då blir jag ensam igen" svarar Tomaz med en otäckt lugn röst och jag ryser. Snälla låt mig finna en lösning på detta.
"Tomaz, du vill inte att jag ska stanna hos dig såhär" svarar jag desperat letandes efter en utväg. Vad kan jag säga som får honom att släppa mig?
"Weliana, Welieana. Allt som betyder något är att du är hos mig" svarar han och böjer sig ner för att kyssa min hand. Han sitter på kanten av sängen jag ligger i och jag får en idé, jag kanske kan sparka av honom ifrån sängen? Men nu reser han sig upp och går bortåt i det lilla rum vi befinner oss i. Han går bort emot en liten köksdel och tar upp en kanna med kokat kaffe. Nu när jag ser den känner jag hur hela rummet luktar av kaffet och jag inser dessutom att det måste ha varit den som åstadkommit det droppande ljudet jag hörde när jag vaknade.
"Var är vi Tomaz?" frågar jag och han häller upp en kopp kaffe samtidigt som han svarar.
"I min lägenhet och oroa dig inte, din älskade Jesse vet inte var den är" han ler emot mig, men det är inte hans vanliga varma leende. Detta är snarare galet och hysteriskt. Men han är lugn, så äckligt lugn.
"Varför lämnade du mig för två år sedan? Varför kom du inte tillbaka efter allt och berättade för mig?" frågar jag honom istället, sårad på något sätt över att Jesse inte kommer att hitta mig. Ingen kommer att hitta mig.
"Vad skulle jag annars göra? Skulle du ha kunnat återvända efter vad jag gjorde? Deus resterande medlemmar skulle ha dödat mig" logiken, där är den igen. Den där vidriga barbariska och eländigt elaka logiken.
"Varför stängde alla ute mig ur Deus?" frågar jag och syftar på alla som blev kvar, gänget finns kvar än idag.
"Din pappa"
"Min pappa? Tomaz, varför i hela världen skulle min pappa stänga ut mig ur Deus?"
"Fråga inte mig, men det var han" Nu står Tomaz framför mig igen och håller en kopp kaffe över mig. "Vill du ha?" frågar han och en dörr i rummets hörn öppnas raskt. Chockad av smällen tappar Tomaz kaffet över hela mig och det rinner ner över mitt vita linne som klistrar sig emot kroppen. Kaffet är givetvis kokande hett och jag skriker till av smärta när det bränner min hud. In genom dörren störtar America och Jesse med en pistol i handen.
"Stå jävligt stilla" skriker Jesse och Tomaz svär högljutt.
"Welie!" skriker America och börjar röra sig emot mig men Jesse sträcker klokt nog ut en hand och hejdar henne.
"Hur?" ryter Tomaz och America svarar honom chockerande nog,
"När America var borta och du och jag käkade ute? Jag kom ihåg ditt nummer ifrån när du bokade restaurangen och sedan tog vi det därifrån" jag bara gapar.
"Du kom ihåg hans nummer?" frågar jag chockat och hon himlar med ögonen emot mig som om det vore uppenbart.
"Ni får henne inte!" väser Tomaz och sliter upp en kniv ifrån sin ficka som han trycker emot min hals. "Antingen går ni och hon är min, eller så dör hon" jag hade aldrig trott att Tomaz skulle kunna skada mig, i alla fall inte fysiskt. Men när jag ser honom nu, desperationen i hans kroppsspråk så tvivlar jag inte en sekund på att han skulle döda mig.
"Gå - nu" andas jag ut och både America och Jesse ser på mig. America med tvivel och Jesse med ignorans. Som om jag är dum som ens tänkt tanken.
"Tomaz, lyssna på mig" säger jag och bestämmer mig för att byta taktik. Långsamt vänder han sitt ansikte emot mitt men trycket till med kniven lite hårdare så jag känner hur några droppar blod rinner ner för min hals.
