Tre veckor av oro.
Tre veckor av sorg.
Tre veckor och Tindra ligger fortfarande i koma.
Dag och natt har jag haft mobilen intill mig, alltid redo att ta ett samtal om min bästa vän. Jag har inte tittat på USB:et än, jag måste tänkte över saker. Bestämma mig. Om jag ens ska titta på de eller om jag ska låta de vara. Hon hade väl inte räknat med att hamna i koma? Eller var självmordet planerat? Var de meningen att jag skulle ha läst detta innan, att jag skulle ha haft en lösning?
"Welie? Vi måste gå ner nu, Quin har lagat mat" den där mannen lagar ständigt mat, och ingen god sådan. Ärtsoppa, kikärtsbiffar och annat äckligt står alltid på menyn.
"Jag kommer" en tår torkas av ifrån min kind och jag ställer mig upp. "Idag börjar vi sökandet" jag konstaterar de som egentligen borde vara självklart, jag har dragit ut på detta alldeles för länge nu. Americas blick som ser på mig är dock tveksam, tvivlande.
"Welie, du är nog inte redo än. Jag..." hon tvekar igen, "jag hör hur du gråter på nätterna Welie. Du har inte borstat håret på flera dagar och de enda plagg du bär är de där mjukisbyxorna och vilken ren tröja du råkar ha närmast" orden tar hårt, men jag sätter upp en mur och låtsas inte om dem.
"Jag är redo" om de är sanningen eller inte får tiden utvisa.
"Du är inte redo! Enda gången jag sett dig le på tre veckor är när du umgåtts med Quins barn! Inte ens när vi för en gång skull fick god mat kunde du klämma fram ett leende och jag menar allvarligt Welie! När man får god mat här... DÅ LER MAN!" hon kan inte låt bli att le på slutet. Jag skrattar till svar och rycker till av ljudet.
"Welie!" America spärrar upp ögonen och ser förvånat på mig. "Jag kanske
hade fel ändå"
Och jag tänker att de kanske du hade och ler, fast inombords skär 100 vassa knivar isär mitt inre.
//
"Hallå flickor små!" Quins glada ansikte ler emot oss när vi klättrar ner för den vita stege som leder upp till vårat rum. Han skakar på huvudet så allt hans blonda krulliga hår far ur ansiktet och vinkar oss sedan in emot köket.
"Hej hej" mumlar vi till svar och smyger efter.
"Idag blir de kokt rödbeta i en gratäng med spagetti och köttbullar till!" Jag ler emot honom men inombords tvivlar jag. Existerar en sådan maträtt ens?
"Mums" America låter tveksam bredvid mig.
"Merica! Merica! Telie! Ä du hä Telie!" Amanda, Quins dotter, kommer inspringande i rummet. Hon har samma blonda hår som sin pappa fast mycket längre och lika lockigt.
"Guldlock!" skrattar jag och sätter mig ner på knä för att krama den lilla flickan.
"Ja hetej inte Guldlock!" Bestämt putar hon med läpparna åt mig och jag drar tillbaka händerna i en låtsats sårad gest.
