"America!" jag störtar in igenom dörren till vårat rum och slänger mig om halsen på America som efter en stunds tvekan kramar mig tillbaka. Jag har aldrig varit så lättad över att se hennes eviga fläta hänga på sidan av hennes huvud.
"Åh, gudars Welie. Jag är så arg på dig, men otroligt lättad att se dig" mumlar hon emot min axel.
"Förlåt mig för vad jag sa, jag är så ledsen." När jag ber America om ursäkt känner jag något inom mig, en närvaro.
"Förlåt att jag kallade dig en våldsam... Nånting. Det var dumt och jag hade aldrig klarat mig utan dig!" piper hon tillbaka och jag känner hur en tår av lättnad rinner nerför mitt ansikte. Vår skrikiga och tårfyllda fredskram är så stereotypiskt tjejig att jag ler för mig själv. Gud så töntigt.
Sedan knarrar det bakom mig och naiv i min glädje över att träffa America vänder jag mig snabbt emot dörren. In kliver Tomaz och hat blossar upp inom mig. Dem betryggande närvaron jag kände nyss är som bortblåst och jag blänger ilsket på honom.
"Welieana" hans röst är trött och orkeslös. Han har svarta ringar under ögonen och håret är en enda röra. Jag kanske borde ha tyckt synd om honom men det enda jag kan känna är mitt hat emot honom.
"Jag vet allt Tomaz, allt" han ser ut att tappa det lilla vett han har kvar och faller ihop i en hög på marken. Hans kropp blir till en sorglig syn då hela hans själ ser ut att lämna den. Han sitter på knä på marken med huvudet vänt emot mig.
"Welieana, snälla. Lämna mig inte, ge mig en chans till?" ber han och jag drar kraft ifrån den eviga tomheten inom mig.
"Tomaz, lyssna noga nu på det jag har att säga. Du har bränt varenda bro, förstört varje chans för mig att någonsin förlåta dig. Så nu klipper jag varje band till dig och gör mig av med allt du är. Det enda jag kommer att minnas dig med är sorg och ilska" tårar rinner nerför hans kinder och jag brister nästan. Jag är så nära att lyssna till det i mig som bryr mig om Tomaz, till det som älskar honom. Det som ser att han är en trasig människa, en bruten själ. Närvaron av trygghet knackar på min inre dörr men jag väljer att istället strunta i Tomaz och den lämnar mig. Jag vänder mig emot America som chockad ser på mig,
"Welie, vad han än har gjort..." börjar hon men jag avbryter henne.
"Det han har gjort är hemskt och oförlåtligt. Vill du vara vän med honom så tänker jag inte lägga mig i, men vad mig anträffar så är Tomaz död." hon ser chockat på mig en stund innan hon böjer sig fram och ger mig en kram.
"Gör vad du måste" säger hon och jag känner mig stärkt.
"Tack, jag ska lämna London" svarar jag och en vind av chock sveper över hennes ansikte innan hon nickar och vinkar mig emot dörren.
"Lycka till" säger hon och ler emot mig. Jag ler tillbaka och kliver över den sorgsna varelsen på golvet och ut i hallen. Sedan går jag ensam igenom korridorerna och ut emot receptionen.
---
Jag låser upp mitt egna nya rum och sätter mig på sängen, här ska jag sova tills imorgon. Ensam, med Tomaz på samma hotell. Jag lägger mig ner och sluter ögonen och letar inom mig själv, försöker hitta det som gör mig tom. Försöker inse vad det är som haft sönder mig så inombords, vad som tagit ifrån mig sorglösheten. Jag försöker komma på vad denna närvaro som ständigt lämnar mig och sedan åter besöker mig är för något. Då känner jag dem, två händer som sluts om min hals och jag slår snabbt upp ögonen.
Där står Tomaz med en galenskap i blicken som skrämmer mig. Som inte alls gör att jag känner igen honom utan som snarare skrämmer mig. Jag kämpar inte emot, jag vet att jag inte har någon chans när hans händer är slutna om min hals. Jag måste tänka logiskt, inte förhastat.
"Weliana, jag älskar ju dig. Jag älskar dig så jävla mycket och allt jag vill är att göra dig glad! Det var därför jag försökte hindra Jesse ifrån att döda dig. Det var därför jag lämnade dig för två år sedan och det var därför jag hjälpte dig nu!" hans röst är hysterisk och världen omkring honom börjar bli suddig. Jag får ingen luft, mina lungor skriker efter syre.
"Tomaz, jag kommer att kvävas. Du kommer att kväva mig" min röst är svag men jag ser att han hör vad jag säger.
"Bara att höra dig säga mitt namn, att veta att dina läppar ropar på mig... det är lycka Welieana." Smeknamnet som tidigare fyllt min mage med fjärilar ger mig nu inget annat än illamående.
"Jag. Kommer. Att. Dö" Orden är svåra att få ut nu men dem kommer ut och Tomaz ser på mig. Han gråter och tår efter tår ramlar ner på mig, rinner ner längsmed mitt ansikte.
"När du svimmar så släpper jag Welieana, jag skulle aldrig låta dig dö" piper han och jag börjar se svarta fläckar framför mig. Jag ser bara en enda utväg.
"Lova?" frågar jag, med en väsande svag röst och Tomaz nickar till svar.
Med inget annat än hoppet på den kärlek Tomaz påstår sig besitta för mig som säkerhet sluter jag självmant mina ögon och släpper taget.
---
Hejsan! Jag vet att uppdateringen varit... Ja. Och att historien varit aningen (mycket) utdragen, men nu börjar slutet närma sig. ALLA kapitel ÄR skriva och snart når boken sin ände, åsikter?
KRAAAM <3
