Får jag erkänna en sak? När jag gick ner till mamma efter samtalet, åt middag och pratade om skolan... så ljög jag. Jag ljög om var jag skulle ikväll. Ta det inte på fel sätt, jag älskar min mamma och jag litar på henne, men jag vill inte oroa henne. Klassiker, eller hur? Jag vet inte varför vi barn om man ska kalla oss de ständigt vill skydda våra föräldrar. Det kanske bara är jag förresten, jag och människorna i böcker, filmer och sånt.
Men vad skulle jag säga? Jo men du mamma? Idag tänkte jag gå hem till en skum gubbe som jag träffade på vägen hem. Han vet vad jag heter och dessutom är han med i de där kriminella gänget.
Host. Nej, skulle inte tro de. Jag vet inte varför jag går dit ens, jag förstår ju själv hur idiotiskt de låter. Fast de är som om jag inte kan säga nej, det är som om något skriker på mig inombords att gå dit. Att de är säkert.
Fasen. Jag bröt spetsen på pennan jag satt och kladdade med, nu måste jag vässa den igen. Lagom som jag svär för mig själv lägger jag märke till att jag skrivit samma ord över hela pappret. Gareja.
Förvirrad skakar jag på huvudet och sliter ut pappret ur blocket. Ilsket knölar jag ihop det och kastar de ner i min papperskorg på andra sidan mitt stora rum. Rummet rymmer en stor rund dubbelsäng och en svart garderob. Samt mitt skrivbord en mintgrön soffa och min tv. Jag sätter mig demonstrativt i soffan och lägger en vit filt över mig, vad är de för ord? Gareja. Varför väcker de en massa känslor inom mig? Varför får de mig att längta mer än någonsin förr efter att gå till de där dumma mötet? Helvete.
Han sa inte ens någon tid, hur ska jag veta när jag ska vara där?
"Klockan åtta" Orden viskas i mitt huvud och jag skriker till.
"Welie? Grutten, allt bra?!" Ropar mamma och jag piper ett,
"Jadå, jag bara ehh... snubblade" Till svar. Sedan bara sitter jag stilla en sekund. Ordet kom inifrån mitt huvud, jag vet de. Men det händer inte, det går inte och de finns inte. Ord kommer inte upp i folks huvuden! Jag reser mig snabbt upp igen och börjar leta igenom mitt rum efter någon som kan ha utlöst ljudet.
Min dator. Det kom ifrån min dator. Jag vet att de inte är sant, men jag intalar mig själv det. Jag är hellre logisk än galen.
//
Okej, redo nu? Jag tar ett kliv in på gården till huset med röd dörr och klockan är precis åtta. Ja, klockan åtta gick jag dit. Inte för att min dator sa en skum tid utan för att de kändes som en bra tid att komma. Jag är inte galen!
Bara att stå på tomten får fjärilarna att löpa amok i magen och jag är säker på att en snart kommer flyga upp ur halsen på mig. Det stora huset är väl upplyst och facklor kastar ett vackert ljus över den stengång som leder fram till huset. Jag måste erkänna att huset är av en imponerande storlek och alla facklor ger de en varm känsla. Hela jag kanske är så nervös att jag skulle kunna kräkas, men jag är inte rädd, alls. Jag har den här känslan inom mig, som om allt kommer bli bra. Som de här är det rätta.
Skumt, skumt som fan.
Mina höga klackar smattrar emot stenarna när jag går upp emot dörren och jag ångar nästan att jag inte tog conversen fast de var för små. Jag för upp min vant-beklädda hand emot dörren och knackar. Den röda dörren står i stark kontrast till min vita jacka och gröna vantar. En massa buller hörs inifrån köket och nervöst vrider jag lite på mig. Borde jag verkligen har gått hit? Plötsligt öppnas dörren och återigen står mannen med de svarta håret där.
~ Peter's PoV ~
När jag öppnar dörren blir jag först chockad, hur kunde Welie veta vilken tid hon skulle vara här? Jag hade slarvat till allting och glömt berätta för henne både varför hon skulle komma hit och när, men jag är tacksam att hon kom. Hon har en lång vit jacka på sig med svarta knappar och hennes bruna hår, vars topp är täkt av en grön mössa, faller i vågor ner långt förbi axlarna.
"Eh, hej?" Hon låter nervös och jag inser att jag åter igen har gjort bort mig. Herre jösses, hon måste få panik. En snart 30 år gammal man ber henne komma hem till mig och sen säger jag inget? Jag har verkligen mycket att lära inom det här jobbet.
"Hallå hallå!" svarar jag och försöker uppbåda så mycket glädje de bara går och klistrar på ett gigantiskt leende. Hon ser inte riktigt ut att tro mig men ler med görande och kliver in i hallen när jag flyttar på mig. "Låt mig ta din jacka" säger jag och hon knäpper upp den och räcker mig den tveksamt. Jag banar mig själv för att ha varit så underlig och ler igen. "Följ med till salongen min kära!" jag visar med handen emot den stora öppning framför oss som leder in till salongen.
"Tack, tack" mumlar hon men sträcker snabbt på ryggen och går in i rummet. Jag ser hur hon flyttar på de grå draperiet med blå pärlor i och stiger in i rummet bara för att sedan stanna till direkt. Just de.
"Ja, hej allihopa" ännu ett leende. "Sätt er ner så ska jag presentera er för varandra" de ser vettskrämda ut alla fyra, den enda som ser ut att ha någon koll på läget är Welie.
"Ursäkta?" Flickan med de långa svarta håret viftar med handen och jag ler igen.
"Ja?"
"Vem är du?" De båda blonda flickorna bredvid henne skrattar och jag ler ännu mer. Le, le och le. Se trevlig ut. Le. Gud, jag är så nervös.
"Vi kommer till de tids nog, jag lovar. Men mitt namn är Peter Molow och ni är alla" jag pekar först på hon som står upp, "Welie" sedan den första blonda flickan med lockigt hår och stora blåa ögon, "Sammy" jag kan inte låta bli att tänka på en kille. Sedan pekar jag på flickan med de långa svarta håret i en stor tjock fläta, "Amerika" kan man döpa sin barn till vad som helst? Sist pekar jag på den blonda bredvid Amerika med kort hår och ska precis presentera henne när hon själv piper,
"Aurora" och jag nickar bara gillande. Ler igen. Alla flickorna ser glada men nervösa ut och jag försöker le ännu mer för att kompensera upp.
"Och ni är alla här därför att ni har fött med en speciella gåva, ni har fått ett uppdrag. Ni är liksom resten av mänskligheten tjänare åt Gareja" här ser jag att Welie rycker till "och ni skall arbeta åt henne".
