Bär mig med dig

Kapitel 32

Jag har knutit fast honom i sängen. Hans händer är hopknutna i sängens övre stomme och fötterna vid fotändan.  Hans huvud är blodigt och allt hans svarta hår är klistrat emot skallen och fuktigt av blod, men han kommer nog inte dö. Jag har plåstrat om min pappa när han haft liknande skador massvis med gånger. 

Jesse grymtar något, jag kan omöjligt veta vad det är. Jag visste att han skulle återfå medvetandet! Han har fortfarande ingen tröja på sig, utan bara sina ljust blåa jeans. 

"Lever du?" frågar jag ironiskt och han skakar långsamt på huvudet. 

"Det - här - är" han tar ett andetag för varje ord, "Utan tvekan" ännu ett andetag. "Värre, än den värsta baksmälla jag någonsin haft" han rycker löst i lakanen jag bundit hans händer med. "Det där trodde jag inte om dig, Fierce lady" är det beundran jag hör i hans röst, eller förakt?

"Jag tänker ta det där som en komplimang" jag sätter mig ner bredvid honompå sängen, den är stor nog för två, om inte tre, personer. "Varför kunde jag inte sova i den här sängen, den är så mycket skönare än soffan" jag hoppas att han hör leendet i min röst, eftersom han fortfarande inte öppnat ögonen. 

"För att den är min" hans röst är totalt utan humor. "Tänker du ha ihjäl mig eller?" Frågan chockar mig, jag har inte tänkt så långt. Det är klart jag inte kan lämna honom här, vid liv. Jag kan inte ta honom med mig, America skulle få spel. Måste jag döda honom? Jag har aldrig dödat någon förut. Slagit någon i medvetslös, ja. Brutit ben, punkterat lungor och liknande. Men tagit någons liv ifrån personen i fråga? Nej, aldrig. Skulle jag kunna?

"Ehm. Jag har inte tänkt så långt." erkänner jag, av någon konstig anledning. 

"Oktober den 2, år 2000" viskar Gareja inom mig. Så jag säger det högt. 

Jesse slutar andas och för en sekund blir jag rädd att jag hade fel, han överlevde inte. Slaget emot hans huvud hade ihjäl honom, jag dödade någon. Då talar han. 

"Vem fan är du?" han röst är ljus, svag. Nästan omöjlig att höra. Då förstår jag, Gareja har lett mig in på rätt spår. Gett mig en ledtråd, men vad ska jag göra nu. 

"Hur gammal var du år 2000?" Jag väljer en annan ingång än den uppenbara. 

"Vem fan är du?!" Jesse skriker nu, han sliter i lakanen som håller fast honom, bli röd i hela ansiktet och drar så hårt att sängen knarrar. 

"Lugn, Jesse lugn!" jag skriker nästan själv, men lyckas nätt och jämn behålla mitt lugn. 

"Är du en av dem? Känner du dem? Är du här för att mörda mig? Fan! Jag tänker inte dö för deras händer, jag vägrar! Jag hade chansen att döda dig, varför tog jag den inte? JÄVLA BITCH" han skriker mer, högre och jag kan se att paniken växer inom honom. 

"Jag har ingen aning om vad du pratar om Jesse, men nu tar du och lugnar ner dig." ryter jag barskt ifrån med mörk och bestämd röst. Han stannar upp, öppnar ögonen och ser på mig med en blick så djupgående att jag aldrig sett något liknande. Han tar andan ur mig. Denna hemska, vidriga mördare ser på mig med en blick som får mig att ifrågasätta allt. Jesses intensiva blick utstrålar så mycket smärta att det gör ont i mig bara av att se det. "Jag kommer inte från ditt förflutna, jag har ingen aning om vad du pratar om. Så snälla, berätta. Det är därför jag är här." Han fortsätter se på mig, borrar in sin blick i min. 

"Åtta år, jag var åtta år" återigen stängs ögonen och han lägger sig ner i sängen igen, svetten rinner längsmed hans kropp och kinderna är rödstrimmiga av tårar.

"Och du bodde i Sverige?" han andas tungt, nästan ofrivilligt. 

"Jag bodde i Sverige, ja. Malmö." Det är som om han nyss givit mig en nyckel. Alla fakta jag hade om honom knyts plötsligt ihop. Hans favoritrestauranger, som jag fick veta när jag snokade efter honom låg båda i Malmö. Han hade förr trots prata med dialekt. Skånska, Malmö. 

Men en sak fattar jag inte. 

"Emma kom ifrån Malmö" säger jag Han är tyst en stund, andas nu rytmiskt. 

"Emma och hennes syster" hans ord hörs knapp, dem viskas fram.

"Och det är egentligen Emmas syster du letar efter? Varför?" Han svarar fort, men tyst. Det är knappt så jag hör det, orden smyger fram på hans tunga.

"För att hon mördade min syster, den 2 oktober 2000"

~~~

Det blev ett kapitel till, hoppas ni gillar det!

Kraaaaaaaaaaaaam!