Vad i helvete svarar jag på det?
"Tomaz jag..." Han var rädd, för att jag älskade honom. Det är ingen ursäkt, nej nej. Men det är en förklaringen, en som faktiskt förklarar mycket.
"Welieana, ingen hade någonsin älskat mig innan dess. Inte min mamma, inte min pappa. Sedan kom du, det skrämde mig." jag ser på honom, hur plågad han är. Hur rädd han är.
"Du älskade mig också Tomaz, du sa det"
"Jag vet, det gjorde jag och jag tänkte aldrig lämna dig. Men den där natten, den då din pappa dog den hemsöker mig än idag." Tomaz ser ner i bordet och fingrar hela tiden nervöst på den svarta servett han håller i.
"Så berätta" svarar jag honom, kort och gott. Sedan sträcker jag fram min hand och trycker ner hans emot bordet, tvingar honom att släppa servetten.
"Du vill inte veta" mumlar han och jag ska just säga att det vill jag visst. Jag vill veta vad som hände för två år sedan. När min pappa, Tomaz och resten av gänget åkte ut till något slagsmål och lämnade mig hemma, för att jag ljög om att jag hade mensvärk.
"EVERYBODY, DOWN!" skriker någon och sedan hörs en skottlossning. Både jag och Tomaz studsar snabbt av våra stolar och kryper under bordet. Vissa saker man lär sig minns man för alltid antar jag.
"Saved by the bell" muttrar jag till Tomaz som hyperventilerar bredvid mig.
"Mer, saved by the one that got away" viskar han uppspelt i mitt öra och jag tittar upp under bordet och ser personen som den skrikande rösten tillhör. Jesse. Han avbröt mitt samtal med Tomaz och inte nog med det, han står och skriker med ett stort svart vapen i handen. Snart hörs mera skottlossning och glasskärvor ramlar ner omkring oss ifrån det stora taket.
"Listen up guys, I want a girl named Welie and I want her now. If not I'll simpely shot something else than this stupid ceiling. Someone else." Jag känner igen Jesses röst, den sänder ilningar längs min ryggrad.
"Du skulle bara våga resa dig upp Welieana" viskar Tomaz ilsket i mitt öra och jag ställer mig upp.
"Stanna här"
"För fan Welieana" väser han och jag ser emot Jesse som genast skiftar över till svenska och ser på mig.
"Det vet vi aldrig förrän efteråt, eller hur?" hans ögon gnistrar av nyfikenhet och han ler emot mig, återigen med ett vapen riktat emot mitt huvud.
"Tack för lappen" jag ler tillbaka och känner ilskan blossa upp inom mig. "Du dödade oss nästan, så trevligt" han skrattar åt min ilskna pik. Nästan hela hans ansikte täcks av en mask i svart tyg, men man kan se hela hans mun samt ögonen.
"Du dog inte Welie, jag vill veta hur" han ler igen och jag ryser. Denna människa förundrar mig lika mycket som han skrämmer livet ur mig.
"Jag hade hjälp och jag är egentligen inte skyldig dig någon förklaring alls" jag anstränger mig mitt allra bästa för att le tillbaka och hoppas att jag ser lika dryg ut som Jesse just gjort.
"Av din vän bakom pelaren? America?" Hur tusan vet han vad hon heter?
"Ja" snabbt bestämmer jag mig för att inte berätta om Tomaz för honom, något övertag kan jag få i alla fall.
"Genom lögner. Ett övertag du får genom lögner" Viskar Garejas röst inom mig. Det sticker i mig av dåligt samvete men jag ignorerar det och fortsätter se Jesse i ögonen.
"Jag förstår..." han ser tveksam ut men nickar. "Du förstår Welie, jag tycker inte om lösa trådar. Du vet vad jag heter och hur jag ser ut. Du har sett mig slåss så kan några av mina taktiker, du borde vara död." han drar med sina fingrar över den maskbeklädda hakan och andas djupt.
"Du har, för andra gången, ett vapen riktat emot mig. Skjut." Var kommer detta mod ifrån?! Han kanske gör som jag säger, kanske att han avslutar mitt liv nu på sekunden.
"Jag borde det" säger han barskt men fortsätter att bara fingra på vapnet. Jag hör ett klick och det är laddat. Då hörs Tomaz röst eka i salen.
"Lämna salen, annars skjuter jag. Före eller efter att du dödat henne" skriker han och Jesse flyttar sin intensiva blick emot Tomaz. I sina händer håller Tomaz pistolen jag stal ifrån honom på flygplatsen, han måste ha stulit tillbaka den. Nu händer det tänker jag. Nu blir det ett blodbad, massor av oskyldiga stackars människor kommer att dö. Jesse sänker sitt vapen och jag gapar.
"Jag går" säger han med mörk röst och lämnar snabbt salen, på en sekund är han borta vid dubbeldörrarna, på två sitter han på en motorcykel och på tre är han borta.
"Är du okej?" Tomaz armar hamnar om mig och han viskar nervöst i mitt öra. Jag skakar av mig honom och ser ilsket ut över salen, alla människor reser sig upp och ser chockat emot oss.
"Hur visste du att det var Jesse? Ni har aldrig setts och han hade mask på sig. Tomaz, har du snokat? Eller vet du vad, strunta i det just nu. Vi måste härifrån, nu med en gång. Innan alla börjar ställa frågor.
Senare samma kväll, Jesses perspektiv.
"Hon borde vara död, jag borde döda henne" skrek jag ilsket. Sanningen var att jag visste att det var mer än förbudet som hindrade mig, flickan fascinerade mig. Jag hade svårare att se henne i ögonen och skjuta henne mer än jag någonsin haft med någon annan. Det spelade egentligen ingen roll, hon skulle dö. Jag var bara tvungen att hitta ett nytt tillfälle, när idioten inte kunde stoppa mig.
"Hon ska leva, du rör henne inte" skriker han som vanligt, "Vad det nu var för idiotiskt du gjorde i det där övergivna huset eller idag när du nästan sköt henne händer inte igen. Förstått?"
"Vem ska hindra mig?" Fräser jag och han skrattar.
"Jag!" Väser han emellan tänderna och slår snabbt till mig över hakan med knytnäven. "Ta nu fan och lyssna" avslutar han ilsket och vänder sig om. Snabbt greppar jag hans hoodie och vänder honom om så vi står ansikte emot ansikte. Trycker honom emot vägen och lyfter honom ifrån marken, han sparkar och smäller till mig gång på gång men jag ignorerar slagen. Jag kan ta emot ett kok stryk.
"Jag gör precis vad jag vill och jag vill verkligen död Welie." morrar jag och släpper ner honom på marken och ger honom en spark i ansiktet, åh vad det känns bra. "Kom ihåg det. Vi kanske samarbetar, men du är inte min chef Tomaz"
