"Vem? Vem var det som förrådde oss?" Jesse ser plågat på mig, "Berätta för mig vem som skickade min pappa, som jag avskyr, i fängelse? Vem förrådde oss? Vem mördade flera av våra medlemmar för en simpel miljon kronor?"
"Tomaz"
"Ni har jobbat ihop här också eller hur?" jag håller samma döda ton på min röst hela tiden, visar inte en enda känsla. "Du sa att Emma hade info om din systers mördare, du vet redan vem det är... Letar du efter var han är?" en nick "Han är Tomaz pappa Ronald som Tomaz hatar, avskyr. Det är därför ni har jobbat tillsammans"
"Tro inte att jag har njutit av det" Jesses röst är tom.
"Vad skulle du säga..." jag sätter mig ner på huk och ser upp in i Jesses svarta ögon "Om en ny partner?"
---
"Fierce lady, du kan inte mena det du säger just nu" Jesse ser skeptiskt på mig och drar en hand över sitt stubbiga huvud. Jag bara stirrar tillbaka på honom, borrar envist in min blick i hans. "Du kan inte ge dig ut på jakt efter Ronald, han har kontakt med din pappa i fängelset"
"Perfekt, då åker vi och hälsar på min pappa i fängelset" svarar jag barskt och Jesse höjer ett ögonbryn emot mig.
"Du vill åka och hälsa på din pappa?" Jag nickar, "som du tills för en stund sedan trodde var död?" ännu en nickning.
"Varför inte?" jag rycker nonchalant på axlarna och Jesse suckar åt mig.
"Du är här i London för att du en del av Prima faiche, du hjälper människor att bli bättre! Welieana för guds skull, du är här för att ta mig ifrån allt detta, ska du då hjälpa mig att fortsätta istället?"
"Ja. När åker vi?" jag är känslokall och tom men jag bryr mig inte. Det enda jag vill veta är var min pappa är, det enda jag vill göra är att se honom i ögonen och fråga hur i helvete han tänkte. I flera sekunder bara ser Jesse på mig, sedan ställer han sig upp och går fram till mig där jag sitter, fortfarande på marken.
"Okej, du kan följa med. Din pappa sitter i fängelse i Sverige, i Malmö komiskt nog. Det går ett plan imorgon som jag ändå skulle med, jag kan skaffa en plats åt dig också. Men då åker du härifrån nu och hem till ert hotell, du måste prata med svinet Tomaz och din vän." när han nämner America sticker det till i mig, jag sa hemskt elaka saker till henne. Saker hon absolut inte förtjänade. Jag borde nog besöka henne så jag nickar emot Jesse.
"Klockan 12 imorgon står jag utanför ert hotell, var inte sen" säger han och går till dörren och öppnar den för mig. "Gå nu" han är... snäll på något sätt. Denna vidriga mordiska människa är snäll. Jag ställer mig framför honom, känner mig kort i jämförelse. Jag räcker honom endast till näsan, trots att jag är över 1,70 lång. Han andas emot min panna och jag minns tillbaka på vårat första möte.
Andetag efter andetag. Jag känner hans andedräkt emot min panna, han känner säkert min emot sin käke. Emot min panna finns också något kallt, något som skrämmer mig så mycket att jag står stilla. För det är det enda sättet jag kan komma på för att hantera detta. Det enda sättet att inte dö. Skriker jag så skjuter han, det vet jag. Springer jag så skjuter han.
Jag var så rädd för honom då, men det det känns som ett annat liv, en annan tid. Då jag stod mitt emot honom i den där byggnaden, högst upp. Då hade han en pistol emot min pannan, nu har jag en i min hand. Då hade han all makt, information och en koppling till mig jag inte ens visste om. Nu har jag fått ta del av allt detta, fått lära mig det och bygga ut min egen historia. Han har mordhotat mig, han har faktiskt försökt mörda mig. Han har lärt mig om mitt eget liv, ändrat min syn på mig själv. En människa jag inte ens känner har fått mig att utvecklas och att lära mig.
"Varför sköt du mig inte när jag var medvetslös?" frågar jag, fortfarande så nära honom.
"Varför ropade du inte på hjälp när mitt psyksjuka ex var utanför?" kontrar han och ler lömskt emot mig.
"Varför sköt du mig inte när vi var i den där ohyggligt höga byggnaden?" fortsätter jag och hans leende försvinner. Han tar ett steg bak och plötsligt känner jag mig ensam och utelämnad.
"Gå nu." säger han kort och gestikulerar emot dörren med sin ena hand. Ett ögonblick överväger jag att pressa honom, han gör mig så nyfiken. Men sedan ser jag upp i hans mörka gröna ögon och tystar ner mig själv. Förståelsen jag såg där för en stund sedan är som bortblåst. Nu ser jag kyla och beslutsamhet, så istället nickar jag emot honom och går ut i trappen. Väl där vänder jag mig emot hans bruna trädörr igen och ser på honom, hans långa muskulösa ärr fyllda kropp.
"Du vet att vi fick en beskrivning av dig ifrån Prima faiche, där stod det att du hade svart hår" säger jag utan någon speciell anledning och han ler knappt märkbart ännu en gång.
"Jag rakade av det" svarar han mig enkelt.
"Varför?"
"Hej då, Fierce lady" säger han och skrattar, tittar upp genom sina ögonfransar och stänger dörren. Nu ensam i trapphuset vänder jag mig om och går emot första trappan. Förbi en blodiga flaska på golvet som jag slog i Jesses huvud, genom doften av blod kliver jag med en kyla inom mig. Min pappa lever och jag ska hitta honom.
Inom mig värker det och Gareja är helt tyst, jag känner inte ens av henne längre. Det borde skrämma mig, men jag är för tom.
