Bär mig med dig

Kapitel 33

"Amelia" jag säger namnet på Emmas syster i en utandning. Jag kan fortfarande inte riktigt tro det , att Emma som Jesse sköt ihjäl har en syster som heter Amelia. Amelia dödade Jesses syster. 

"Ja" han suckar, andas djupt.

"Och du vill hämnas henne?" 

"Ja" han nickar som om det vore självklart. "Vad annars?" Jesse's båda ögonbryn höjs och jag vet inte vad jag ska svara.

"Emma" jag uttalar namnet långsamt, nu börjar saker gå upp för mig. Jag vill ha de sista trådarna för att knyta ihop alla mysterier. "När vi var i det där höga huset, det där..." 

"Garaget, det var ett garage. Med 50 våningar" Jesse suckar igen och jag får lust att smälla till honom. 

"Så höga garage borde inte finnas! Hur kommer man ens upp?" jag stannar till, det är inte ens relevant. "När vi var där, innan du sköt henne sa du att hon hade tagit något, vad?" jag stirrar på honom, verkligen studerar hans reaktion. 

"Dokument, med information om hennes syster. Jag hade dem nästan, men hon hann till stället som hade dem innan jag" han ser plågad ut. Inte alls nervös, mer som om allt inom honom gör otroligt ont. 

"Var skulle du hämta det?" 

"Svarta marknaden, vet inte ens namnet på snubben som hade infon. Det var troligen inte ens verklig Intel, men det var något! Och hon tog det, den subban" han nästan spottar fram orden nu, det är som om all smärta kommer till ytan. 

"I det där huset, den gamla industribyggnaden, det var du som försökte spränga oss. Eller hur?" Han nickar. "Och du som skrev lappen" ännu en nick. "Och du som fifflade med min bil" nick nummer tre. 

"Ändå står du där, liv levande" Jag anar leende i hans röst och vet inte hur jag ska reagera på det, så jag bara upprepar hans ord. 

"Ändå står jag här, livs levande"

"Du är svår att få död på, fierce lady" Jag ler, men blir snabbt allvarlig igen. 

"Så du försöker hämnas ett mord på din syster, genom att förvandlas till en mördare?" Jesse ser intensivt på mig. 

"Ibland måste man bli det man hatar för att uppnå sitt mål" det låter som ett mantra, något han ständigt upprepat för sig själv. 

"Jag håller inte med, det finns alltid en bättre väg"

"Bra, mitt barn. Bra" Garejas röst berättar för mig att jag gör rätt. Jesse bara stirrar på mig, ser ut som om han tänker ut ett bra svar. 

"Det brukade jag också tro, sen kom verkligheten ikapp." han sluter sina ögon, rycker svagt i repen som håller hans händer och fötter på plats. "Hur skulle du kunna veta något annat? Du har bara levt tryggt i hela ditt liv, utan några verkliga faror. Du, vet inte. Om du hade upplevt något likt det jag har så skulle du antingen vara död eller tycka likadant som jag" Jesse låter säker på sin sak och för första gången någonsin är jag tacksam för mitt förflutna. Tack vare det har jag faktiskt mer än en aning, jag vet precis. Så jag låter sanningen och inget annat än sanningen styra hur detta samtal kommer fortsätta. 

"Faktum är att jag har det" Jesse stirrar irriterat på mig. 

"Du har vad?" frågar han trött. 

"En aning" Jag ler ett sorgset och innerligt leende och han ser forskande på mig med sina mörka ögon. 

"Ett bråk på skolans bakgård räkas inte Welie" Jag skrattar till svar, skolan är det enda ställa jag aldrig någonsin upplevt våld på. 

"När jag var fem år var min mamma i fängelse och min pappa aldrig hemma annat än för att sova. Min pappa slogs, mycket med alla. Han var med i ett gäng som hette "Deus", det är det latinska ordet för gud. För det var vad dem, och alla andra för den delen, trodde dem var. Inga goda gudar, men gudomliga som i oslagbara. Vår stad var först full med gäng tills min egen pappa beslutade sig för att starta ett eget, han rekryterade folk efter skicklighet och hur kallblodiga dem var. Folk dog, tiotals. Pappa åkte dit en gång för mord när jag var runt två men mamma tog hans straff annars skulle fullständigt kaos ha brutit ut. Så när var fem år plåstrade jag ihop min blodiga pappa om nätterna, när jag var åtta började jag lära mig slåss även om jag verkligen inte ville och när jag var 13 kunde jag vinna över de flesta vuxna män och kvinnor i slagsmål. När jag var 14 mördade jag min första människa och torterade någon första gången när jag var 15 år." Jesse bara stirrar på mig, hans ögon är stora och ser verkligen på mig. "Så jag har varit med om saker, jag har mördat, jag har vunnit och förlorat strider. Jag har legat på sjukhus och stuckit knivar i män och sett in i deras ögon när livet lämnat dem. Trots detta Jesse, så tror jag inte att man måste bli det man hatar mest för att uppnå det man önskar mest" 

Tro det eller ej, men Jesse nickade bara tyst till svar. 

~~~

Förlåååt att jag inte skrivit på så länge! Skolan tar som vanligt tid, sedan har jag börjat se på en ny serie "Sons of anarchy" och jag är fullkomligt förälskad. INGA SPOILERS, please? ;) 

Hursom, tack för att ni läser ännu. Ni är bäst!