Bär mig med dig

Kapitel 14

Tindra försökte ta livet av sig.

Jag måste förstå de först, innan jag kan acceptera de.

Tindra försökte ta livet av sig.

Snälla säg att jag inbillar mig. Att jag drömmer eller att någon har försökt spela mig ett sjukt spratt.

~ Tindras Pov ~

Jag hör som ett pipande i bakgrunden. Allt är svart men jag hör någonting, hela tiden piper de. De tycks vara de enda sinne jag har kvar nu.

Fem ifrån början.

Synen, borta. Allt är bara svart, tomt. Jag känner mig helt obetydlig utan min syn, utan något att fokusera på.

Känseln, försvunnen. Inga mjuka sängkläder emot min sargade kropp, ingen svag vindpust som talar om att omvärlden är vid liv.

Smaken, obefintlig. När jag föll ifrån balkongen och slog i marken med ryggen först så kände jag den, smaken av blod i min mun.

Lukten, Saknad. Inga dofter att knyta an till, inga att minnas. Inte ens den sterila doften av att vara på sjukhus.

Ett kvar, hörseln.

Jag hör en röst också. Något som har hänt massa gånger under dagen med tusen olika röster. De är först nu som jag verkligen kan urskilja dem, höra skillnad på dem och förstå vilja ord rösterna försöker förmedla. Just nu är de mammas och Savannahs röster jag hör.

"Varför tror du de hände? Hur kunde hon..." Savannah har gråten halsen men försöker fortsätta, "ta livet av sig?" hon drar efter andan, "ush, jag kan knapp säga de. Stackars fina Tindra" jag hör hur hon snyftar till. Önskar jag kunde öppna ögonen och ta hennes hand, säga att de blir bra. Snart kommer jag nog tyvärr vakna.

"Jag har ingen aning!" Min mamma snörvlar och låter som om hon gråter en kaskad, "Jag undrar ibland, om de kanske var jag som missade något? Jag som hennes mamma borde väl ha sett att något vara fel om någon?" Jag mår illa. De är ju min mamma, och ingen annan än hon, som hela livet har försökt övertala mig om hur onödig jag är. Hur detta är vad jag förtjänar.

"Men nej då! Inte ska du ens tänka så! Du gjorde säkert allt du... kunde." Jag kan höra de smygande hatet i Savannahs röst. Hon kanske inte har någon aning om vad min mamma gjorde emot mig, men hon vet om att jag inte tyckte om min mamma.

"Jadu lilla flicka, jag hoppas verkligen de. Min älskade lilla Tindra" mammas talanger inom skådespel är imponerande, de måste jag erkänna.

"Jag ska gå och hämta lite vatten, jag är tillbaka inom en minut" Savannah är tjock i halsen och hennes röst raspig. Inget svar hörs ifrån mamma så jag antar att hon bara nickar. Snart hör jag en röst precis intill mitt öra och om jag kunde röra mig skulle jag rycka till.

"Den här förtjänar du inte" ett klick hörs och mamma skrattar tyst. "Vet du en sak, din vidriga lilla unge?" hon tystnar som om hon väntar på ett svar, "Jag avskyr dig än mer nu. Vet du att jag egentligen borde vara på jobbet nu? Vet du hur mycket av min tid du tar?" hon skrockar.

Känseln börjar komma tillbaka, jag känner en molande smärta i övre ryggen.

"Kunde du inte ens se till att dö ordentligt?" Mammas röst tonar bort och jag antar att hon drar sig tillbaka.

"Så, nu har jag vatten. Jag fick gå tre korridorer" Savannah.

Jävlar. En smärta så intensiv att de nästa lamslår mig slår till och jag känner hur jag börjar skaka. Hela bröstkorgen och ryggen värker, magen dunkar av smärta och huvudet ska vi inte ens tala om.

Känseln är tillbaka helt och fullt.

"Tindra! Ring efter doktorn, fort!" Savannahs röst är panikslagen och jag får ännu ett sinne tillbaka.

Smaken.

Hela munnen fylls med smaken av blod och jag börjar hosta, känner hur hela kaskader av blod lämnar min hals och sprids över mitt bröst.

Lukten.

Metalliskt, hela rummet luktar av metall och jag inser snabbt att de är blodet.

"Ring då!" Hon skriker igen och jag hör min mamma pipa till.

"Ja, jösses du! Jag blev helt lamslagen"

Sedan slår jag upp ögonen och med synen tillbaka ser jag hur en slang hänger löst bredvid mig, en slang som jag sett många gånger förut. En slang som är menad att ge mig smärtstillande. En slang som min mamma drog ur.

Mer blod upp ur bröstet och jag skriker för allt jag är värd. Världen blir suddigare och suddigare och jag ser Savannahs ansikte på min högra sida, hon är fylld av medlidande och kärlek. De synts i hela hennes ansikte.

"Tindra?" Mamma.

Jag vänder mig om emot henne, ser in i hennes blå ögon och ser hatet. Sedan ler mamma emot mig, ett lycklig leende och världen blir svart igen.

Nere på noll sinnen igen.

~~~

Kapitlet blev ganska kort, men jag kände inte att jag ville lägga till massa onödigt. Tindras sorg är vad den är, den bör inte... kompliceras mer än den redan är. Förstår ni? Hursomhelst, hoppas ni fortfarande gillar boken!

Dedicerar detta kapitel till @Loovee5 för vet att de är hennes typ av... kapitel. Hoppas speciellt att hon gillar just detta kapitel! Glöm inte checka in hennes böcker också, kram!