Bär mig med dig

Kapitel 25

Tindras PoV
Jag hade äntligen vaknat. Det var jobbigt att vara vaken, att vara vid liv. När jag hoppade, gjorde jag det på allvar. För att jag var klar med livet, inte hade mer att leva för.

"Tindra?" Savannah tittar på mig, först förundrat och sedan med glädje. "Tindra! Du lever, jösses du lever!" jag kan inte låta bli att le smått emot henne, trots hur patetisk hela situationen är.

"Jag vet, det var inte min mening" svarar jag och ler emot henne. Hon blir direkt allvarlig, stirrar på mig. Hennes idag blåa hår ligger i hela hennes ansikte, men jag tycker mig skymta något som kan ha varit en tofs på toppen av hennes huvud.

"Jag... Jag hörde din mamma. Jag vågade inte tro det, men jag sprang efter hjälp men hittade ingen. När jag kom tillbaka så hade sladden som gick till dig och gjorde gud vet vad ramlat loss. Något som borde vara omöjligt. Hata mig inte, snälla. Men jag har berättat för dem på sjukhuset och du ska få hjälp, seriös hjälp. Din mamma ska bort, jag hatar henne från och med nu" hon säger allt snabbt, som om hon har burit det inom sig länge och vill bli av med det.

"America, min mamma är inte elak. Vi tycker bara olika ibland och hon kan vara lite... hård. Det är allt" jag ser på henne, aningen skräckslagen men samtidigt lättad. Av vad?

"Sluta upp med det där! Jag har redan försökt övertala mig själv att det nog var ett missförstånd, att något bara var lite konstigt eller gud vet vad! Men nej. Tindra, din mamma ska få betala. Jag finner inte ens ord för det här" jag bara stirrar stumt på henne, "Åh, snälla var inte arg på mig. Jag var tvungen! Du kommer få världens gulligaste psykolog också, hon heter Mikaela. Fast hon var nog inte psykolog, socionom hette det nog. Jag har träffat henne hur som helst, du kommer gilla henne. Kom igen Tindra! Jag älskar dig, det vet du va?" Vad ska jag svara? Jag är inte arg, jag är chockad. Jag är rädd.

*Knack, knack*

"Hallå?" en leende ung kvinna stiger in i rummet och ser på mig, "Tindra, var det så? Jag heter Mikaela" jag bara stirrar på henne och hon ler igen innan hon vänder sig emot Savannah. "Kan du gå en stund vännen, jag måste prata lite själv med Tindra" hon ler igen och Savannah nickar och till min förvåning går hon fram och ger Mikaela en kram.

"Hej" viskar jag och ser ner i täcket.

"Hejsan" säger hon och nickar emot min säng, "Får jag sätta mig ner?" jag nickar till svar. "Jag heter Mikaela och jag jobbar som socionom, vet du vad det är?" Jag skakar på huvudet, "Kort sagt kan man säga att jag hjälper barn och ungdomar som kanske behöver ett nytt hem eller så, så jag ska hjälpa dig att få en egen lägenhet"

"Det... det går nog inte" svarar jag och skakar på rösten. Jag önskar att det gick, så så så mycket.

"Nehe, varför inte då?" Mikaela lägger huvudet på sned och ser på mig, jag kan inte låta bli att säga den skrämmande nya människa sanningen.

"Mamma. Hon kommer hitta mig, dessutom förtjänar jag nog inte din hjälp" nu suckar Mikaela och lägger en varm hand på min arm och klappar den försiktigt.

"Jag lovar dig, din mamma kommer inte kunna göra dig något. Hon kommer hamna i fängelse, jag ska se till att du får hjälp av skickliga advokater"

"Fängelse? För vad?" Jag fattar inte. Nu bara tittar hon på mig en sekund, verkligen ser mig.

"Tindra. Det din mamma gjorde emot dig här på sjukhuset är olagligt. Det är mordförsök." Handen klappar mig på armen igen, det känns tryggt. Fast jag har svårt att tro det hon säger... mordförsök? Min mamma skulle aldrig försöka döda mig... eller? "Får jag gissa att detta inte var första gången något som detta hände?"

Nej, det har alltid hänt. Tänker jag.

"Kanske inte" säger jag tyst och tänker på usb-minnet jag gav till Welie. Sedan ser jag på Mikaela som allvarligt tittar på mig.

"Berätta Tindra" hennes röst är len och jag önskar med allt jag är värd att jag haft en mamma som henne istället. Av någon anledning litar jag på den här kvinnan.

"Det har hänt förut. Hon brukar..." Jag skäms så mycket för detta. Trots att alla säger att det inte är den utsattes fel. "Hon brukar sparka mig, i magen. Alltid i magen. Jag brukar skylla på hemsk mensvärk i skolan och gå med täckande kläder hela tiden, bär alltid täckande badkläder. Jag duschar aldrig i skolan. För min mage har alltid massa blåmärken och rivsår. Hon slår den sönder och samman. En gång var jag på akuten och fick skylla på att jag ramlat när jag cyklat, då hade hon slagit så hårt att något gått sönder inom mig. Jag spydde blod i flera dagar innan hon tog mig till sjukhuset. Då var jag 6 år." När jag vä börjar prata bara rinner orden ur mig. Händelse efter händelse. Skräck efter skräck. "Jag har tagit bilder på min mage, jag gav dem till min bästa kompis. Jag vet inte varför jag gjorde de, jag skulle ändå aldrig ha anmält mamma eller så. Jag menar... hon gjorde det ju bara för att jag förtjänade det. Men jag ville att Welie, hon heter så, skulle förstå varför jag var lite svår ibland"

"Åh, vännen" säger Mikaela bara och lutar sig fram emot mig, "Får jag ge dig en kram?" Frågar hon och till min förvåning nickar jag. Sedan omsluts jag i den mjukaste kram jag någonsin upplevt och hör Mikaela viska,

"Vi ska lösa det här, Tindra. Älskade lilla du" aldrig förr har jag känt mig så trygg son i det ögonblicket.

~~~

Heeej! Nytt kapitel, igen! Se det som en ursäkt för att det var en liten paus!

Vad tycker ni om kapitlen med Tindra i?

Ni vet hennes socionom? Hon som heter Mikaela. Hon är uppkallade efter en vän till mig som jag vet kommer bli en lysande socionom en vacker dag!