"Får jag fråga igen nu? Hur känner du Tomaz?" frågar Jesse och jag stelnar till i sängen bredvid honom.
"Helst inte" mumlar jag till svar och han grymtar till bredvid mig.
"Okej, men då känner jag nog helst inte för att berätta om Tomaz heller. Tyvärr" Va? Jag vänder mig snabbt emot honom och ser ett stort leende leka på hans läppar. Han ligger fortfarande fastbunden i sin egen säng i bara byxorna, ändå lyckas han på något sätt se överlägsen ut.
"Douche" muttrar jag och han skrattar till högt.
"Jag har en idé, vi ställer en fråga var och sedan turas vi om?" säger Jesse och ser väntande på mig.
"Vadå, är vi tre eller?" svarar jag stroppigt och Jesse skrattar igen.
"Isåfall vore hela denna situation väldigt opassande" han blinkar åt mig och jag anstränger mig väldigt mycket för att inte rodna av den väldigt tydliga hinten.
"Har du ens fler frågor?" säger jag snabbt för att samtalsämne.
"Massor" han ler igen, "men något säger mig att jag ändå kommer få fler och fler medans vi pratar fierce lady" jag nickar emot honom.
"Okej"
"Du börjar" säger han och jag ser chockat på honom.
"En gentleman? Huh, trevligt" jag drar på läpparna och tänker ut en bra första fråga. Jag vet att min pappas jävla gäng hade ihjäl hans syster, men varför? Och hur?
"Ingen brådska, jag ska ingenstans" fnyser Jesse ironiskt och jag suckar åt honom.
"Hur vet du att Tomaz och hans gäng är kopplade till mordet?" jag säger inte att jag var med i gänget eller min pappa. Det får vi ta senare. Eller inte alls?
"Egentligen så var det inte Amelia, Emmas syster, som mördade min syster. Amelia bara beställde mordet, det var Tomaz gäng som utförde själva mordet. Tomaz gäng vid namn Deus, samma namn som gänget din pappa ledde" oj, så han hade redan räknat ut det? Jösses vad jag är dum.
"Jesse, jag är så ledsen. Jag var inte där den där dagen" jag vet inte varför jag känner skuld, Jesse är en hemsk människa. Men hans syster kanske inte var det? Han kanske inte är det? Jo, det är han.
"Jag räknade liksom ut det också, du var ganska ovetande och väldigt arg på Tomaz" han ser på mig med ögon som är alldeles för förstående. Alldeles för ärliga och djupa. Alldeles för vackert mörka och eviga.
"Oj... Din tur" mumlar jag och ser ner emot mitt eget bröst, ser hur min svarta huvtröja åker upp och ner i takt med mina andetag.
"Hur känner du Tomaz?"
"Det vet du ju redan? Deus" vad är det med honom? Vi pratade nyss om allt detta.
"Nej, inte så. Ni har alltså känt varandra sedan ni gick med i gänget? Vem var med först? Hur gamla var ni? Var ni vänner? Tillsammans?" Jesse andas in och ut i flera minuter innan jag svarar honom.
"Det där var en himla massa frågor"
"Nej, det var bara förklaringen av min enda fråga" svarar han enkelt.
"Vi har känt varandra sedan han och hans pappa Ronald gick med i gänget som min egen pappa ledde, jag var 5 år typ och han 7. Vi var vänner länge, blev något mer på slutet sen försvann han och alla andra jävligt plötsligt för 2 år sedan och alla vägrade prata med mig" Oj, jösses.
"Okej" han bara nickar kort, "din fråga".
"Vet du vad som hände den där dagen för 2 år sedan?" jag har undrat så länge nu. Jag vill veta.
"Ja"
"Jösses"
"Men jag måste erkänna en sak Welie, om din pappa" Jesse låter nervös och jag ser skakigt på honom.
"Berätta"
