"Jag vill att du förklarar allt nu Welie, snälla. Om inte för att du vill så snälla för att ge mig något annat att tänka på än att vi just dumpade Emma, i en soptunna" Americas ansikte är strimmigt av tårar, ränder av svart mascara ligger längsmed hennes vackra chokladbruna hy.
"Du vet ju inte ens vem Emma var! Annat än en flicka som Jesse sköt ihjäl" hon stirrar ilsket på mig.
"Det vet jag väl!" Fräser hon, "men det är fortfarande en död medmänniska!" Och nu rinner hennes tårar igen. Hon växlar humör fortare än Sverige byter väder. Kunde jag ge henne ett smeknamn skulle det vara Svensk sommar.
"Lugn America" Jag lägger en arm om henne i gränden där vi står."Jag ska berätta, men först hittar vi ett hotell. Okej?" Hon nickar emot mig. Vi kunde inte åka tillbaka till vår lilla by hos Quin,Miss.Rose,Amanda och alla andra förrän vi var klara med uppdraget. För deras egen skull, vi kunde inte dra mördare till dem.
"Där Lullaby, det ser mysigt ut" Mitt på den kalla gata vi går pekar America emot en byggnad i rött tegel. Mitt på huset finns en stor dörr i svart trä och över den en skylt med gula lysande bokstäver som stavar just ordet LULLABY.
"Betyder inte ordet något?" Frågar jag och ser på America när hon som vanligt drar i sin fläta.
"Jag vet ärligt talat inte Welie" hon låter upprörd igen och jag suckar. Under tystnad går vi in genom den stora dörren och lämnar doften av regn bakom oss. Det hade duggat hela dagen sedan vi lämnade Emma i den gröna tunnan i gränden. Det hade känns fel, men vad hade vi för val?
"Vad som helst annat min kära" viskar Garejas mjuka röst inom mig. Plötsligt får jag dåligt samvete och skakar till lite, som för att få bort känslan.
"Hello and welcome to Lullaby, the hotel given the gift of extraordinary hospitality." Den hälsningsfrasen kan nog benämnas som den skummaste jah hört.
"Ehm, yeah. Thank you. Could we have a room please? I don't know for how long we'll need it though." Jag ler emot den svarthåriga damen bakom,
"Absolutely" svarar hon leende och börja febrilt knappa på datorn framför sig.
"America, gå och sätt dig ner om du vill" jag pekar emot en soffgrupp längst bort i hörnet av rummet. Dem är gjorda i mörkt trä och sedan klädda med tyg i mossgrönt. Men hon bara skakar på huvudet och står kvar precis bredvid mig trots att rummet är så stort.
Kvinnan i kassan fortsätter ställa frågor. Ska vi dela rum? Ja. Vill vi bli väckta? Nej. Vill vi ha städning? Nej. Vad vill vi ha för storlek på rummet? Spelar ingen roll. Jag jag aldrig varit med om ett hotell där jag fått så många frågor, aldrig någonsin. Tillslut ger sig i alla fall kvinnan, ber om ett kort att registrera och jag räcker fram det gröna kortet med obegränsad kredit som vi fått av Peter, mannen som för flera veckor sedan mötte mig när jag skulle på bussen.
Det känns som ett annat liv!
//
När vi slutligen är inne i det stora rum vi fått och America ligger utslängd i en stor dubbelsäng med guldiga lakan och jag i en annan har jag inte mycket val annat än att besvara hennes frågor.
"Vem är han? Den där mannen i vapen affären." Frågar hon först och jag är inte förvånad.
"Han heter Tomaz"
"Jag får onda aningar av honom, känner du honom sedan innan?" Jag nickar till svar och hon tittar på mig för att jag ska fortsätta.
"Jag träffade honom första gången när jag var liten, fyra eller fem åt kanske" jag önskar verkligen att jag slapp prata om det här, men jag antar att jag är skyldig henne det. Men minnena svider när dem kommer upp till ytan. "Vi Ehm, jag vet inte ens var jag ska börja" mumlar jag och ser upp i taket, studerar nogrannt varje ljus planka.
"När träffades ni första gången?" Hennes röst låter intresserad, men inte medlidande, Tack och lov.
"Det var i början av sommaren, maj, juni eller något. Vi badade i alla fall. Min... pappa, kände hans pappa. De var ingen bra människor, ingen av dem. Slogs ständigt, framför allt med andra, men ibland pucklade dem på varandra också. Det fanns en massa gäng i vår gamla stad, säkert tio eller tjugo stycken ifrån början. Men min pappa, han drog igång ett eget istället för att bara vara med i andra..." jösses, allt gör så ont inombords. Så jävla ont. Jag pratade nästan aldrig om sådana saker, det gjorde alldeles för ont.
"Du andas alldeles för fort Welie, djupa andetag" när blev hon den lugna och förståndiga av oss? Men jag lyssnar och lugnar ner mig.
"Pappa började rekrytera människor ifrån massa andra gäng, helt plötsligt ville alla vara med i hans gäng, men till skillnad ifrån alla andra släppte han bara in dem allra bästa. Den som slog bäst, var bäst på att knäcka koder eller kunde skjuta med en pistol bäst. Allting handlade om talang för honom, talang inom kriminalitet." Jag rös vid minnena. "Sedan en dag, träffade pappa Ronald och hans son Tomaz. Ronald sades vara bäst i hela staden på knytnävsslagsmål. Utan vapen, bara råstyrka och skicklighet. Jag är beredd att hålla med. Hur eller hur så ville pappa att jag skulle lära mig allt det han kunde, men han såg till att jag inte sa något till mamma som satt i fängelse just då, en lång histora varför. Men det var inte hennes fel, hon hade räddat pappa. I alla fall så anslöt sig Ronald till oss och därmed hans son Tomaz. Vi pratade inte mycket, men han var alltid där. Ibland satt vi tillsamns mitt i natten i köket, väntade på att våra sönderslagna pappor skulle komma hem. Sedan plåstrade vi om dem tillsamns, knäckte en näsa rätt, spjälade ett revben eller bandagerade en blodig näve. Sedan gick våra pappa och tog en drink tillsamns i vardagsrummet och vi torkade blid i köket, la undan sakerna och sedan satta jag mig alltid i Tomaz knä, fast han bara var två år äldre än mig och grät. Och han kramade mig, ställde aldrig frågor. Sedan gick åren och vi fortsatte sådär, sa aldrig mer än något ord till varandra. Tills en dag, när jag var åtta och pappa bestämde sig för att Tomaz skulle lära mig att slåss." Nu rinner tårarna.
"Herregud" viskar America.
~~~
Heeej!
Äntligen ett kapitel, skrivet på mobilen... så ber om ursäkt för autocorrect i förväg ;)
Vad tycker ni om detta? Vill ni höra mer om Welies mystiska bakgrund? Eller är det långtråkigt? Vem tycker ni bäst om, alltså vilken karaktär?
Kraaaam och ha en underbar dag!
