Varsågod och välj, skjut mig eller gå" jag slänger ut med armarna, ger honom fri sikt emot mitt hjärta. Han höjer pistolen emot mig, siktar och stänger ena ögat och drar ett andetag.
"Jag kan inte skjuta dig Welieana" suckar han och sänker pistolen igen med sorg i blicken.
"Jag trodde inte det heller, nu går ni genast härifrån innan jag kastar ut er" jag mår lite dåligt över att jag är så elak emot America, det är ju Tomaz jag är arg på. Jag vänder mig emot America som ser sammanbitet på mig.
"Hej då, Welie" säger hon och vänder sig om för att lämna rummet, hon öppnar dörren och ser på Tomaz. "Kom nu, vi är inte välkomna här" hennes röst är läskigt tom på känslor när hon kliver ut igenom dörren.
"Welieana, okej. Förlåt, jag ska säga sanningen. Jag ska, snälla bara följ med oss" Tomaz bönar och ber men jag viker mig inte. Han har förlorat rätten att förklara.
"GÅ, GÅ, GÅ! Jag vill inte ha dig här, GÅ HÄRIFRÅN!" Skriker jag i hans ansikte och tappar humöret ordentligt. "GÅ! LÄMNA MIG IFRED, GÅ!" han rycker till och bakar ut ur rummet.
"Vad är det med dig? Du är helt jävla galen Welieana" säger han tyst men backar ut igenom dörren. Jag skrattar åt honom.
"Jo, vet du vad? Det är vad som händer när man blir pressad till den yttersta jävla gränsen!" skriker jag och smäller igen dörren i ansiktet på honom med ilska i blicken. "JÄVLA IDIOT!" skriker jag och sätter mig ner på huk. Vad gör jag nu? Vad händer nu? Hjälp mig. Hjälp mig! Jag gungar fram och tillbaka hela tiden, driven till den punkt där jag nästan tappat vettet. Jag visste att något var så fel den där dagen för två år sedan, jag visste det. Min pappa dog. Tomaz försvann och mamma tog mig och flyttade till andra sidan stan. Ingen i gänget sökte upp mig, ingen ville förklara för mig.
Jag bryts ur mitt vansinne av ett skratt som ekar högt och öppet i rummet. Jag kastar håret bakåt i en enda snabb rörelse och ser på Jesse som ligger och skrattar högt i sin säng.
"Vad är det med dig då?" fräser jag ilsket men han fortsätter bara. "Vad?!" skriker jag och han börjar svara, fortfarande skrattandes.
"Du fortsätter förundra mig fierce lady, hela tiden! Du sparkade just ut mannen du tycks känna och tvingade honom att lämna dig ensam med mig! Mig som du kom hit för att hitta, som du skulle fixa till! Det är bara så ironiskt!" han skrattar så han skriker och jag tänker att han är fullständigt galen. Detta puttade honom över kanten, nu måste han in på psyket. Sedan är det som om något släpper inom mig och jag faller i skratt jag också, ramlar ihop på marken. Skrattar så jag gråter och tar mig för magen av smärta när jag skrattar så den värker. I bakgrunden hör jag hela tiden Jesse skratta också och jag kan inte sluta.
"Du är en mördare!" piper jag, "jag är också en jävla mördare, eller jag var" skrattet fortsätter. "Och jag var skickad för att hjälpa dig! Få dig på rätt jävla spår! Vem fan skickar en mördare att hjälpa en mördare?"
"Vem fan hämnas ett mord med mer mord?" skrattar Jesse. Och hela situationen är så ironisk att jag inte vet varken ut eller in. Vi är sjuka båda två. Vi är två av jordens alla missanpassade människor. Två mördare som båda tror sig vara bättre än vi egentligen är.
///
~ Tomaz perspektiv ~
"Vad fasen är det du gjort då Tomaz?" fräser America åt mig och jag sätter händerna om mitt huvud.
Jag har gjort hemska, hemska saker. Saker jag inte kan säga högt. Jag vill inte!
"Tomaz?" Nu finns det stråk av oro i hennes röst.
Jag lämnade Sverige för att fly allt det där för att lämna alla de där sakerna, alla de minnena bakom mig.
"Tomaz! Du skakar! Herregud, vad händer?" nu är hon definitivt orolig. Men jag önskar att hon var Welieana. Att min älskade Welieana satt här bredvid mig och att det var hon som oroade sig för mig. Hon som brydde sig. Jag vill höra hennes säga att hon älskar mig. Jag vill säga att jag älskar henne. Åh, det finns inget så underbart som att berätta för henne att jag älskar henne. Jag har gjort det när hon sovit, tusentals gånger om och om igen. När hon sagt detsamma till mig har det varit något av de mest underbara, frigörande och skrämmande jag någonsin upplevt.
"Kyss mig" säger jag till America som ser chockat på mig.
"Vafan? Du gråter som en gris Tomaz och jag känner inte dig, alls. Du är Wel..." hon rynkar på näsan.
"Se, du är arg på henne också. Kyss mig och såra henne" inte för att hon skulle bry sig just nu. America ser chockat på mig jag blir rädd att hon ska säga nej. Men sedan böjer hon sig fram emot mig och kommer nära, nära mitt öra så jag kan känna hennes hår stryka emot min kind. Långsamt sluter jag mina ögon och föreställer mig Welieana framför mig, då hör jag Americas röst i mitt öra.
"Jag må vara arg på Welie Tomaz, men hon är min vän" sedan försvinner den tröstande närvaron och jag sitter ensam på min stol igen medans Welieana fortfarande hemsöker mina tankar.
