Bär mig med dig

Kapitel 8

Ush, jag hatar att ljuga. Jag har i ärlighetens namn alltid hatat att ljuga, det är onödigt och oetiskt. Fast nu måste jag antar jag, skulle inte tro att jag har något val. Peter hade försökt intala oss att detta var de enda rätta att göra, men jag måste erkänna att jag hade svårt att tro honom. Lögner är enligt mig onödiga 9 gånger av tio, men just denna gång kanske var de där enda undantaget?

Jag drar jackan tätare om mig och huttrar till, jävla Sverige. Visst är jag lycklig över vårat fina land och allt sånt tjafs, men jag hatar vädret. Vår kallas den årstid vi har nu och den är mordisk. Den här morgonen sprang jag ut till bussen i bara shorts och nu fryser jag fast jag har både jacka och vantar.

Välkommen till Sverige.

*Buzz Buzz* För säkert 30:de gången ikväll ringer min telefon och jag tar upp den, medveten om att jag inte kan undvika denna hemska utskällning allt för länge.

"DU DIN JÄVLA IDIOT! OCH DU KALLAR DIG MIN VÄN?! VA?! SNÄLLA SÄG ATT DU LEVER?"

"Hej på dig också Savannah" skrattar jag i telefonen, "ja, jag lever".

"Du var inte där hoppas jag? Jag vet att de är min släkting, typ. Men de betyder inte att han inte kan vara en kriminell idiot" jag kan inte låta bli att le.

"Jo, jag var där. Men de var lugnt, jag ska förklara allt för dig senare" jag hoppas att de är sant, jag hade inte riktigt fattat de här med vem man fick berätta för och inte. Men Peter hade gett mig en lapp med massa info, så de var väl bara hem att läsa.

"Du berättar nu." Savannahs röst är iskall och jag försöker komma på en ursäkt.

"Du kan lita på henne" Rösten len som sammet viskar återigen inom mig och jag fylls med ett lugn blandat med panik. Jag är inte van vid att höra röster i huvudet.

"Okej, okej. Minns du de där skumma typerna med ringarna?" jag sträcker på mina fingrar och ser på ringen som glittrar till i de kalla ljuset från alla gatlampor. En kobra utgjör själva ringen och slingrar sig mjukt runt mitt finger. Den är i äkta silver och har endast två gröna pärlor. De båda utgjör tillsammans ormens ögon och ser nästintill ut att stirra på mig.

"Ja, de är klart att jag minns" Savannahs ord väcker mig ur min dvala och jag ser upp i från min ring och in i den stora gröna skog som breder ut sig framför mig. Bara jag genar genom den så är jag hemma på 10 minuter, så jag måste snabba på med Savannah.

"Är du ensam?"

"Ja?" hon låter chockad men jag vet att hon är ärlig.

"Jag gick hem till din... Ja, vad han nu är. Peter i alla fall och pratade med honom."

"Welie!" Piper hon.

"Lugn, okej. Han öppnade dörren åt mig och släppte in mig i sitt hus och därinne satt tre andra tjejer. Sedan förklarade han för oss att vi var utvalda till sökare." Tyst väntade jag på hennes gensvar.

"Oj. Jag menar bara att... Oj." Hon lät inte arg eller rädd, utan bara chockad.

"Det innebär att d-..."

"Jag vet vad de betyder" avbryter hon och jag blir tyst och för förvånad föra att kunna svara. "Welie? Bli inte rädd nu, okej? Men min... ja, du vet när vi skulle skriva varsin uppsats om något övernaturligt i sjuan?" jag nickade och insåg direkt att hon inte såg mig.

"Ja?"

"Jag lämnade aldrig in den, för jag skrev om något som min mamma fick panik över när hon läste. Jag skrev om Prima facie, ett sällskap som hade olika grupperingar inom sig. De fanns Sökare och något mer... Finn... Eh, ja något sådant"

"Finnare"

"Ja" Hon låter aningen chockad, "Precis så ja".

"Ja" jag andas ut. "Vad betyder Prima facie?"

"Åh... Det betyder vid första anblicken. Eller typ. Alltså att du dömer något efter hur du ser de första gången. Men jag, ja. Jag vet inte."

"Savannah, vad vill du säga?"

"Det är bara de att jag inte vågade tro på något av de jag läste och nu har du kommit i kontakt med allt och efter allt jag vet känns min värld ganska upp och ner just nu... Tänk dig typ att du vet allt om enhörningar men är säker på att de egentligen inte finns, de är bara hästar med massa historier om sig? Så känner jag nu. Jag visste att hästarna, personerna med ringarna asså, fanns. Men jag trodde aldrig att de verkligen var enhörningar, eller ja Prima facie, då."

"Och nu tror du?"

"Hm, ja? Eller nej? Kanske. De skulle fortfarande bara kunna vara en hög knäppskallar, bara att knäppskallarna har fått kontakt med dig..." hennes röst tonar ut och sedan blir de tyst en sekund, två sekunder..."Äsch, förlåt. Jag vet hur de där lät. Jag menade inte att du var en knäppskalle"

"Jaha, jösses. De är lugnt Savannah!" Hon trodde jag blev sårad när hon sa att de baren knäppskallar. Jag kanske borde bli de, men de blir jag inte alls.

"De är för att du själv trodde likadant nyss"

För första gången rycker jag inte till när Garejas mjuka röst vibrerar inom mig.

"Jag älskar dig Savannah, de vet du va?" Och jag menar de. Jag älskar henne för att hon inte skriker i panik av mina ord. Jag älskar henne för att hon är min bästa vän och älskar henne för att hon kan få mig att gråta av skratt.

"Och jag dig" Jag kan höra allvaret i hennes röst, "Vad ska du göra nu?"

"Nu ska jag gå hem, sova och komma på en lögn jag kan dra för min mamma. En lögn som inte säger att jag möjligen kommer dö, du vet" jag skrattar till i panik.

~~~
Sorry! Nationella prov i ditt och datt, vanliga prov, jobb, eventuellt nytt jobb och ett uppkommande lov = väldigt lite tid att skriva! Idag får ni i alla fall kapitel, äntligen! Förlåt!