"Jag ska, ja, jag ska, ja." Om hon bara kunde hålla käften någon gång skulle jag vara så mycket lyckligare, verkligen. Mycket.
"Jag vet Grutten, men glöm inte att tömma Miraklets låda sen också?" Mamma sa samma sak igen för säkert sjunde gången och jag suckade högljutt. För det första, vem fasen döper sin katt till 'miraklet'? Jo, min mamma. Min mamma som kallar mig för 'Grutten' vid arton års ålder och dessutom har en katt som heter miraklet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!
"Jag ska mamma, jag lovar!" Skriker jag tillbaka säker på att det hörs hela vägen ner till nedervåningen där mamma med all säkerhet står och skriker med handen på det gamla slitna träräcket. Snart kommer man kunna urskilja hennes handflata i träet, jag lovar. Hon har hållit handen på samma ställe i 18 år när hon stått och skrikit på mig att jag ska bli klar och samtidigt göra det, och det och dessutom... det också! Jag vet inte vad mer min mamma ska kräva av mig snart. Jag är en människa som älskar ordning och reda vilket resulterar i att mitt rum alltid är fläckfritt och rent utan minsta spår av damm! Min mamma däremot, hon har inte ordning på någonting! Hon driver en egen firma, som visserligen går bra, men som hon inte har någon ordning på. Alla papper hon äger angående det ligger i en hög på vår gästsäng och vårt kök är ta mig fan aldrig rent. Trots att jag alltså är den ordningsamma av oss ska hon alltså ändå alltid tjata på mig.
"Grutten?" mamma låter aningen stressad nu och jag slänger snabbt ögonen emot min klocka i formen av en gris som står på nattygsbordet och drar snabbt efter andan, 08:55. Min buss går 09:00 och jag måste hinna med den!
"Ja, mamma jag kommer!" snabbt sliter jag till mig en tofs ifrån mitt stora svarta skrivbord och slänger fram allt mitt långa bruna hår innan jag fångar upp det i en hästsvans. Sminkad är jag i alla fall redan och som tur är vill mitt hår för en gångs skull samarbeta och jag ler emot mig själv i den hjärtformade spegeln framför mig. "Redo för ännu en underbar dag Welie?" Frågar jag mig själv och skrattar sedan snabbt åt hur otroligt löjlig jag lät. "Fuck this shit, nu kör vi" säger jag och blinkar och känner mig om möjligt ännu mer dum, men ler ändå. Sedan rättar jag till min vita tunika som passar så bra till de svarta shortsen och går ut igenom min vita dörr.
"Äntligen är du på väg!" Mamma ser ut att vara nära ett sammanbrott när jag kommer ner skuttandes för trappen och hon ser rätt kul ut med sitt rosa hår åt alla håll. Japp, jag har en mamma med rosa hår. Det är bara att acceptera. "Här, skynda nu!" mamma räcker mig ett par converse i svart och jag tar dem leende och ger mamma en puss på kinden innan jag mumlar ett tack.
"Oroa dig inte mamma, jag hinner!" piper jag och pressar ner fötterna i de aningen för små skorna och sliter sedan åt mig min underbara vita jeansjacka. "Bye!" ropar jag och hänger min svarta väska över axeln innan jag hoppar ut igenom dörren lagom för att hinna se bussen komma körandes ifrån Savannahs håll med Savannah själv längst fram i bussen pratandes med busschauffören. Han ler, givetvis. Alla ler när de pratar med Savannah. Hon pekar emot den nästkommande hållplatsen som ligger precis utanför mitt hus och han nickar leende, tack Savannah. Jag fortsätter med mitt glada humör och springer fram till bussen och ler emot den söta busschauffören när han stannar framför mig. Ni vet hur alla som kör buss alltid är superfula, även de som är yngre? Okej. Nu var jag aningen dömande, förlåt. I alla fall så har vi en som är så himla bedårande, synd bara att han är aningen blyg. Annars skulle jag absolut sätta in en stöt, om han inte vore si sådär 15 år äldre än mig förstås.
"Hallojsan" pustar jag och hoppar upp i bussen, "Allt väl?" Frågar jag och ler emot chaufförren som bara nickar till svar. Allt hans blonda hår far åt alla håll och jag ler omedvetet ännu mer. Jag tar fram busskortet och betalar honom snabbt innan jag går bak en plats och slår mig ner bredvid Savannah som redan verkar vara över busschauffören, hon ler emot mig och stoppar ner mobilen i fickan.
"Jag bara måste berätta en sak!" piper hon upphetsat och jag ler och väntar på att hon ska säga något, men hon förblir tyst och bara ser leende på mig. "Ja, men de fattar du väl? Vi måste vänta på Tindra först!" jag suckar men förstår henne samtidigt. Jag skulle inte vilja vara den som blev utan informationen, men jag hatar att man alltid 'måste' vänta på varandra som vänner. Tindra åker tyvärr inte buss till skolan utan går dit eftersom hon bara bor fem minuter bort till skillnad ifrån mig och Savannah som snarare bor 20 minuter bort, med buss! Ja, jag vet. Vi kanske är aningen lata.
~~~
Hello guys! Jag vet, första kapitlet är aningen segt och det kan tyvärr vara så att nästa blir ganska likt de! Men jag ska verkligen dra igång boken snart med spänning, och saker kommer hända redan i nästa kapitel! Och i tredje ska mycket vara igång! Så ha tålamod folk! Kommentera jättegärna med kritik, skulle vara supertacksamt!
Stor varm kram ifrån mig så hörs vi i nästa kapitel!
