Vi har inte pratat om kyssen, inte alls. Ärligt talat så känns det som om detta börjat bli en vana nu. Något händer, jag säger något, han säger något och tystnad infinner sig. Saker är svårare nu. Komplicerade. Jag kanske tar tillbaka det där, saker har nog alltid varit komplicerade. Hela världen är svår att tolka, omöjlig att förstå. Speciellt... mitt förhållande med Tomaz. Ehm, okej. Kanske inte förhållande är ett bra ord, vi kan kalla det situation. Speciellt inte min situation med Tomaz.
"Welieana? Skicka smöret." det där sneda jävla leendet. Jag ska bokstavligen talat skära det bort ifrån hans ansikte. Sedan ska jag riva det i bitar och bränna det över en eld tänd av lik.
"Självklart, Tomaz" väser jag och skickar det förbannade smöret. Skickar kanske är en... underdrift. Jag hm... kastar det i hans knä. "Varsågod" jag ler sockersött emot honom.
"Vad fasen är ditt problem Welieana?" han stirrar ilsket och chockat på mig och jag suckar.
"Förlåt..." är jag ens arg? Något jag i alla fall inte är... är korkad. Jag vet att mitt sätt att vara i detta nu är fullkomligt korkat och dumt, men jag har fått nog. "Eller vet du vad Tomaz? Det är inte okej. Vi slogs, vi kysstes och vi knullade. Sedan gick natten och när jag vaknade var jag ensam. Kan det låta mer som en film? Jösses. Så nej, gentlemannen lilla. Allting är inte okej." Sa jag just det där? Tomaz bara gapar. America flämtar.
"Du skojar? Welie! Låg du med honom?" hon bara gapar. Tomaz andas högt.
"Ja." muttrar jag och går tillbaka till min frukost. Tackar vilken gud jag än tror på för att ingen på detta hotell talar svenska. Fast... folk stirrar. Sa jag just det jag sa väldigt högt?
"Honom. OMG. Jag kan inte ens... alltså, wow. Jag ska gå nu. Du ser ut som ett kaos Welie och du ser fan i mig livrädd ut Tomaz." Han blänger på henne och America ler emot honom. "Fast jag måste erkänna, jag är glad för lite vanlig vardags dramatik" Sedan tar hon sin tallrik med bacon och ägg och lämnar matsalen och oss själva.
"Nå?" frågar jag, hundraprocentigt bestämd över att inte ge upp och låta honom slippa detta samtal. Jag tittar upp i hans ögon, studerar dem noga. Ler emot honom, ilsket. "Eller ska du springa och gömma dig Tomaz? Hm, vi vet ju att det har hänt förut"
Vi gjorde det. Jag låg med honom, jag hörde hans utmattade andetag bredvid mig. Hans vackra svarta hår ströks bort ifrån de bottenlösa ögonen av mina ömma fingrar. Sedan somnade jag, till ljudet av hans andetag.
Vi har känt varandra i åratal, älskat varandra en kort tid. Sexton år gamla. Han kanske inte var min första, men han var min bästa hittills. Jag vet det och det är bara för att jag älskar honom så djupt.
Men var är han? Var är min Tomaz? Platsen bredvid mig ekar tom och det enda som finns kvar av Tomaz är doften. Det är kallt utan honom.
"Weliana? Vi ska iväg nu, dags att slåss. Kommer du?" pappas röst, den som säger orden som skickar ilningar av rädsla längs hela min kropp.
"Jag kan inte idag pappa, mensvärk" ljuger jag. Det enda som kan få honom att ge sig, låta mig slippa. Mina kvinnobesvär som han kallar det är något han gärna ignorerar.
"Okej" svarar han kort och försvinner.
Tomaz minns också. Minns hur vi låg med varandra för två år sedan, hur han lämnade mig efter det och inte såg mig igen förrän nyligen. På en flygplats i London.
"Du vet inte vad som hände den där dagen Welieana" viskar han med en mörk röst som kommer ifrån en plats djupt inom honom.
"Jag vet att du lämnade mig, jag vet att min pappa dog. Den dag lämnade ni båda mig, på samma gång. Herregud Tomaz, i månader trodde jag att du var död"
"Jag skickade dig ett brev" viskar han med skamsen röst.
"Jag vet. Jag gjorde det för dig Weliana, allting var för dig. Jag läste dina ord många gånger, hundra kanske tusentals. Men 10 ord Tomaz, det var allt jag fick. Efter 3 månader Tomaz."
"Jag vet"
"Du vet. Du vet hur min pappa dog, du vet varför ni drog ut på det där uppdraget, du vet varför du lämnade mig den där morgonen. Vill du veta vad jag vet?" Nervöst nickar han, osäker på om jag är allvarlig med frågan. "Ja eller nej?" Han ser upp med oändligt mycket smärta i sin blick.
"Ja"
"Jag vet att min pappa dog ifrån mig, min egen pappa Tomaz. Han kanske var en hemsk människa men han var min pappa. Jag vet att den person jag behövde mest lämnade mig efter att vi legat, jag vet att jag sörjde dig samtidigt som jag var arg på dig för att du lämnat mig. Sedan fick jag en lapp efter månader av sorg och då var jag arg igen. För du hade funnits därute hela tiden, men du var inte hos mig när jag behövde dig som mest."
"Jag är ledsen"
"Varför stack du då? Varför stack du nu?"
"Jag var rädd, jag är rädd" Hans röst darrar.
"Rädd för vad?"
"Jag var rädd för dig Welieana"
"Mig? Varför?" Av vilken anledning skulle Tomaz vara rädd för mig?
"För att du älskade mig, för att du brydde dig om mig"
~~~
Heeej! Förlåt att jag inte har skrivit på... Evigheter. Älskar att läsarantalet ändå stiger, även om den ramlar av topplistan ;)
Mina älskade läsare, ni är 100% awesome. Puss, eller 100000 pussar till er.
